Bo Christer Bertilson – ny president för Stockholms tempel

Bo Christer växte upp i Stockholm som äldsta barn till Rune och Ulla Bertilson. Han har två yngre syskon, Peter och Birgitta. I familjen fick han lära sig värdet av ärlighet, studier och arbete. I scouterna lärde han sig göra sin plikt mot Gud och fosterland. Som liten hade han spring i benen och med åren blev han framgångsrik och vann bland annat Lidingöloppet tre år i rad som junior och tävlade i svenska juniorlandslaget.

Under militärtjänsten fick Bo Christer som jägarplutonchef erbjudande om stipendium till BrighamYoung University i Utah som han glatt accepterade. Första kvällen på studentboendet på BYU, januari 1974, väckte förundran. Någon visslade i korridoren och studenterna samlades snabbt och lyssnade lugnt på någon som höll ett kort budskap, varefter de ställde sig på knä. Bo Christer stod ensam kvar och kände hur alla tittade på honom. När han insåg att de väntade på honom knäföll han och upplevde känslan av uppriktig bön, något han aldrig glömt.

På BYU ägnade sig Bo Christer åt förberedande medicinstudier och såg hur medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga levde. Deras livsglädje, ärlighet och sunda livsstil gjorde stort intryck. På söndagen gick alla till kyrkan och snart följde Bo Christer med och började få undervisning av missionärer. Samtidigt fortsatte han träna och tävla för BYU. Ofta sprang han ensam upp i bergen ovanför BYU där han böjde knä och fick svar på frågor om Guds existens och om kyrkans återställelse.

Sommaren 1974 flög Bo Christer till Sverige där missionärerna Sture Nilsson och Steven Croft fortsatte undervisningen, och den 11 juli döptes han på Svartensgatan 3 i Stockholm i närvaro av sin familj och dåvarande missionspresident Folkersen som hälsade honom välkommen och sa: ”Nu har du 5 miljoner bröder och systrar.”

Bo Christer återvände till BYU för fortsatta studier och hörde ofta president Spencer W. Kimball säga att ”varje ung man skulle förbereda sig för en mission”. Bo Christer tyckte det var en bra uppmaning och tänkte att hans mission var att tävla i kommande OS. Att vinna OS skulle ju vara en fin mission, tänkte han.

Under ett viktigt lopp i 3 000 meter hinder, hände något märkligt. Då Bo Christer skulle passera ett hinder upplevde han att någon tryckte ner hans axel. Knät slog i hindret och han stupade i marken, vilket gjorde att han blev sängliggande flera veckor. Vänner som kom med mat och läxor var antingen på väg till, eller nyss hemkomna från, en mission. På radion hördes president Kimballs uppmaning: ”Varje ung man …” Bo Christer bad innerligt om att återfå hälsa och förklarade för Herren att han skulle bli en löpande missionär i OS. Herren tycktes dock döv och i stället för att tillfriskna blev han sämre. En kväll när Bo Christer bad Herren skona hans liv, hörde han plötsligt en röst som frågade: ”Hur ska du lära dina barn att följa mig?” Bo Christer hade varken fru, barn eller flickvän, men fick i stunden en vision om sin framtida familj. Genast kom en brinnande önskan att gå på mission. Klockan var mitt i natten, men hans iver att gå på mission hindrade honom inte från att ringa sin biskop och säga: ”Jag vill gå på mission.” Biskopen svarade sömnigt och undrade om de kunde samtala nästa dag. Bo Christer svarade: ”Men jag vill gå NU!”

På ettårsdagen av sitt dop påbörjade Bo Christer sin mission i Chile. Först som hälsomissionär och sedan, då kyrkan växte snabbt, som ”leadership-training missionary”. Som sådan fick han läsa alla handböcker och undervisa och hjälpa ledare i grenar och distrikt. Sista delen av missionen var Bo Christer proselyterande missionär och fick uppleva många mirakel. Som assistent till missionspresidenten fick han besöka olika enheter och kom en gång till en församling han tidigare besökt. Fram kom en man som hälsade och sa: ”Tack äldste Bertilson, du har räddat mig och min familj.” Han mindes inte just denna man och framför allt inte att han gjort något upplivningsförsök. Då förklarade mannen att Bo Christer tidigare hållit en lektion om tionde, vilket påverkat mannen att pröva Herrens löften och nu hade familjens barn skor på fötterna och bröd på bordet varje dag. De hade till och med börjat samla ett hemförråd av mat.

Bo Christer kom hem till Sverige sensommaren 1977 och lokalpressen gjorde ett reportage om hans tro och prioriteter. Bo Christer berättade att hans målsättningar nu var att hitta sin drottning (som Herren lovat förbereda när han avskildes som missionär), bilda familj och studera till läkare, och om möjligt träna och tävla. Ett år senare, en termin in på läkarlinjen på Karolinska Institutet, gifte Bo Christer sig med Nancy Wennerlund. Under studietiden fick de fyra barn och under den fortsatta läkarspecialiseringen ytterligare två. Under studieåren tjänade Bo Christer bland annat som ledare för unga män, grenspresident i spanska grenen, seniorpresident i de sjuttios kvorum i staven och rådgivare till president Sven Karlsson i Stockholm stav. Under dessa år var familjens ekonomi en utmaning som krävde tro på Herrens löften om tionde, offergåvor och arbete.

Efter studierna startade Bo Christer och några vänner en uppskattad rygg- och idrottsklinik och år 2009 disputerade han med en avhandling om smärtdiagnostik. Sen dess har han fortsatt forska, handleda och undervisa studenter, kollegor och doktorander. Tävlandet lades på hyllan under de cirka 30 år då barnen växte upp, men under de senaste 15 åren har han åter friidrottat, cyklat, spelat badminton och fått representera Sverige i veteran-EM och VM.

Frågar man Nancy och barnen vad som utmärker Bo Christer så är det tro på Gud, medkänsla, tacksamhet, villighet och vision. Trots många bollar i luften har barnen känt att de varit viktigast. Det Nancy uppskattat mest är hans engagemang i familjen. Även om Bo Christer inte vuxit upp i kyrkan prioriterade han att samla familjen till bön, skriftstudier, hemafton och familjeråd. Hans motivation var kärleken till familjen och till Gud. Vid ett familjeråd tillfrågades barnen om vad som utmärkt den undervisning vi sökt förmedla i ord och handling. Snart enades alla sex barnen om familjens motto ”Medkänsla, Tacksamhet och Villighet” varvid Marcus glatt utbrast: ”JA, då har vi Bertilsons eget MTV.” Han syftade då på den populära musikkanalen som inte var helt okej att titta på i det Bertilsonska hemmet.