Hur jag blev medlem i kyrkan
I samband med ett telefonsamtal till syster Terez Nilsson på Liahonas redaktion i Sverige bad hon mig skriva en artikel om hur jag blev medlem i kyrkan. Det gör jag gärna då det är första gången jag får en personlig förfrågan att göra det och på svenska som är mitt modersmål.
För att ge en riktig bild måste jag börja berättelsen från början. Jag är född på sjukhuset i Keuruu i mellersta Finland mitt under brinnande vinterkrig i slutet av december 1939 där min mor befann sig evakuerad från bombningarna i Helsingfors, som var mina föräldrars hemort. Året 1944, då fortsättningskriget rasade i landet, blev jag som fyraåring för min del evakuerad till Sverige som tog emot cirka 70 000 så kallade krigsbarn från Finland. Jag vistades i Kilafors ungefär ett år och minns denna tid som mycket trevlig och är tacksam för vänligheten som Sverige visade på detta sätt. Då jag kom hem hade pappa fått en tjänst i Lovisa, som också idag är min hemort. Han var en gentleman av den gamla stammen vilket betydde att han tog hand om sin mor som således bodde under samma tak som alla andra i vår familj. Min far och mor separerade under denna tid och min farmor hade sålunda en stor betydelse i mitt liv i stället för min mor som senare bosatte sig i Sverige. Efter att ha flyttat från Lovisa till grannstaden Borgå började min andliga utveckling. Farmor var en hängiven medlem i metodistförsamlingen och jag har en bibel som jag ännu läser dagligen med en text på försättsbladet: ”Lars Gröndahl. Minne från Betelkyrkans söndagsskola med tack för 10-årigt intresse och flit. Maj 1953.” Texten var skriven för hand med en väldigt vacker handstil och med tillägg av två bibelcitat.
Som 17-åring började jag jobba som tryckerielev på ett tryckeri i Helsingfors och blev god vän med en arbetskamrat. Han ställde en dag en märklig fråga till mig. ”Vad tror du Lasse, vad är meningen med livet?” Det var enkelt att svara på den frågan: ”Mat för dagen och en veckoslutsflaska starkvin.” (Som jag senare förstått vara dåligt och billigt, men en elevlön gav inte möjlighet till något slags finsmakande.) Jag hade nämligen aldrig hört talas om mormonkyrkan som den kallades på den tiden. Hans svar var mycket intressant och jag blev genast villig att höra mera av hans budskap. Jag tror att min medverkan i metodistkyrkan hade lagt grundvalen för min vidare andliga utveckling. Jag var på något sätt redo att höra sanningen som Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga undervisar om. Missionärerna hette äldste Sievers och äldste Trent och jag hade inga som helst svårigheter att ta emot all den lärdom jag fick, och Mormons bok gjorde ett djupt intryck på mig genast när jag läst den. Jag döptes år 1963.
Idag är livet så välsignat det kan vara och jag ingick det eviga äktenskapsförbundet i templet i Sverige 1986. Som för de flesta av oss är dock livet något av en berg och dalbana, men jag tror att det är avsikten med livet här på jorden. I motgångarna härdas vi och erhåller just de erfarenheter vi är här för att få.