Hur kan jag tacka nej?

”I am going places” – texten på en liten etikett där någon på baksidan förväntas skriva sitt namn. Jag hittade den i en butik på vägen till eller från banken som jag måste besöka då och då, efter att min make och bästa vän sen fem decennier gått vidare i evigheten. Jag tyckte att den lilla gummiskylten talade till mig så jag köpte den. Jag visste att jag snart behövde lämna mitt hem (om inte himlen plötsligt ansåg det lämpligt att släppa ner en stor säck pengar). Så skylten passade mig. Budskapet också. Det är roligare och finare att ”going places” än att ”leaving places”.

På en resa med våra tempel- och resevänner Eva och Rolf tittade vi in i en butik på Öland och jag fastnade för en annan för mig symbolisk bild. Ett femliterskärl överflödande av röda vackra bär. Inte bara till femliterskanten – men ett stort överflödande mått av söta bär. Jag kunde inte motstå den! Det är ju mitt liv det handlar om – Guds överflödande kärlek i alla mina livserfarenheter! Jag borde inte vara rädd. Inte ledsen. Inte sörja för jag är på väg till något nytt. Det gamla fina bär jag kvar inom mig. Det försvinner inte.

Karikatyren är en överdrift. Någons ögon har betraktat och förstorat vissa saker. Precis så är det i livet. Gud visar oss något och vi väljer vad vi vill se och gör en andlig karikatyr av det. Jag vet vad jag väljer att se. Jag väljer ljuset.

”Jag är vägen, sanningen och livet” står det tryckt på den vackra bilden ur Liahona där kvinnan – i mina ögon jag själv – har förmånen att vara så nära Frälsaren att han kan hålla hennes händer och hon kan se hans ögon och känna hans värme. Jag är inte ensam. Verkligen inte.

Skrifterna – vad vittnar de om? Jo, att de som ser genom Herrens ögon får se hans storslagna överflödande gåvor – var de än är på sin resa, ”going places”. Min dotter Hanna skrev en sång – Through His Eyes – och det är så jag vill se! Se saker, tillfällen, händelser och människor som han ser dem.

Vad önskar du? frågar Herren mig. Och jag flackar med blicken. Jag irrar hit och dit i mina önskningar. Jag ser mig omkring i mitt vackra hem som jag älskar. Men älskar jag huset och sakerna här så mycket att jag inte vågar gå vidare? Att jag inte vågar ta språnget ut i det nya? Jag vill inte älska saker mer än äventyret. Jag vill inte till varje pris hålla fast vid det som för tillfället ser ut som trygghet, men som kanske bara är vana. Jag vill inte gå miste om tillfällen att växa, tjäna, lära mig mer och älska mer.

Så när Gud frågar mig säger jag lite lamt: Jag vill göra det jag har kommit hit för att göra – vad nu det är. Och jag berättar om min längtan att komma närmare mina nära, och mindre fjärran de som är fjärran. Jag vill göra saker. Inte samla saker. Jag vill utföra och slutföra. Jag vill att min tid ska betyda något. Jag vill vara en Kristi tjänarinna i vardagen. Se människor, beröra dem, lätta bördor, lyfta mitt hjärta och mina ögon mot himlen och hjälpa andra att göra detsamma. I vardagens vanligheter, på väg mot nya mål.

Jag känner Kristi ljus genom allt. I de mest märkliga tider av prövningar finns ljuset och det är mitt om jag vill fånga det och spara det. Vi har varit så välsignade i allt – skulle Herren sluta välsigna mig nu för att min make har lämnat denna synliga värld? Nej, jag känner att det finns en plan.

Det får bli som när jag en gång simmade ut i en kall, svart och djup bergsjö uppe i vackra Hartz. Jag blev för trött för att orka simma tillbaka. Mitt i faran kom Guds budskap om att vila i honom. Jag fattade till slut vinken och vilade. Janne bevittnade allt från stranden och hans enda ord när vi senare begav oss därifrån var: ”Har du lärt dig något nu?”

Det är så det är. Jag är på väg mot något och det är för att jag ska lära mig mer. Vem kan tacka nej till något sådant?