Margit

En av mina första primärlärare i Stockholm på 1970-talet var Margit Andersson.

Hon var ensamstående och hade blivit medlem i kyrkan i vuxen ålder. Hon var en fantastisk primärlärare. Med henne fick vi göra pergamentrullar att föra anteckningar på och dockor för att ha dockteater om Gamla testamentets Ester. I tur och ordning tog hon var och en av oss till Skansen. När jag stod med Margit på Solliden ”upptäckte” jag Gröna Lund. Det påpekade jag såpass entusiastiskt att vi bytte Skansen mot Gröna Lund och jag fick åka berg-och-dal-bana med någon som var gammal nog att vara min mormor.

Några år senare fick jag bli hennes hemlärare tillsammans med min far. Jag tyckte om att gå dit. Vi fick alltid bullar och saft. Jag minns att hon hade en mikrofilmsläsare hon använde för släktforskning. Jag minns också att hon stöttade en del sjukliga systrar över telefon.

Sedan gick åren. Jag gick på mission, gjorde militärtjänst, började läsa på högskolan och bildade familj. Sällan tänkte jag på Margit, men jag besökte henne iallafall en gång i slutet på 1990-talet. Nu var hon närmare 80 år och jag noterade att hon börjat bli gammal.

Drygt fem år senare fick jag möjlighet att vara hennes chaufför för en dag. Vi skulle åka till Sörmland. Jag minns att hon inför resan bekymrade sig över hur bilresan skulle gå och huruvida hon skulle bli sjuk av den, men hon ville verkligen åka. Vi besökte släkt och en släktgrav. Hon var mycket mån om att få med sina släktingar till kyrkan i Katrineholm den dagen. Jag tror inte de var så intresserade, men de följde med.

Sedan gick tiden.

Sommaren 2010 var en tuff sommar med stora förändringar i mitt liv. En kväll bestämde jag mig för att gå på långpromenad efter jobbet. Min promenad tog mig förbi Margits bostadsområde och jag kom att tänka på henne. Hon öppnade inte när jag ringde på, men hon svarade i telefon. Det visade sig att telefonen kopplats om till ett sjukhem hon flyttats till efter en sjukhusvistelse. Hon hade varit svårt sjuk och inte återhämtat sig helt. Hon kunde inte berätta var hon var, men den informationen fick jag genom församlingen så några dagar senare besökte jag henne. Nu var hon över 90. Hon blev väldigt glad; jag var ju en av hennes pojkar.

För mig var det en förmån att få träffa henne. Hon bekymrade sig över att inte göra nog för att föra verket framåt. Jag försökte ge tröst och under det kommande året besökte jag henne några gånger. Jag hade möjlighet att ge henne prästadömsvälsignelser och fick även biskopens tillåtelse att administrera sakramentet tillsammans med hennes hemlärare.

Efter att inte ha träffat henne på ett tag satt jag en söndag med mina primärbarn på samlingsstunden när jag plötsligt, och väldigt tydligt, kom att tänka på Margit. Jag ringde henne efter kyrkan, men det var svårt att höra vad hon sa. Jag besökte henne på fredagen. Det gick inte att samtala, men jag fick intryck av att hon förstod att jag var där. Jag gav henne en välsignelse. Det var en stark och sorglig upplevelse. Jag sa till henne att det inte var långt kvar nu. Fyra dagar senare gick hon bort, 92 år gammal.

Som en av hennes pojkar talade jag på hennes begravning. Jag kunde vittna för hennes släkt om vilken sann kristen hon varit. Hon hade tjänat osjälviskt i många många år. Jag är tacksam över att hon hjälpte till att lägga en grund som gjort det möjligt för mig att leva ett evangelieinriktat liv.