Vad stort sker, sker tyst

Mamma började bli gammal och glömsk. Jag hade flera gånger känt att jag skulle ta henne med till hennes barndomshem en sista gång. Till slut köpte jag flygbiljetter till Luleå där mamma, min dotter, min make och jag hyrde bil och körde den resterande vägen till Pajala. Det hade blivit kväll då vi kom fram och vi somnade snart.

Dagen därpå körde vi några mil för att komma till mammas födelsehem. Vi blev inbjudna till Laila, som köpt mormor och morfars gård. Efter en stund kom en bil upp på gårdsplanen. Det visade sig vara min morbror och hans fru från Västerås. Vilket sammanträffande! Mamma hade inte träffat sin bror på flera år och vi hade ingen aning om att de befann sig i närheten. Vi berättade för morbror Åke att mamma under alla år undrat varför deras mor, min mormor, blivit lämnad i en annan familj som barn. Inte heller Åke, eller de övriga syskonen, visste varför. Han var i alla fall rätt person att ta reda på mer om mormor eftersom han kände så många i byarna runt omkring. Jag tänkte: Kunde detta vara en slump att vi träffade min morbror, som kunde hjälpa oss finna svaret på mammas fråga?

Morbror Åke hade nu kontaktat en vän, som bodde i en närliggande by. Denne vän ville visa oss någonting. Då vi kom fram bad han oss gå ut i åkern framför oss. En bit bort bland fackelblomster och sly stod ett fallfärdigt hus, som visade sig vara det hus som mormor blev lämnad i som barn. En faster till min mormor hade ägt huset. Ett vackert, men fallfärdigt hus där ingen bott på många år. Tänk så fantastiskt att få se mormors barndomshem!

Vi åkte vidare till en annan by i närheten. En man vid namn Ragnar (som visade sig vara en släkting) tog emot oss. Ute på åkern framför hans hus hade han ett mindre hus som gjorts om till museum. På väggarna hängde diverse verktyg, sågar, spadar, en kälke, en hästskjuts, ja allt man kan tänka sig av äldre, nödvändiga verktyg och hjälpmedel som fanns på landet förr. På ena kortväggen hade han ritat upp ett jättestort släktträd. Han berättade för oss att på ett av trädets grenar fanns mormor och morfar med alla deras tolv barn, däribland min mamma. Vi ställde frågan om han visste varför mormor blev bortlämnad som barn. Han svarade: ”Det ska jag berätta för er.”

Ragnar började berätta att mormors mor hade psykiska problem och kunde till slut inte ta hand om varken sig själv eller sin familj. Hon fick komma in på ett mentalsjukhus och kom aldrig mer hem därifrån. Mormors far orkade inte med sorgen efter sin hustru, men den största orsaken till att han tagit sitt liv var relationen till hans far. Fadern var mycket sträng och hade hela tiden anklagat sin son för allt elände som hände på gården. De flesta av mormors syskon var vid den här tiden vuxna, men fyra av dem var fortfarande minderåriga. Mormor var yngst och placerades hos sin faster, Josefina.

Mamma hade äntligen fått svar på sin fråga. Men detta var inte allt som kom ut av vår resa.

Ragnar hade under 40-talet som tonåring många gånger suttit och lyssnat till de äldre då de berättade om gamla tider. Ragnar skrev så småningom ner dessa berättelser. Jag frågade om det var möjligt att jag kunde låna den 300 sidor handskrivna boken. ”Javisst”, sa Ragnar. Jag tog med mig boken hem. Jag kopierade den och skickade tillbaka originalet. Jag la undan de kopierade sidorna och glömde med tiden bort dem.

Nästa dag skulle vi åka hem, men eftersom vi hade lite tid över föreslog jag att vi skulle gå till kyrkogården i Pajala. Kanske skulle vi hitta någon släkting som låg begravd där? Väl på plats ropade plötsligt min dotter på oss: ”Kom ska ni få se.” Där, på en liten kulle, stod en gammal svart gravsten med mormors fasters namn och texten ”Vad stort sker, sker tyst”. Det kändes nästan osannolikt att vi även skulle få se gravstenen för dem som tagit hand om min mormor.

För ett halvår sedan hade jag en dröm. Flera av mina avlidna släktingar visade sig för mig. Jag såg sorg i deras ögon. Sorg över att vi glömmer bort dem så fort. Deras önskan var att vi ska minnas dem och ofta ha dem i våra tankar. Det var efter den drömmen jag började renskriva boken. Det tog mig flera veckor. Då en av mina kusiner hörde talas om mitt projekt sa hon: ”Varför låter du inte trycka upp en bok?” Självklart, tänkte jag. Efter en del letande fann jag ett tryckeri som ville åta sig att trycka boken. Det tog några dagar, men så var boken klar att hämta. Boken har nu spritts bland mina barn och mina många släktingar.

Jag är så otroligt glad över att jag fått ta del av en del av mina släktingars liv. De känns nu så nära mig. De är inte bara ett namn, utan de är verkliga personer. Jag är också så glad över att jag lyssnade till den stilla rösten som kom till mig flera gånger och som fick mig att ta med mamma på en sista resa hem.

Redaktionens kommentar: Ingrid Lindell är mor till Stefan Fromgren (Oslo), Maria Åkebrand (Alingsås) och tvillingarna Christian (USA) och Daniel Jusinski (Karlskrona)