Ensam kvar?

Efter min skilsmässa och en del annat på 70-talet hamnade jag i dvala. Jag köpte mig en motorcykel och jag slutade gå i kyrkan. Eller, nja, inte helt och hållet. Jag gick dit lite då och då.

På den tiden hade vi sakramentsmötet på kvällen vid 17-tiden och någon gång under 1978 beslöt jag mig för att göra ett besök i kyrkan. Jag tog motorcykeln till Gubbängen och kom fram strax före klockan fem. Va, ingen där? Aha! De har ju förstås gemensamma möten på Svartensgatan! Jag snabbade mig dit. Ingen där heller!? Nu blev jag lite rädd. Jo, förstås! De är ju i Hägersten. Jag fortsatte med motorcykeln till kyrkan i Hägersten. När jag kom fram dit var hela parkeringen tom. Nu bultade mitt hjärta snabbt. Jag stod där ett tag och undrade var alla var någonstans. Då kom tanken till mitt sinne att alla kanske tagits upp till himlen, precis som Enoks stad tagits upp. Och att jag hade lämnats kvar, alldeles ensam! Det går inte att beskriva i ord vad jag kände och upplevde just där och då. Det blev verkligen ett uppvaknande för mig. Jag insåg sedan att det var den första söndagen i månaden och att fastemötet var direkt efter förmiddagens söndagsskola. Alltså inget möte på kvällen. Vilken lättnad jag kände!

Vad hände sedan? Jo, tanken på att alla tagits upp till himlen fick mig att inse var jag hörde hemma. Jag behövde fatta några viktiga beslut för att få vara med i gemenskapen igen. Det ena ledde till det andra och genom goda val är jag aktiv i kyrkan igen sedan 1979. Så småningom träffade jag Kristina som har stöttat mig och gått vid min sida i både vått och torrt. Vi gifte oss 1980.