Periodvis

Det var förstås ingen slump, men plötsligt en dag förändrades livet för en man i ett land långt borta. Han träffade en man som vittnade om Gud för honom och undervisade honom om evangeliet. Det gjorde ett så djupt intryck på honom att han gav upp allt för sin nya tro: sin ställning i samhället, ekonomiska tillgångar och vänner – till och med relationen med sin egen far.

Full av iver att sprida evangeliet följde han med sin nye vän på en mycket krävande missionsresa som kom att innebära bland annat fysisk misshandel och fängelsevistelse – men även stora framgångar och underverk.

Jag kan tänka mig att den nyomvände missionären försökte göra allting rätt. Han var flitig; han utövade tro; han lydde Gud. Och är det inte så att en sådan hängivenhet välsignas med kraft från ovan, glädje och frid? Men den nyomvände missionären blev trött. Krafterna svek honom och han tyngdes av prövningar och sorg över det som han hade förlorat när han blev medlem i kyrkan.

Jag kan relatera till den här missionären. Periodvis i mitt liv har jag varit full av energi och entusiasm och föreställt mig allt jag kan åstadkomma genom att ta mig an uppgifter – både de jag tilldelats och egna initiativ. Jag har tänkt att om jag bara gör allt rätt så kommer glädjen och energin av sig själv. Men gång på gång under livet har jag övermannats av trötthet och missmod, trots böner och envisa föresatser att förverkliga mina rättfärdiga visioner.

Det finns förstås många olika anledningar till att en människa kan bli trött, även om hon lever enligt evangeliet med övertygelsen om att det är livgivande och varje dag ger kraft för dagens uppgifter.

Under en period av nästintill förlamande trötthet, då jag funderade över varför människor som vill göra mycket gott ibland bara inte orkar – kände jag att budskap började komma till mig från flera olika håll. Ord dök upp, gjorde intryck och tröstade.

Youtubern Jonna Jinton sa i en av sina videor: ”En blomma skulle aldrig tvinga sig själv att blomma under vintern, så varför gör vi det?” Vi behöver acceptera att vår vandring tar oss både upp på utsiktspunkter och ner i mörka dalar där vår sikt skyms av tät, mörk skog. Och vi måste komma ihåg att de mörkare partierna bara är delsträckor som även de för oss framåt om vi ser till att hålla oss på stigen. Vi kan inte alltid prestera på toppnivå. Livet är utformat så att förutsättningarna inte alltid finns.

Psykiatrikern Anders Hanson har sagt: ”Vi är inte konstruerade för att må bra hela tiden. … Man är inte trasig när man mår dåligt – det är ett tecken på att man fungerar normalt!” Visst kan det vara så att man kan må onormalt dåligt, och då ska man söka hjälp, men den här tanken kändes bra att ta till sig – att må dåligt ibland är normalt! Nyckelordet är ”ibland”. Det går över.

En dag dök ett isländskt ordspråk upp i en naturfilm på Netflix: ”Om du gråter för att solen har gått ner i ditt liv, hindrar dina tårar dig från att se stjärnorna.” Vi älskar förstås solen, men när vi någon gång befinner oss så långt ifrån stadens ljus att vi överraskas av Vintergatans glittrande band tvärs över den mörka himlen så är det en sådan vacker upplevelse att vi inte just där och då tänker på solsemestrar. På liknande sätt kan våra mörkaste perioder få ner oss på knä och göra våra böner mer personliga, vädjande och innerliga än någonsin, och när vi då kan öppna våra andliga sinnen för Guds kärlek och personliga omsorg om oss, är det en sådan förunderligt vacker upplevelse att vi just då inte saknar de mer bekymmersfria perioderna i livet.

Hur gick det då för den trötte och nedstämde missionären? Hans kamrat ”tog med honom till sitt eget hus och hjälpte honom i hans prövningar och styrkte honom i Herren” (Alma 15:18). Något som ger en extra dimension till berättelsen om Alma och Amulek är att deras vänskap inleddes när Amulek tog emot Alma i sitt hem och erbjöd mat och vila efter att Alma en tid hade känt sig nedtyngd av sorg och själsångest.

Det kan vara lätt att tänka att det finns starka och svaga människor, men det är snarare livet som består av starka och svaga delsträckor. Vi behöver stötta varandra.