En andlig kris kan bli en styrka

Det är oftast väldigt svårt att se en prövning eller svårighet i livet som en välsignelse när man är mitt i den. Även om vi försöker, kan det vara ett symboliskt berg som känns oöverkomligt hur vi än försöker se på det. Men det kanske finns ett syfte med det – att vi i stunden inte alltid kan se lärdomarna och tillväxten som väntar på andra sidan? Annars kanske vi inte får med oss just det som Herren hoppas att vi ska få med oss.

Det här är en tanke som jag har burit med mig de senaste åren, efter att jag själv upplevde en sådan svår period. En period då jag kände mig långt ifrån Herren, ensam och oförmögen att ta mig ur situationen jag befann mig i. De verktyg som jag tidigare hade använt, om än stundtals slentrianmässigt, för att komma närmre himlen eller känna Anden hade inte samma effekt på mig som förut. Jag mådde inte helt bra psykiskt och det påverkade mig och min förmåga att känna Anden mer än jag först förstod.

Tiden gick och jag kände hur mitt vittnesbörd försvagades. Jag skämdes över att mitt mående orsakade att jag knappt orkade göra något åt saken, att det lilla jag klarade av inte gav mig den hjälp jag hoppades på. Jag skämdes och skrämdes av tanken av att min tro tynade, att mina tvivel stärktes och att jag var inne i en andlig kris.

Jag bad många gånger under den här perioden men jag minns särskilt en gång när jag vädjade till Herren om hjälp. Efter att ha skämts så mycket över min orkeslöshet och otillräcklighet, berättade jag för Gud att jag inte längre orkade bära på skammen. Jag orkade inte fortsätta ha dåligt samvete för alla de saker jag inte klarade av att göra, känna skam över att jag hade tvivel och att min tro inte var lika stark som förut. I samtalet med Gud bestämde jag mig för att både han och jag fick acceptera läget som det var – att han fick ta emot mig där jag stod just då och med det lilla jag hade kraft att erbjuda.

Vägen upp från denna period både psykiskt och andligt gick inte över en natt, det tog tid. Men den insikt som jag fick när jag överlämnade mig till Herren på det sättet hjälpte mig längs vägen och har sedan dess blivit en viktig lärdom. I dag är jag otroligt tacksam för den ”andliga kris” som jag gick igenom då. Jag har kommit närmare Herren på grund av den. Jag fick möjligheten att återigen testa de principer som vi så ofta undervisas om i skrifterna och i kyrkan, principer som jag själv undervisat andra om som missionär. Steg för steg fick jag långsamt närma mig Jesus Kristus igen och stärka min tro på hans evangelium. Och vilken välsignelse det är att få göra det!

Jag är numera övertygad om att vi alla kommer att behöva genomgå perioder i livet då vår tro sätts på prov eller våra vittnesbörd försvagas. Jag hoppas bara att jag i framtiden inte behöver skrämmas eller skämmas när det sker. Att jag kan komma ihåg att det inte behöver vara en stor andlig kris – det kan bli en andlig styrka.

Och om jag i stunden inte klarar av att se de lärdomar och välsignelser som väntar på andra sidan, så hoppas jag i alla fall att jag kommer ihåg att Herren tar emot mig där jag står och att han accepterar min strävan.