Marias mirakel

Ett mirakel är enligt ordboken en oväntad händelse som tillskrivs ett överjordiskt ingripande. Alla mirakel baseras på det största av alla mirakel, att Jesus Kristus uppstod.

Det finns tillfällen när vi ödmjukt ber om mirakel, men då vår bön inte besvaras på det sätt vi tänkt oss. Det kan dröja innan vi ser att Gud ändå hållit sin hand över oss i det som sker. Genom att läsa om mirakulösa händelser i skrifterna och i andra sammanhang kan vi påminna oss om och glädja oss åt att Gud verkar i våra liv. Vi tackar Maria Reinedahl i Utby församling som delat sin berättelse med oss.

Så länge Maria kan minnas har hon haft ett vittnesbörd om kyrkan och evangeliet, men som ung hade hon inga planer på att gå på mission. Inte förrän efter en månads korttidsmission i Halmstad började tanken ta form. Hon visste bara inte hur det ekonomiska skulle lösas. På julen det året sa hennes far att ”om det är viktigt för dig att tjäna en mission så har vi en summa du kan få”. Glad började Maria räkna på hur mycket ytterligare som behövdes, och hon som aldrig bett någon om pengar tidigare frågade både sin farmor och sin syster och hennes man, om de kunde tänka sig att sponsra henne, vilket de lovade.

Marias biskop var noga med att förklara att en mission var hennes eget beslut och att hon behövde vara säker på sin sak. Maria berättar: ”Jag hade bestämt mig och behövde få veta om det var rätt för mig att gå på mission. Jag har aldrig fått ett så starkt och så snabbt bönesvar: att gå på mission är det bästa du kan göra just nu! Jag fick starka lyckokänslor som uppfyllde hela mig.”

Maria hade ännu inte fått ihop tillräckligt med pengar och tänkte att hon behövde vänta lite, men kände en väldigt tydlig maning: ”Vänta inte med att skicka in dina papper!” Det tog två månader, sedan kom kallelsen undertecknad av president Gordon B. Hinckley.

Maria som har lätt för språk och hade läst engelska, tyska och franska i skolan, hade gärna blivit kallad att tjäna på Temple Square i Salt Lake City, som hon hade besökt några år tidigare. Överraskningen blev stor när hon i stället blev kallad till Grekland.

Missionen började i juli 1997 med två månaders träning i Provo i Utah. Som 28-åring fick hon sätta sig i skolbänken igen och precis som i första klass lära sig alfabetet på nytt, fast nu på grekiska. När hon först kom till Aten-missionen förstod hon inte mycket men lärde sig snart förstå och tala det nya språket.

I juli 1998 bytte hon område från centrala Aten till en förort. Det var varmt, +44°C. Det hade brunnit i skogarna runt samhället, himlen var täckt av rök. ”Jag förstod inte hur farlig värmen kunde vara, jag hade ingen hatt, inga solglasögon. I vår bostad fanns ingen luftkonditionering, men vi kunde sova på balkongen där det var lite svalare. Fastän jag upplevde flytten som jobbig hade jag ändå en stark känsla av att jag inte behövde oroa mig, jag behövde inte vara rädd, allt skulle bli bra. Jag fick också en slags uppenbarelse som sa mig att överenskommelsen i föruttillvaron var att jag skulle tjäna på mission i Grekland.”

En månad gick bra men värmen började ta på Maria både fysiskt och mentalt; hon kände sig trött. Det var mycket nytt, många nya relationer och långa krävande arbetsdagar. Men hon klagade inte, hon var ju där för att jobba.

Vid ett tillfälle besökte Maria och hennes kamrat en syster på sjukhuset för att hjälpa henne. Men Maria kände sig så trött att hon lade sig på den extra sängen i rummet och somnade. Den sjuka systern bad henne ta hand om sig själv och gå hem och vila!

”Ja, får jag vila så mår jag bättre i morgon”, tänkte Maria, men vaknade nästa morgon och kände sig svag, kallsvettig och kunde knappt gå. Hon nästan kröp till telefonen och avbokade träffarna de bestämt för dagen och lade sig för att sova igen. Vilar jag så blir jag bättre, var tanken. Den söndagen kunde de inte gå till kyrkan och missionspresidentens fru ringde. ”Jag blir snart bättre”, svarar Maria. Men det blev sämre, hon bara sov och kunde knappt sitta upp av egen kraft. Efter en vecka kände hon sig så svag att hon undrade om hon skulle dö.

Två veckor gick och ingen bättring, hon orkade bara gå några få meter, det brände som eld inuti kroppen. Det gjorde till och med ont att äta. Missionspresidenten skickade henne till sjukhuset och det togs en massa prover, bland annat kardiogram, lungröntgen och sköldkörtelprover. Men man hittade inga fel. En månad gick, och alla runt Maria var oroliga.

”Du blir inte bättre, du behöver ordentlig vård för att få veta vad som är fel. Jag har bokat flyg hem för dig på tisdag”, meddelade missionspresident Hundrup en fredagskväll. Maria berättar om sin reaktion: ”Vad har du gjort?! Jag blev helt förtvivlad, jag ville hellre dö än åka hem!” Missionspresidenten sa då till henne att det fanns ett sätt, en möjlighet, att det inte behövde hända. ”Vi ska be alla missionärer att fasta för dig och du ska få en prästadömsvälsignelse!” Men Maria som mått dåligt så länge hade svårt att ta in hur hon skulle kunna bli frisk på så kort tid.

På lördagen kände hon sig åter sämre och tyckte att det nog var lika bra att förbereda hemresan och började ta farväl av sina vänner i församlingen.

På kvällen väckte hennes tre rumskamrater henne för att hålla bön för henne. Maria var så trött, arg och besviken på hela situationen att hon sa att det bästa de kunde göra för henne var att låta henne sova vidare. På söndag morgon fick hennes kamrater tvinga henne upp. ”Ta på dig klänningen, du ska med till kyrkan.” Äldsterna hämtade dem med bil.

Maria fick prästadömsvälsignelsen före sakramentsmötet, ganska många äldster stod runt henne. I välsignelsen sas det att ”det är Herrens vilja att du ska stanna kvar här i Greklandmissionen Aten och fullfölja din mission”! Då äntligen började hon fyllas av hopp, och kände en förvissning om att om Herren ville, kunde han göra henne frisk.

Efter välsignelsen kunde Maria vara med på hela sakramentsmötet. Hittills under sin sjukdom hade hon inte orkat ett helt möte. Hon kände att hon snabbt började få mer kraft.

När Maria kom hem vilade hon lite och gick sedan ut på en liten promenad med sin kamrat. När de kom tillbaka såg hon plötsligt hur stökigt det var i lägenheten och började lägga undan lite kläder, gick igenom några papper i en pärm. När den tredje kamraten kom hem stirrade hon på Maria som satt vid köksbordet och utbrast: ”Det här är inte sant, du är inte den sjuka personen längre! När jag kommer hem ska jag berätta i mitt hemkomsttal att jag vet vad ett mirakel är!”

På måndagen var det förberedelsedag och systrarna var hembjudna till grenspresidentparet. Maria var trött men kände sig inte sjuk. Vid 18-tiden gick hon och hennes kamrat ut och skriftade tillsammans, något de inte gjort på en hel månad. När klockan var 21:30 ringde missionspresidenten och frågade hur Maria kände sig och fick svaret att hon mådde bra. ”Då avbokar jag planet!”

Flera år efter sin mission hälsade Maria på hos sin före detta missionspresident i Salt Lake City. Hans hustru berättade då att hon varnat sin make före välsignelsen, eftersom hon visste hur gärna han ville att Maria skulle bli frisk och kunna stanna på sin mission tiden ut. ”Var säker på att det du säger i välsignelsen kommer från Herren och inte från dig själv!”

”Till mig sa hon”, berättar Maria, ”glöm aldrig detta, för du har varit med om ett mirakel!”