Liahona
Ord av sanning
Mars 2024


”Ord av sanning”, Liahona, mars 2024.

Porträtt av tro

Ord av sanning

Jag hade många frågor, men min fästman och kyrkan hjälpte mig att få svar.

Bild
kvinna och man i dopkläder stående framför bild av Frälsaren

Foton med tillstånd av författaren

Under min uppväxt i en icke-kristen kultur i Taiwan uppfostrades jag inte till att vara religiös. Jag trodde på Gud, men jag visste inget om Jesus Kristus. Min karriär och det hektiska sociala liv den medförde var min religion. Den innebar en hel del alkohol och rökning. Jag var också storkonsument av kaffe och te. Allt sådant är en del av vår företagskultur.

Jag blev bekant med Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga genom min fästman och hans familj. Chase var amerikan. Han hade växt upp i kyrkan och varit på mission, men han var inte aktiv just då. Hans äldste son däremot förberedde sig för att verka som missionär, och Chase stöttade hans beslut.

När allt var nedstängt på grund av covid-19 deltog vi i sakramentsmötet hemma hos Chases föräldrar och såg utsändningar från deras möteshus. När talen var över välsignade Chases två söner bröd och vatten och delade ut det.

Jag hade många frågor. Min fästman besvarade dem var och en tålmodigt. Vem var Jesus? Vad var det för känsla jag fick varje gång vi samlades för att ha kyrkans möten? Det var en känsla jag aldrig hade känt förut. Vad representerade brödet och vattnet? Varför kom det tårar när jag tog sakramentet? Vad var denna frid jag kände?

En kväll hittade jag en webbplats på mitt modersmål som förklarade vem Jesus är och som berättade om hans liv. Nästa dag berättade jag för min fästmans mor att jag förstod vem Jesus är och att jag trodde på honom.

En söndag kom biskopen hem till dem eftersom Chases äldste son skulle ordinera sin yngre bror till präst. När den äldre sonen lade händerna på sin brors huvud kunde jag inte sluta gråta. Jag kände en sådan stor känsla i hjärtat att jag inte kunde hejda tårarna. Senare förklarade min fästman att jag kände den Helige Anden och att han också kände den.

Jag kunde se att min fästman höll på att få tillbaka kärleken till sin kyrka. På något sätt visste jag att allt jag kände var kopplat till Gud och till något sant. Jag kände en kärlek jag aldrig känt förr.

”Jag ropade till Gud”

Mitt turistvisum slutade gälla och jag var tvungen att återvända till Taiwan. Under månaderna som följde saknade jag det jag hade känt. Under en tid fylldes jag av förtvivlan och mörker. De här känslorna var så överväldigande att jag ville ge upp. Jag visste egentligen inte hur jag skulle be, men jag ropade till Gud och berättade allt jag kände och tänkte på för honom. En känsla av frid kom – samma känsla som jag hade upplevt när jag hade närvarat i vår hemkyrka. Jag vet att det var den Helige Anden. Han lugnade mig.

Efter det skickade min fästman missionärerna att undervisa mig. Jag sa till dem att jag redan visste att det återställda evangeliet var sant och att jag förstod hur den Helige Anden känns. Men jag var orolig för att det skulle vara svårt för mig att sluta röka och dricka kaffe och te.

Jag började gå i kyrkan, läsa Mormons bok och träffa systermissionärerna tre eller fyra gånger i veckan. Så småningom hjälpte den Helige Anden mig att sluta röka och dricka kaffe och te.

Min barndomsvän började se förändringar hos mig vecka för vecka. Jag bjöd med henne till mina träffar med missionärerna. När hon lyssnade kände hon också den Helige Anden och fick ett vittnesbörd. När covid-19-krisen avtog kunde min fästman, som nu är aktiv i kyrkan, äntligen komma till Taiwan. Vi gifte oss och han döpte mig. Jag blev en ny människa.

Bild
en grupp människor som står framför en bild av Frälsaren

Syster Weiling Chen Canfield (Winnie) med systermissionärerna och församlingsmedlemmarna som undervisade henne och erbjöd gemenskap. ”Vi pratar fortfarande varje vecka och arbetar tillsammans i mitt nya ämbete i Hjälpföreningen”, säger hon.

Mina barndomsvänner och affärsbekanta, däribland några bankirer och börsmäklare, sa att de kunde se att jag var annorlunda och gladare. Jag bjöd med dem till mitt dop, och de kom. Efteråt sa de att de kände något som de aldrig hade känt förut.

Jag är inte rädd för att berätta för andra vad jag vet och känner för Jesus Kristus – att det jag vet är sant. Jag vet att mitt vittnesbörd strålar. Andra som har känt mig i hela mitt liv ser det. Deras respekt för min tro har till och med fått dem att inte röka och dricka under jobbrelaterade möten och middagar. Det här är unikt i vår företagskultur.

Bild
två kvinnor står framför en kyrkans byggnad

Syster Canfield med Jin Hua, en barndomsvän som blev intresserad av kyrkan genom syster Canfields omvändelse.

Jag är inte rädd för att låta andra se, höra och känna mitt vittnesbörd. Jag tror att många människor som inte vet hur man hittar Gud och Jesus Kristus kommer att uppleva samma känslor som jag när de hör ord av sanning. Jag ska alltid vara redo att sprida de ord som förändrade mitt liv.