Jag var omgiven av människor men kände mig ändå ensam

Anne Aketch

När jag flyttade långt hemifrån hjälpte min kontakt med himlen mig att övervinna ensamhet.

Bild

en kvinna omges av ljusstrålar medan olika människor går omkring henne

Du vet den där känslan av att vara omgiven av människor men ändå känna sig helt ensam?

Efter att ha lämnat mitt hemland Uganda och flyttat till Dubai för att arbeta har jag känt mig ensam nästan hela tiden. Hemma i mitt grannskap hälsade folk på varandra på gatan. Vi kände varandra. Vi stöttade varandra. Jag hade många vänner och släktingar som delade min tro.

Men så är det inte här. Jag bor i en helt annan kultur, i en storstad och omgiven av människor som är upptagna av sina arbeten. Och även om jag faktiskt går i min församling och har försökt lära känna andra unga vuxna och församlingsmedlemmar, gör våra upptagna arbetsscheman det nästan omöjligt för oss att träffas förutom de få timmar vi tillbringar i kyrkan varje vecka.

Dubai är stort och glamoröst och jag är tacksam över att vara här. Men det kan vara så överväldigande, särskilt när man känner sig ensam. Människor har så mycket här och verkar ha full koll på sina liv. Men när jag nu bor bland allt det här tjusiga och dessa vackra byggnader, händer det att jag undrar:

Vad gör jag med mitt liv? Är det här ens rätt plats för mig?

Jag fann samhörighet igen

Äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum har sagt att ”en känsla av samhörighet är viktig för vårt fysiska, mentala och andliga välbefinnande”.¹ Jag hade inte insett hur viktig denna känsla av tillhörighet är förrän jag inte kände den längre – inte i kyrkan och inte någonstans, egentligen.

Hur skulle jag hitta den nu, långt ifrån alla jag älskade?

Med tiden började jag förstå ”Jesu Kristi centrala roll för samhörighet”.²

Jag saknade fortfarande vänner och familj, men jag började inse att jag inte hade flyttat ifrån alla i mitt liv – jag hade fortfarande en Frälsare och en kärleksfull himmelsk Fader som alltid ville hålla sig nära mig.

Så jag började göra vad jag kunde för att komma närmare dem varje dag. Jag började lyssna på poddsändningar om studier i Kom och följ mig när jag sprang. Jag använde hörlurar på jobbet och lyssnade på skrifterna medan jag utförde uppgifter.

Viktigast av allt var att jag insåg vilken fantastisk gåva det är att kunna be direkt till min himmelske Fader. Jag samtalar med honom oftare och mer eftertänksamt än någonsin tidigare. När jag känner mig ensam ber jag och känner hans tröst. När jag skriver ett e-postmeddelande och försöker ha tålamod med mina kollegor ber jag honom om hjälp.

Jag älskar det som president Thomas S. Monson (1927–2018) sa om bön: ”Till alla … som kämpar med utmaningar och svårigheter, stora som små: Bönen ger andlig styrka, den är vägen till frid. Bönen är vårt sätt att söka kontakt med vår Fader i himlen, som älskar oss. Tala till honom i bön och lyssna sedan på svaret. Underverk åstadkoms genom bön.”³

Genom att ta mig tid för dem i mitt liv, särskilt genom uppriktig bön, började jag inse att även om jag inte var omgiven av mitt folk och min egen kultur, kunde jag ändå vara omgiven av Anden och känna Guds kärlek.

Vi kan alltid vara nära varandra

Det känns fortfarande svårt, men jag har hopp om framtiden. Och jag har kommit att tro på det som broder Milton Camargo, förste rådgivare i Söndagsskolans generalpresidentskap, har sagt: ”Herren Jesus Kristus lever i dag. Han kan ha en aktiv, daglig närvaro i våra liv. Han är lösningen på våra problem, men vi måste lyfta blicken och höja siktet för att se honom.”⁴

Jag känner mig fortfarande ensam ibland, men jag vet att jag alltid, alltid kan be till min himmelske Fader och få tillgång till Jesu Kristi försoning.

Stående eller på knä, ensam eller i grupp, kan jag be.

Jag kan ropa till min himmelske Fader.

Jag kan uttrycka tacksamhet.

Jag kan be om vägledning och beskydd.

Och genom mina förbundsband vet jag att jag, en dotter till en kärleksfull himmelsk Fader, alltid kommer att tillhöra honom. Genom hans vägledning kan jag känna mig säker på att jag är på rätt plats och gör det han vill att jag ska göra.