Stigande vattennivåer

”Mamma! Det är jättekallt!”

Jacob, en av mina sjuåriga tvillingar, stod i flodvattnet som skvalpade mot hans anklar.

Mina andra tre barn reagerade likadant. Min man var borta på en jaktresa och jag hade följt med släkten på vad jag hoppades skulle vara en rolig resa till några varma källor. De ”varma” källorna hade ännu inte levt upp till sitt namn.

Ånga steg upp från en liten damm ovanför floden. Jag gick närmare och kände värmen. Det här måste vara en varm källa, tänkte jag.

”Kan vi simma här?” frågade jag min moster vars barn också var i floden.

”Jag vet inte.”

Vi letade efter en skylt som talade om vad dammen var till för, men vi hittade inte någon. Ett efter ett gick våra huttrande barn från den kalla floden till dammen. Min moster och jag stod på stranden och tittade och pratade medan de lekte.

En äldre pojke dök upp nära dammens kant. ”Jag släpper in vatten!” ropade han. Han vred på ett stort hjul och vatten strömmade in i dammen.

Barnen skrek av förtjusning när vattnet flödade in i dammen. Jag var glad att jag insisterat på att de skulle ha på sig flytvästar. Jag log när den stigande strömmen förde dem mot dammens vänstra sida.

Jakob lämnade dem och kämpade mot strömmarna för att simma till dammens högra sida. Han stannade upp och såg allvarligt förvånad ut. ”Mamma, jag sitter fast!”

Utan att tveka hoppade jag i och fick tag i hans arm för att dra honom i säkerhet. Han rörde sig inte ur fläcken. Hade han fastnat i något? Jag fortsatte att dra, men jag kunde inte få loss honom. Vattennivån fortsatte att stiga.

”Hörni, han sitter fast! Kan någon hjälpa mig?” Men jag visste att de var för långt borta.

Det hördes ett plask och min morbror dök upp från ingenstans. Han grep tag i Jakob, ryckte och drog.

Vattnet var nästan över Jakobs huvud. Satt flytvästen fast i något? Jag grep tag i en rem med skakande händer. När jag väl fått loss ett spänne täckte vattnet Jakobs huvud. ”Åh, hjälp!” bad jag.

Min morbror ryckte honom bakåt med all sin kraft. Jakob kom loss och min morbror flyttade honom till strandbanken.

Jag rusade fram till Jakob och tog honom i mina armar.

”Det finns en kulvert”, sa min morbror och pekade på ett 6 meter brett rör som vi inte hade sett. Vatten forsade kraftfullt igenom det och ut i floden. Jakobs flytväst var sannolikt allt som hindrade honom från att dras med.

Jag och min morbror vände oss oroligt mot resten av familjen. ”Upp ur vattnet!”

När barnen klättrade upp tog jag av Jakobs flytväst och tittade efter skador. Han hade inte svalt särskilt mycket vatten och hade inga skrapsår eller blåmärken.

”Du var så modig, vännen. Var du rädd?”

”Nej, jag fortsatte bara att hålla andan”, sa han. Plötsligt var jag så tacksam för all tid han hade tillbringat med att träna på att hålla andan i poolen.

”Hur visste du att du skulle komma?” frågade jag min morbror när han kom till oss på klipporna.

”Jag kände en maning att komma och se vad alla gjorde”, sa min morbror. ”Så jag kom.”

När de andra kom fram till oss tittade vi vid dammens kanter igen, och den här gången såg vi en varningsskylt som hade ramlat ner mellan klipporna och sörjan vid sidan av dammen.

Alla kände sig omskakade, så jag tog barnen tillbaka till husvagnen. ”Låt oss tacka vår himmelske Fader för att han hjälpte oss”, sa jag. När mina barn bad med mig slogs jag av allvaret i det som hänt.

Jag visste att det fanns andra i liknande situationer som lett till ett mycket annorlunda, förödande resultat. Jag visste inte varför Jakob hade räddats, men jag visste att det var ett underverk. När jag drog mina barn närmare var jag tacksam för den tid jag hade med dem och välsignelsen av att vara en evig familj. Jag visste att vår himmelske Fader och Jesus Kristus var medvetna om oss och att de hade skickat ett underverk när vi missade skyltarna som varnade om fara.