Liahona
Lärdomar att leva efter från generalkonferensen
Mars 2024


Endast digitalt

Lärdomar att leva efter från generalkonferensen

Anpassat från Sarah Jane Weaver, ”Episode 24: Elder Bednar Shares His Pattern for Studying General Conference Messages”, Church News (poddsändning), 30 mars 2021, thechurchnews.com.

När vi lyssnar på, ser och läser budskap från generalkonferensen råder äldste Bednar oss att leta efter de lärosatser som lärs ut, uppmaningar som ges och välsignelser som utlovas.

Bild
en kvinna som tittar på generalkonferensen på en surfplatta

President Harold B. Lee (1899–1973) uppmanade medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga att låta generalkonferensens budskap ”vägleda dem i deras vardagliga liv under de kommande sex månaderna”. Han undervisade: ”Detta är den viktiga information Herren anser lämplig att uppenbara för sitt folk i vår tid.”1

På samma sätt betonade president Spencer W. Kimball (1895–1985) vikten av att lyssna på och studera budskap från generalkonferensen. Han sa: ”Ingen annan text eller bok förutom kyrkans standardverk bör ha en mer framträdande plats på dina bibliotekshyllor.”2

Vid slutet av generalkonferensen i oktober 1977 sa president Kimball: ”Detta har varit en stor konferens, och jag har lyssnat mycket uppmärksamt under var och en av de underbara predikningarna, och jag har bestämt mig för att jag ska gå hem och bli en större man än jag någonsin tidigare har varit … Jag uppmanar er att tänka mycket när ni återvänder hem från denna konferens och tänka igen på det som er uppmärksamhet har riktats på.”3

Insikten om att till och med kyrkans presidenter lär sig av de budskap som ges vid generalkonferensen gjorde stort intryck på mig som ung man. När jag började följa deras råd upptäckte jag tre saker:

1. Kyrkans ledare betonar grundläggande läror och principer i sina budskap.

2. Nästan alltid innehåller deras budskap uppmaningar att agera enligt den lära eller de principer som lärs ut.

3. I överensstämmelse med uppmaningen erbjuder kyrkans ledare utlovade välsignelser.

Jag skapade ett mönster genom att rita tre kolumner på ett pappersark. Jag försökte sedan identifiera och kortfattat sammanfatta läran, uppmaningarna och de utlovade välsignelserna i generalkonferensens budskap. Det blev i huvudsak de lärdomar jag levde efter de kommande sex månaderna.

Betydelsen av uppmaningar

Om vi på lämpligt sätt söker efter den andliga gåvan av tro på Herren så måste vi leva efter hans lära. Uppmaningar är viktiga eftersom tro på Frälsaren är en handlingens och kraftens princip. Och som hans tjänare strävar jag efter att ge uppmaningar som kan hjälpa andra att stärka sin tro på och hängivenhet till honom.

På våra möten i kyrkan kan vi säga sådant som ”vi måste göra X”. Men jag hittar inte ett sådant språkbruk i Frälsarens verksamhet, i skrifterna eller i kyrkans ledares undervisning. Kyrkans ledare bör precis som Frälsaren uppmana, locka, uppmuntra och lova välsignelser – ett mer kristuslikt tillvägagångssätt för att hjälpa individer och familjer.

Som medlem i de tolv apostlarnas kvorum gav president Dallin H. Oaks en viktig uppmaning i ett budskap till dem som bär aronska prästadömet. Han gav ett exempel på principen om att inte distrahera. Han sa: ”Den princip jag föreslår ska styra dem som officierar vid sakramentet – antingen de förbereder, välsignar eller delar ut – är att de inte bör göra något som skulle kunna distrahera någon medlem i hans eller hennes dyrkan och förnyande av förbund.”4

En person som bär aronska prästadömet kan fråga sig själv: ”Vilka kläder ska jag ha på mig när jag deltar i sakramentets förrättning?” Om en ung man förstår den här enkla principen försöker han inte ge uttryck för sina personliga ställningstaganden med sina kläder eller sitt uppträdande. I stället försöker han vara diskret så att han inte stör eller distraherar dem som förnyar sina förbund i sakramentets förrättning – eller i någon annan förrättning.

President Oaks tillade: ”Jag tänker inte föreslå detaljerade regler.”5 För mig var det en uppmaning till alla prästadömsbärare att fundera över hur den här principen kan leda till ett högre och heligare sätt att utföra prästadömets plikter.

President Russell M. Nelson gav en liknande typ av uppmaning vid generalkonferensen i april 2015, när han sa att ”sabbaten är en lust och en glädje”.6 Han sa: ”Hur kan vi helga sabbatsdagen? När jag var mycket yngre än i dag studerade jag andras texter där de hade listat saker man skulle göra och saker man inte skulle göra på sabbaten. Det var inte förrän senare som jag lärde mig genom skrifterna att det jag valde att göra och min inställning till sabbaten var ett tecken mellan mig och min himmelske Fader [se 2 Moseboken 31:13; Hesekiel 20:12, 20]. Med den insikten behövde jag inte längre listor med vad jag ska ’göra’ och ’inte göra’. När jag behövde bestämma mig för om en aktivitet var lämplig att göra på sabbatsdagen eller inte, ställde jag helt enkelt frågan: ’Vilket tecken vill jag ge Gud?’ Den frågan gjorde de val jag fattade om sabbatsdagen kristallklara.”7

I president Nelsons fråga och president Oaks exempel kan vi se uppmaningar att agera. Och när vi agerar följer alltid magnifika välsignelser.

Agera och bli välsignad

Sista dagars heliga kan göra mycket för att förbereda sig för generalkonferensen. Jag ska bara lyfta fram två exempel.

Först måste vi förbereda oss för att agera. När vi ivrigt ber, söker och bultar, utövar vi tro på Frälsaren och inbjuder den Helige Anden att vara vår lärare. Anden för tankar till sinnet och känslor till hjärtat, och Anden lär oss sådant som är nödvändigt individuellt och personligen.

Att ta emot det vi behöver blir svårare om vår sinnesstämning är: ”Jag ska bara lyssna på budskapen och hoppas att något hjälper mig.” Uppenbarelseprocessen kräver aktivt engagemang och inte bara passivt deltagande.

Förberedelse föregår effektivt agerande, och ett specifikt sätt att förbereda sig inför generalkonferensen är att ha en eller flera frågor i åtanke när vi lyssnar på generalkonferensens budskap.

Den andra delen av förberedelsen är att specifikt bjuda in den Helige Anden att vara vår följeslagare, vilket är ett av syftena med bönen. Den Helige Andens ständiga sällskap är inte automatisk bara för att händer har lagts på våra huvuden och vi har uppmanats att ”ta emot den Helige Anden”. Vi måste göra vår del för att ta emot gåvan.

Vi inbjuder den Helige Anden när vi ber uppriktigt och med ärligt uppsåt. Vi inbjuder den Helige Anden när vi mättar oss med Kristi ord i skrifterna. Vi inbjuder den Helige Anden när vi följer de råd som ges av våra ledare i kyrkan. Sådana uttryck av tro på Frälsaren inbjuder den Helige Anden att vara vår följeslagare. Och jag tror att han kommer mer beredvilligt när vi specifikt bjuder in honom.

Vi måste också lära oss och inse att vi inte nödvändigtvis får välsignelser när vi vill eller på det sätt vi vill att de ska komma. Snarare ges de till oss i enlighet med Herrens vilja och tidsplan.

Oavsett position eller status kan varje medlem i den här kyrkan – så länge han eller hon strävar efter att vara värdig och söker den Helige Andens sällskap – be, söka och bulta (se Matteus 7:7; 3 Nephi 14:7) och få svar och andlig vägledning.

Planerat av himlen

När sista dagars heliga funderar på hur de budskap som ges under generalkonferensen är sammanlänkade och hör ihop kan en del undra om ämnena är fastställda och om temana är planerade. De är planerade – av himlen, inte av dem som talar under konferensen.

Jag har talat under generalkonferenserna i nästan 20 år, och endast vid några sällsynta tillfällen har en specifik uppgift getts till en talare om att ta upp ett visst ämne. Men det har förekommit fall när jag suttit på förhöjningen och vetat att jag snart ska tala och då märkt att ett sammanhang skapats bland de budskap som ges. Kyrkans ledare, som inte har pratat med varandra om innehållet i sina enskilda tal, bidrar var och en till ett sammanhängande konferenscrescendo som är mirakulöst. Så ja, generalkonferensen är planerad – men av himlen, inte av talarna.

I det 52:a kapitlet i Läran och förbunden uppenbarar Herren att han kommer att ge oss ”ett mönster för allt” (vers 14). Ett av dessa mönster är det sätt som Frälsaren betjänar oss på. När han visade sig för 2 500 personer vid templet i landet Ymnighet, uppmanade han inte bara en eller två att komma och känna på såren i hans händer, fötter och sida. Han gav den möjligheten till alla människorna, ”den ene efter den andre” (3 Nephi 11:15).

Under generalkonferensen talar Herren till en global åhörarskara genom sina tjänare, och han talar till var och en av oss, ”den ene efter den andre”, genom den Helige Andens kraft. Det här andliga mönstret kan gynna oss alla när vi lyssnar, lär och strävar efter att bli Frälsarens hängivna lärjungar.

Slutnoter

  1. Se Harold B. Lee, i Conference Report, april 1946, s. 68.

  2. Spencer W. Kimball, In the World But Not of It, Brigham Young University Speeches of the Year (14 maj, 1968), s. 3.

  3. Spencer W. Kimball, ”Jesus Kristus”, Nordstjärnan, april 1978, s. 117.

  4. Dallin H. Oaks, ”Aronska prästadömet och sakramentet”, Liahona, jan. 1999, s. 45–46.

  5. Dallin H. Oaks, ”Aronska prästadömet och sakramentet”, s. 45.

  6. Russell M. Nelson, ”Sabbaten är en lust och en glädje”, Liahona, maj 2015, s. 129–132.

  7. Se Russell M. Nelson, ”Sabbaten är en lust och en glädje”, s. 130.