Jag lämnades inte utan tröst

Bild

kvinna i sjukhussäng, med make och tekniker på var sida

Illustration: Stephanie Hock

Min man och jag hade bett om ett barn till innan vi fick veta att vi väntade barn. ”Förväntansfulla” beskriver knappast hur det kändes. Det som glädjen ännu större var nyheten att en väns barn skulle födas dagen före mitt, och min svägerskas barn skulle födas fyra dagar senare. Nästan omedelbart började vi planera lekträffar.

Men nio veckor in i graviditeten började jag få krampanfall. Skräckslagna skyndade min man och jag till sjukhuset för att få ett ultraljud. Under besöket tittade jag ivrigt på skärmen och frågade teknikern om mitt barn var okej. Han svarade inte när han vände bort skärmen ifrån mig.

Jag ville inte förvänta mig det värsta, men när teknikern lämnade rummet grep rädslan tag i mig. Jag började be på ett sätt som jag aldrig hade insett att jag kunde, när jag bad om något – vad som helst – som kunde ge mig frid.

Jag kände genast en varm omfamning och hörde ”ljudet av en svag susning” (1 Kungaboken 19:12) som försäkrade mig om att allt skulle gå bra. Jag kände mig tröstad och lugn medan jag väntade på att läkaren skulle ge mig svar.

När läkaren kom berättade han lugnt för min man och mig att vårt barn hade dött. Jag kände genast Andens varma omfamning igen. Det var smärtsamt, men jag kunde inte tvivla på känslan som tröstade mig.

I min sorg under de följande veckorna vände jag mig ofta till min himmelske Fader i bön. Den Helige Andens lugnande försäkran försvann aldrig, och jag visste att Herren vakade över mig. Jag fick en djupare insikt om Jesu Kristi försoning när jag kände Frälsarens helande balsam. De dagar när jag kände att jag inte kunde fungera kunde jag känna änglalika händer bära upp mig.

Min man och jag bad om fortsatt tröst. Vi var båda fortfarande ledsna, men ingen av oss tvivlade på att Frälsaren genom sin försoning kunde täcka vår smärta och förlust.

Den här upplevelsen var oerhört svår. Ibland var den nästan för stor att bära. Men jag är evigt tacksam för relationen jag utvecklade till min himmelske Fader och min Frälsare genom den här upplevelsen. Bönen kan vara en av våra största resurser.

Jag vet att vår himmelske Fader verkligen bryr sig om sina barn och att han och hans Son inte lämnar oss utan tröst (se KJV John 14:18).