Vem har dött?

Jared R. Moon, Utah, USA

Jag hade tagit sakramentet hundratals gånger. Varför hade jag inte sett den fina symboliken?

Bild

sakramentsbord

Illustration: David Green

Som församlingsmissionärer blev min fru och jag vänner med ett ungt par. Vi älskade dem och deras barn. Så småningom tackade de ja till vår inbjudan att komma till kyrkan.

Men när vi kom för att hämta dem en söndagsmorgon bad de om ursäkt då de inte var redo. Men deras sexårige son, Keaton, vädjade till sina föräldrar om att få åka. Så med deras tillåtelse klädde han på sig och följde med oss till kyrkan.

Eftersom vi kom sent gled vi in i bakre delen av mötessalen. Plötsligt kände jag ett ryck och vände mig om för att se Keaton ta tag i min kavaj. Med en orolig min och blicken fäst längst fram i mötessalen frågade han: ”Vem har dött?”

”Vad?” svarade jag och följde hans blick. ”Ingen har dött.”

Medan jag begrundade Keatons fråga tittade jag på sakramentsbordet. För en pojke med liten erfarenhet av kyrkan skulle det vara lätt att se vad som såg att vara en kropp som låg under tyget som täckte brödet och vattnet. Sedan slog det mig: någon hade dött. De heliga emblemen som representerar Jesu Kristi kropp fanns mitt framför oss. Med så mycket erfarenhet i kyrkan, varför hade jag inte sett den fina symboliken?

Jag tackade Keaton för hans fråga och förklarade att sakramentsduken täckte bröd och vatten och vad de betyder för oss. Hans enkla fråga hade påmint mig om att Frälsaren verkligen dog så att vi kunde leva.

Sedan den dagen har Keatons fråga fortsatt genljuda i min själ. Det har hjälpt mig att närma mig sakramentsbordet med större fokus på Frälsaren. Sakramentets emblem har blivit mer levande och deras betydelse dröjer sig kvar hos mig längre under veckan. Jag är för evigt tacksam för Keatons oskyldiga fråga.

Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”När vi förenas världen över varje vecka i det vi hoppas är ett allt mer heligt erkännande av Kristi majestätiska försoningsoffer för hela mänskligheten, må vi föra med oss ’mer känsla med Jesus’ till sakramentsaltaret. Och sedan, när vi reflekterar, ber och på nytt sluter förbund, må vi från detta heliga ögonblick ta med oss ’mer kraft till att lida’ och ’mer fröjd av hans tröst’ [”Mer helighet giv mig”, Psalmer, nr 77].”¹