Jag ska köra bort dem

Jag var 20 år gammal och hade varit medlem i mina föräldrars kyrka under största delen av mitt liv. Men jag hade inte varit i kyrkan på tre år eftersom jag höll på att undersöka andra religiösa och moraliska filosofier — men ingen av dem kändes rätt.

En dag när jag kom hem till mina föräldrar var min bror och min bästa vän där. De sade att några unga kvinnor hade varit på besök och gett min bror en bok. Min bror hade bett min bästa vän att vara där när de kom tillbaka. Han ville att han skulle säga till dem att inte komma tillbaka.

Men när missionärerna kom sade min vän: ”Kom tillbaka om tre dagar, för jag vill höra lektionerna.”

Min bror var rasande. Jag frågade min vän vad han tänkte på, men han sade bara: ”De är så vackra, och jag tycker om hur de pratar om Jesus Kristus.”

”Men jag ska köra iväg dem”, sade jag högdraget.

Två veckor gick utan att jag hade möjlighet att göra det. Vid det laget besökte de min bror och min syster och många av mina vänner. De omringade mig på alla håll och jag visste inte ens vem som var ansvarig. Det kändes som om de låg i bakhåll.

Veckan därpå sade min bror att två av mina vänner redan hade blivit döpta och att en till skulle döpas på söndagen. Jag gick med på att följa med till kyrkan på söndagen bara för att vara med på min väns dop. ”Men det är helt tokigt”, sade jag till mig själv.

Den söndagen träffade jag äntligen de två missionärerna som hade gett mig så mycket huvudvärk. Efter dopgudstjänsten kom de fram till mig, gav mig en Mormons bok och frågade om jag ville höra den första lektionen. Inom mig var jag motsträvig och ropade ”nej!” Men utvändigt började jag gråta och tackade ja till deras inbjudan.

En vecka senare såg jag en annan av mina vänner bli döpt. Och söndagen efter det gick min bästa vän och jag också ner i dopets vatten.

Det gick nästan en månad. Jag kände ett behov av att inte bara tro, utan veta säkert att detta var sant. En söndagsmorgon bestämde jag mig för att inte gå i kyrkan utan i stället cykla någon annanstans och be. Jag styrde mot en kulle omkring en mil från staden. När jag kom dit hittade jag en plats i skymundan där jag kunde få lugn och ro. När jag hade läst i Mormons bok och begrundat och bett i nästan en timme för att få ett svar, och jag hade tänkt stanna kvar tills jag fick ett, så började något konstigt hända. Jag kände en önskan att åka till kyrkan. Mitt hjärta slog fort. Det var mitt svar.

Nästan mot min egen vilja satte jag mig på cykeln, återvände till staden och cyklade till möteshuset så fort jag kunde. Till min stora förvåning hade mötena just börjat.

Alltsedan dess har jag vetat att detta är Jesu Kristi sanna evangelium och att detta är hans kyrka. Det är ett budskap som jag förmedlade som heltidsmissionär, när jag försökte vara en lika god missionär som systrarna som jag inte kunde köra bort.

John Jairo Montoya är medlem i Cartago församling, Pereira stav, Colombia