De tolv apostlarna

När Jesus organiserade sin kyrka ”gick [han] upp på berget för att be, och han bad hela natten till Gud.

När det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och valde ut bland dem tolv, som han kallade apostlar.”¹ De kallades direkt från livets vardagliga uppgifter.

Petrus var den som blev kallad först, och Herren sade till honom: ”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.”² Samma heliga myndighet finns i ordinationen av varje apostel.

Paulus lärde att apostlar och profeter kallades för att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”, och han förklarade att dessa ämbeten skulle bestå ”tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son”.³

Efter en tid fanns inte apostlarna längre, och därmed inte heller nycklarna. Paulus hade profeterat om människor som lät sig ”[föras] bort av varje vindkast i läran”.⁴

Och så blev det. Istället för enighet i tron blev det splittring och oenighet.

Det var under sådana omständigheter som den unge Joseph Smith bad om att få veta vilken av alla kyrkor som var sann, och vilken han skulle sluta sig till.

Joseph såg Fadern och Sonen i en syn, vilket blev inledningen till denna tidshushållning. Sedan återställdes fullheten av Jesu Kristi evangelium, med samma organisation som fanns i den ursprungliga kyrkan, byggd på apostlarnas och profeternas grund.⁵

Några tror att organisationen överräcktes till profeten Joseph Smith som en uppsättning ritningar och beskrivningar till en byggnad, där alla detaljer var uppenbara från början. Men den kom inte på det sättet. Den kom i stället en bit i taget när bröderna var redo och när de frågade Gud.

Melkisedekska prästadömet, den högsta myndighet som Gud gett människan, återställdes under Petrus, Jakobs och Johannes händer. Genom dem, sade Herren, ”ordinerade och konfirmerade [jag] eder till apostlar och särskilda vittnen om mitt namn, så att I mån hålla nycklarna till edert ämbete och till det som jag uppenbarade för dem —

åt vilka jag anförtrott mitt rikes nycklar och mitt evangeliums utdelning för de sista dagarna”.⁶

Första presidentskapet organiserades 1833. Två år senare, i februari 1835, kom de tolv apostlarnas kvorum. Och det är så det ska vara. Första presidentskapet kom först i ordningen och står först i myndighet. Och enligt mönstret bestod det av män som kallats från livets vardagliga uppgifter.

När första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum är organiserat, när de sjuttios och presiderande biskopsrådets ämbeten är uppenbarade, råder den rätta ordningen. Men det finns en skillnad.

Kanske president J Reuben Clark uttryckte det bäst: ”Några av generalauktoriteterna [apostlarna] har fått en speciell kallelse. De besitter en speciell gåva. De är inröstade som profeter, siare och uppenbarare, vilket ger dem en speciell andlig gåva när de undervisar folket. De har rättigheten, makten och myndigheten att förkunna Guds sinne och vilja för hans folk, underkastade kyrkans presidents övergripande makt och myndighet. De andra generalauktoriteterna har inte fått denna speciella andliga gåva.”Denna begränsning ”gäller alla andra ämbetsmän och medlemmar i kyrkan, därför att ingen av dem är andligt begåvad som profet, siare och uppenbarare”.⁷

Dessutom sade president Clark att bland medlemmarna i de tolv och i presidentskapet ”är endast kyrkans president, den presiderande högprästen, inröstad som profet, siare och uppenbarare för kyrkan, och han ensam har rätten att erhålla uppenbarelser för kyrkan, antingen nya eller tillägg, eller att ge auktoritativa tolkningar av skrifterna som ska vara bindande för kyrkan, eller på något sätt ändra de rådande doktrinerna i kyrkan”.⁸

Det tog en generation av frågor och svar innan den ordning vi har i dag blev fastställd. Varje steg mot att fullkomna denna ordning har tagits för att uppfylla ett behov och som bönesvar. Och denna process fortgår i våra dagar.

”De Tolv utgöra ett resande presiderande högråd och officiera i Herrens namn under kyrkans presidentskaps ledning och i överensstämmelse med himmelens förordning. De skola uppbygga kyrkan och ordna alla dess affärer ibland alla folk.”⁹

Dit första presidentskapet inte kan åka, skickas de tolv för ”att öppna rikets dörr överallt”.¹⁰ De har fått i uppdrag att gå ut i hela världen, ty ordet apostel betyder sändebud.¹¹

Herren sade: ”Och varhelst du förkunnar mitt namn, skall en vid dörr öppnas för dig, så att de må mottaga mitt ord.”¹² Och han lovade: ”Var ödmjuk så skall Herren, din Gud, leda dig vid handen och besvara dina böner.”¹³

De tolv apostlarna ”äro kallade att vara … särskilda vittnen om Kristi namn för hela världen”.¹⁴ Var och en av dem har detta särskilda vittnesbörd om att Jesus är Kristus. President Joseph Fielding Smith förklarade att ”varje medlem i kyrkan borde ha de intryck som den Helige Anden gjort på hans själ om att Jesus är Guds Son outplånligt inpräntade, så att de inte kan glömmas bort”.¹⁵

Från Nephi vet vi att ”änglar tala genom den Helige Andens kraft”.¹⁶ Mormon sade att ”deras gärning är att kalla människorna till omvändelse och att uppfylla och göra det verk, som tillhör Faderns förbund, vilka han gjort med människornas barn och för att bereda vägen ibland människors barn”. Mormon förklarade vidare att änglar utför sitt tjänande ”genom att förkunna Kristi ord för Herrens utvalda redskap, så att de kunna bära vittnesbörd om honom.

Sålunda bereder Herren Gud vägen, så att resten av människorna må hava tro på Kristus och att den Helige Anden måtte få rum i deras hjärtan enligt sin egen kraft. På så sätt uppfyller Fadern de förbund han gjort med människors barn.”¹⁷

Det finns en urskillningens kraft förlänad dem ”som av Gud utses och ordineras att vaka över [Hans] kyrka”.¹⁸ Att urskilja betyder ”att se”.

President Harold B Lee berättade en gång för mig om ett samtal med äldste Charles A Callis i de tolvs kvorum. Broder Callis hade sagt att urskillningens gåva var en börda som var väldigt tung att bära. Att tydligt se vad som kommer att hända och ändå se medlemmar som är tröga eller motsätter sig råd eller till och med förkastar apostlarnas och profeternas vittnesbörd medför djup sorg.

Trots det måste ”ansvaret för ledningen av denna kyrka” ligga på oss tills ”ni utser andra att efterträda er”.¹⁹

Han varnade oss för de få i kyrkan ”vilka hava bekänt att de känna mitt namn och icke hava känt mig utan hava hädat mig mitt i mitt hus”.²⁰

”Din röst”, befallde Herren de tolv, ”skall bestraffa överträdaren, och för din näpst skall bitterheten av förtalarens tunga borttagas”.²¹

Några få inom kyrkan förebrår öppet eller kanske ännu värre, i anonymitetens mörker, sina ledare i församlingarna och stavarna och i kyrkan, och söker genom sitt tal göra så att oskyldiga blir fällda,²² som Jesaja sade. Till dem sade Herren: ”Förbannade äro alla de som upplyfta sin häl emot mina smorda, säger Herren, och ropa att dessa hava syndat, när de icke hava begått någon synd … utan gjort det som var rätt i mina ögon och vad jag befallt.

De som ropa överträdelse, göra detta emedan de själva äro syndens tjänare och olydiga barn …

Och emedan de hava felat mot mina små, skola de avskäras från mitt hus förordningar.

Deras korg skall aldrig bliva full, deras hus och lador skola förstöras och själva skola de bliva föraktade av dem som smickrade dem.

De skola ej hava rättighet till prästadömet, ej heller deras säd efter dem från släkte till släkte.”²³

Detta fruktansvärda straff kommer inte att gälla dem som efter bästa förmåga försöker leva efter evangeliet och stödja sina ledare. Inte heller gäller det dem som i det förflutna har gjort sig skyldiga till liknöjdhet eller rentav motsättningar, om de omvänder sig, erkänner sina överträdelser och överger dem.²⁴

Nyligen påminde president Hinckley bröderna om att fastän vi kallats från vardagliga sysselsättningar har vi blivit ålagda ett heligt uppdrag. Och vi tröstar oss med det som Herren sade till de ursprungliga tolv: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er.”²⁵

Medan var och en känner sin begränsning, finns det styrka i enighet. Aldrig i kyrkans historia har bröderna i presidentskapet och de tolv varit mer enade.

Varje vecka träffas vi i templet. Vi öppnar mötet genom att knäfalla i bön och vi avslutar med bön. Varje bön uppsänds i en anda av undergivenhet och lydnad mot honom som kallade oss och vars tjänare och vittnen vi är.

Herren fordrar att ”varje beslut, som fattas av något av dessa kvorum, måste ske efter detsammas enhälliga bifall” och att ”de beslut, som fattas i dessa kvorum … skola fattas i rättfärdighet, i helighet och hjärtats ödmjukhet, mildhet och tålamod samt i tro, dygd, kunskap, måttlighet, fördragsamhet, gudfruktighet, broderlig vänlighet och kärlek”.²⁶ Detta bemödar vi oss uppriktigt om att göra.

Vi vet att vi innehar prästadömets makt ”gemensamt med dem som någonsin hava mottagit en utdelning ända ifrån skapelsens begynnelse”.²⁷ Vi tänker på dem som har föregått oss i dessa heliga ämbeten, och ibland känner vi deras närvaro.

Vi är överväldigade av det som Herren sade om dem som innehar dessa heliga kallelser: ”Och vad de tala drivna av den Helige Anden skall vara helig skrift, skall vara Herrens vilja, skall vara Herrens sinne, skall vara Herrens ord, skall vara Herrens röst och Guds kraft till frälsning.”²⁸

Under en mycket svår tid gav Herren den strängaste varning jag känner till i alla skrifterna. Den hade att göra med byggandet av templet i Nauvoo. De heliga visste av erfarenhet att om de började bygga ett tempel så skulle det bli fruktansvärda förföljelser, så de sköt upp det. Herren utsträckte tiden och sade: ”Om I icke gören detta på den bestämda tiden, så skolen I såsom en kyrka och edra döda med eder bliva förkastade, säger Herren, eder Gud.”²⁹

Ofta förbises ett underbart löfte i denna uppenbarelse: ”Om mitt folk vill hörsamma min och mina tjänares röst, vilka jag utvalt att leda mitt folk, se, sannerligen säger jag eder: De skola icke flyttas från sina platser.”³⁰

Kom ihåg detta löfte. Håll fast vid det. Det bör vara en stor tröst för dem som kämpar med att hålla samman en familj i ett samhälle som blir alltmer likgiltigt för, och till och med fientligt inställt till, de normer som är oumbärliga för en lycklig familj.

Löftet är en upprepning av det som Herren sade till folket: ”Välsignade ären I, om I given akt på dessa tolvs ord, vilka jag har utvalt ibland eder att verka ibland eder och vara edra tjänare.”³¹

Jag upprepar löftet att de som lyssnar till de mäns röst som Herren har utvalt, ”skola icke flyttas från sina platser”.³²

Men löftet följdes av denna varning: ”Men om de icke vilja hörsamma min röst eller de mäns röst, som jag utvalt, skola de icke bliva välsignade.”³³

Det värdefullaste vi har att ge är vårt vittnesbörd om Herren, vårt vittnesbörd om Jesus Kristus.

Jag vittnar för er att de fjorton män, som liksom jag har ordinerats, verkligen är apostlar. När jag säger detta, säger jag inte mer än vad Herren har sagt, inte mer än vad som kan uppenbaras för den som med ett uppriktigt hjärta och ett verkligt uppsåt strävar efter att få ett eget vittnesbörd genom Anden.

Dessa män är Herrens sanna tjänare. Ge akt på deras råd. Detta gäller även de sjuttio, vilka som särskilda vittnen bär ett apostoliskt ansvar, och biskopsrådet, värdiga Guds män. Det gäller även bröderna och systrarna överallt i världen som är kallade att leda, som har förvärvat den kunskap som är dyrbarare än allt annat.

Det finns begränsningar för vad Anden tillåter oss att säga.³⁴ Så jag avslutar med mitt vittnesbörd, mitt särskilda vittnesbörd, om att Jesus är Kristus, att han genom en profet-president presiderar över denna ”den enda sanna och levande kyrkan på hela jordens yta”.³⁵ I Jesu Kristi namn, amen.

APOSTLASKAPET

”Nycklarna som tillhör det eviga prästadömet, som är efter Guds Sons sätt, tillhör en apostels kallelse. Hela prästadömet, alla nycklar, alla gåvor, alla begåvningar och allt som bereder människan för att återinträda i Faderns och Sonens närhet innefattas i apostlaskapet.”

President Brigham Young (1801–1877), Kyrkans presidenters lärdomar: Brigham Young, s 138.