Inga svordomar tillåtna

År 1962 gick elva av mina skolkamrater från vår high school i Preston i Idaho och jag med i nationalgardet. Träningslägret var som att ha semester, tills vi kom till Fort Ord i Kalifornien.

Vi behövde varandra för att överleva vår nya militäromgivning och anstormningen av de andra rekryterna. Många av dem använde ett rått språk och verkade inte ha någon moral alls. Jag sökte varje tillfälle att få vara tillsammans med mina kamrater från kyrkan för att få stöd mot de andra rekryternas trakasserier.

Efter grundutbildningen stannade några av mina skolkamrater och jag kvar vid Fort Ord för att fortsätta utbilda oss inom sambandsteknik. Snart började två av de tuffa, bastanta rekryterna i vår grupp ha en tävling för att se vem som kunde säga de mest avskyvärda och vulgära orden. Varje morgon när de steg upp brukade de ropa vulgära ord så att alla i baracken kunde höra deras oanständiga språk.

En morgon ställde jag mig framför dem och i min längtan efter att slippa höra det befallde jag dem att sluta. Generade vände de sig mot mig med sitt fula språk och kallade mig både det ena och det andra. Sedan varnade de mig att jag skulle få se på annat om de hittade mig ensam.

Senare på förmiddagen var jag ensam mellan två baracker när jag plockade upp skräp. Plötsligt såg jag någon komma gående mot mig. Det var en av rekryterna som hade hotat mig.

Jag förberedde mig på det värsta när han kom närmare. Men han berättade hur mycket han respekterade mig och att han önskade att han hade mod nog att leva som jag. Han erkände att hans föräldrar skulle bli besvikna om de fick veta hur han levde. Han sade att han aldrig mer skulle säga något vulgärt i min närvaro. Sedan vände han sig om och gick därifrån.

När jag gick förbi nästa barrack såg jag den andra killen komma gående mot mig. Han bad om ursäkt för hur han hade uppfört sig. Han berättade också hur mycket han respekterade mig och att han hoppades att han en dag skulle kunna leva så som han hade blivit undervisad.

En helg när mina vänner från kyrkan var på permission blev jag medbjuden av de två unga männen att gå på bio med dem och deras gäng. När vi gick dit tillsammans var det någon som svor. De två bastanta rekryterna sade till gruppen att inga svordomar var tillåtna när jag var med dem.

Efter filmen när gruppen bestämde att de skulle gå till en klubb och dricka lite, sade mina två vänner att de skulle tillbringa kvällen med mig. När de andra hade gått började de ställa frågor om min familj och vilken kyrka jag tillhörde som hjälpte unga män få de normer som vår grupp med sista dagars heliga levde efter. Jag besvarade deras frågor och berättade för dem om kyrkan.

Jag lärde mig att himlen ger mod och välsignar dem som står för det som är rätt.