Stanna här!

Jag sätter alltid stort värde på att vara tillsammans med min familj. Eftersom jag arbetar som järnvägsingenjör är mitt arbetsschema oförutsägbart. Ibland förflyttas jag till avlägsna platser och skiljs tillfälligt från min hustru och mina barn. Vid de tillfällena ser jag dem bara några dagar i veckan — efter en lång bilresa hem.

En gång kom min hustru Scarlett och våra söner och besökte mig när jag hade ledigt. Våra söner tyckte om att sova på motell och äta på restauranger. Resan blev som en semester för dem. Detta uppfriskande möte gick fort förbi och snart var det dags att krama om varandra och säga hej då. Jag tittade i backspegeln och såg Scarletts bil försvinna ur sikte när vi svängde in på motsatta påfarter till motorvägen. Jag åkte tillbaka mot järnvägen och Scarlett var på väg hem med våra barn.

Jag log när jag tänkte på min familj och bestämde mig för att ringa Scarlett och tacka henne igen för att de kommit på besök. Jag stack ner handen i jackfickan men mobilen var inte där. Efter att ha letat förgäves en stund insåg jag att jag av misstag måste ha lagt mobilen i Scarletts bil.

Jag använde mobilen för att hålla kontakt med min familj, men jag behövde den också i mitt arbete. Min hustru och jag hade kört i motsatt riktning i tio minuter, men jag var tvungen att ha min telefon. Jag bestämde mig för att åka av vid nästa avfart och vända tillbaka och försöka hinna ifatt henne. När jag just skulle vända bilen tyckte jag att jag hörde en röst säga: ”Stanna!”

Jag började sakta ner fastän varje bortslösad minut skulle göra det svårare att få tag på telefonen.

Jag fick ännu en tanke: ”Stanna här!”

En stark känsla kom över mig. Mot all logik och förnuft körde jag åt sidan och stannade. Jag visste inte varför men det kändes som om jag skulle stå kvar där. När jag gav efter för det som kändes som en maning från den Helige Anden gav paniken vika för frid. Jag uppsände en ödmjuk bön, tacksam för min himmelske Faders vägledning.

En kort stund senare såg jag Scarlett komma körande mot mig. När hon såg mig stannade hon tvärt och kom bort till mig med mobilen i handen.

”Hur visste du att du skulle stanna och vänta?” frågade hon.

Glädjetårar fyllde våra ögon när jag berättade hur jag hade fått maningarna av den Helige Anden.

Den händelsen har fastnat i mitt sinne och jag kan aldrig förneka den gudomliga hjälp jag fick den dagen. Det stärkte våra vittnesbörd om att vår himmelske Fader är medveten om de till synes obetydliga detaljerna i vårt liv. Jag strävar efter att fortsätta vara värdig samma vägledning som jag fick den gången för många år sedan.