En kärleksgåva

När pappas cateringfirma gick i konkurs befann sig min familj i en allvarlig ekonomisk situation. Jag minns hur mamma kom hem med tårar i ögonen. Hon ville inte berätta vad som var fel fastän vi bad henne tala om vad problemet var. Kort därefter var vi tvungna att flytta till en liten enrumslägenhet för det var det enda vi hade råd med.

Innan dess hade julen alltid varit en högtid full av intensiv matlagning, nya kläder, fester, besök på intressanta platser och julklappar som gavs och togs emot. Mamma hade en förmåga att bli, som vi kallade henne, ”julmor”. Hon älskade att ge, och varje jul delade hon entusiastiskt och kärleksfullt med sig till alla omkring sig. När vi blev äldre var egenskapen att tänka på andra mer än på oss själva något som vi också försökte utveckla.

Men det året visste vi inte vad vi skulle göra. Mamma oroade sig eftersom det var första julen vi inte tillbringade i vårt eget hem. Hon oroade sig eftersom hon inte kunde komma på något att ge till andra. Vi försökte uppmuntra henne för vi visste att vi, på vårt eget lilla sätt, kunde göra något för att sprida julens anda.

Men det var knappt att vi klarade oss, och vi kämpade också med att känna frid i vår nya miljö. Vår hyresvärdinna var inte kristen och hon var arg på oss för att vi gick upp tidigt för att ha familjebön och sjunga psalmer. Vår sång väckte henne för vårt rum låg bredvid hennes. Hon klagade ofta så vi försökte sjunga tyst och inte störa henne. När hon insåg att vi inte skulle sluta ha våra morgonböner slutade hon så småningom att klaga.

Sedan fick pappa en tanke. Han kände att vi skulle sjunga julsånger för vår hyresvärdinna som vår julklapp till henne. Alla tyckte det var en bra idé — utom jag. Jag hade starka invändningar och påminde familjen om klagomålen hon hade haft om våra familjeböner. Jag föreslog att vi skulle sjunga för någon som skulle uppskatta det och inte för henne.

Men pappa insisterade och förklarade att det kunde vara ett sätt för oss att visa henne att vi var hennes vänner fastän vi hade olika trosuppfattningar. Jag hade inget annat val än att hjälpa familjen välja ut och öva på de julsånger vi skulle sjunga för henne.

På julaftonen stod vi vid hennes dörr och knackade på. Hon öppnade inte dörren och jag skulle just bli arg och påminna pappa om vårt slöseri med tid. Men när jag tittade mig omkring såg jag att alla familjemedlemmarna log — de var glada över att vi gjorde det här. Jag fick en önskan inom mig att ha samma känsla.

Till slut öppnade hyresvärdinnan dörren och för ett ögonblick visste hon inte vad hon skulle göra. Pappa sade tyst att vi gärna ville sjunga för henne och att vi ville komma in i hennes lägenhet, om det var okej. Hon klev tillbaka och vi gick in. Vi sjöng alla julsånger vi kunde komma på — både de som vi hade övat på och andra. Snart fanns det en underbar känsla i rummet. Vi visste att hon kanske inte förstod vad alla orden betydde, men hon log medan vi sjöng. Hon sade att hon hade känt sig ensam och när hon såg oss längtade hon efter sin egen familj. Innan vi gick önskade vi henne god jul och gott nytt år. Hon tackade oss, och sedan gick vi tillbaka till vårt rum.

När jag försökte somna på kvällen funderade jag över det som hade hänt. Det slog mig att en riktig julklapp inte nödvändigtvis måste köpas i en affär eller ens vara hemmagjord. Egentligen handlar det om vår inställning och önskan att göra vad vi kan för att våra medmänniskor ska bli glada. Jag insåg att den bästa julklappen vi kan ge inte kräver någon större summa pengar. Det är i stället en kärleksgåva.

Den kvällen insåg jag att min familj hade känt julandan genom att på ett enkelt sätt tjäna en ensam granne.