Varför behöver jag vara här?

En vecka före jul 2007 hade två av mina barn fått halsfluss och öroninfektioner. Jacob som var fem år gnällde hela vägen till apoteket när vi skulle hämta hans medicin, och 19 månader gamla Beth var ovanligt klängig.

När vi kom dit hälsades vi av en lång kö vid disken för receptbelagda mediciner. Medan Jacob klängde vid mitt ben och klagade över sitt öra vände och vred Beth på sig och ville ner från min famn. Jag trodde hon skulle hålla sig bredvid mig men så fort hon var fri sprang hon raka vägen fram till en äldre man som satt på en bänk nära kön.

Mannen tittade ner på golvet med huvudet i händerna. Jag ropade på Beth eftersom jag inte ville lämna kön, men hon gick fram till mannen ändå och böjde sig ner för att titta upp på hans ansikte medan hon log och fnissade.

Då bad jag Jacob gå och hämta henne. Han tog tag i hennes hand och försökte dra bort henne från mannen men hon vägrade att komma. Sedan började hon puffa på mannens panna för att få honom att lyfta på huvudet. Jag blev ännu mer upprörd när Beth tog av sina oknutna skor och slängde dem i mannens knä. Han satte sig upp och log.

”Beth!”, ropade jag.

“Det är okej”, sade mannen med trött röst. ”Jag knyter skorna åt henne.”

Jag blev lite nervös när han satte på Beth skorna. När han var klar lade han armarna om henne och pussade henne på huvudet. Han ville inte släppa henne, så jag gick snabbt bort ifrån kön för att rädda min dotter från främlingen.

När jag kom närmare såg jag att han hade tårar i ögonen. Jag satte mig bekymrad bredvid honom.

”Jag måste berätta något för dig”, sade han och tittade rakt fram. ”Min hustru dog för bara en månad sedan och för en timme sedan fick jag veta att jag har obotlig cancer. Jag kom hit för att hämta medicin och jag har funderat på mitt liv och tänkt att jag kanske skulle påskynda det oundvikliga. Jag trodde inte att jag skulle kunna uthärda julen och smärtan av cancern utan min kära hustru.

Han sade att han hade bett till Gud och sagt: ”Om jag behöver vara här för något så är det bäst att du säger det nu, annars åker jag hem och gör slut på det här.” Innan han ens hade sagt ”amen”, började Beth puffa på honom och kalla honom ”farfar”.

”Nu vet jag varför jag behöver vara här längre”, sade han. ”Jag behöver vara här för mina barnbarn. De behöver mig.”

Jag slog armarna om honom och kunde inte låta bli att gråta. Sedan hämtade jag vår medicin. Beth som hade verkat så sjuk bara för ett ögonblick sedan pussade mannen på kinden och gick iväg med Jacob och mig. Hon vinkade och sade: ”Hej då, farfar.”

Jag frågade inte vad han hette, men jag ska aldrig glömma att också en liten flicka som besvärar en gammal man kan vara ett svar på en bön.