Min lärare blir undervisad

En höst för många år sedan var jag ny elev vid Columbiauniversitetet i New York City. I ett stort klassrum fullt av elever pratade vår lärare om moderna imitationer av forntida texter. När han läste upp en lista med förfalskningar hajade jag till när jag hörde honom nämna Mormons bok.

Jag visste med en gång att jag inte kunde lämna klassrummet utan att göra något. Jag kunde inte göra mina förfäder besvikna, de vars vittnesbörd om Mormons bok hade fått dem att offra allt.

Efter lektionen gick jag fram till min lärare som innehade Charles Anthon-professuret vid Columbiauniversitetet. För över 100 år sedan hade Martin Harris kommit för att besöka professor Anthon vid Columbiauniversitetet. Martin hade med sig ett papper med inskrifter som skrivits av från de plåtar som Mormons bok översattes från.

Jag minns hur min far hade läst ett brev som hans far hade skrivit om Martin Harris. Min farfar berättade att han hade träffat Martin en kort tid innan broder Harris hade dött. När farfar frågade Martin om Mormons bok hade Martin gått upp ur sängen och burit ett starkt vittnesbörd. Han hade sett en ängel, han hade hört hans röst och han hade fått se guldplåtarna.

”Jag heter Diana och jag är medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”, sade jag med darrig röst till min lärare. ”Mormons bok är för mig en helig skrift. Jag skulle vilja höra anledningarna till att du kallar den en förfalskning.”

Medan vi vandrade över universitetsområdet angav läraren, som hade läst Mormons bok, flera invändningar mot dess äkthet. Jag skrev snabbt ner dem och när han var klar frågade jag honom: ”Kan jag få skriva vad jag hittar från olika källor om ämnet som gensvar till de här invändningarna?” Han gick med på det.

Jag gick tillbaka till mitt rum i studenthemmet, stängde dörren, knäböjde i bön och började gråta. Jag kände mig svag och otillräcklig. Som tur var hade vi en aktivitet i kyrkan den kvällen. Efter ett samtal som var upplyftande bad jag heltidsmissionärerna som hade varit där om hjälp. De berättade om några informationskällor som tog upp de flesta av min lärares invändningar. Sedan sökte jag i universitetets väldiga bibliotek. I min uppsats tog jag upp lärarens invändningar och bar mitt vittnesbörd om att Mormons bok var sann. Sedan gav jag den till honom.

Jag väntade i flera veckor på hans reaktion. Till slut frågade jag honom om han hade läst den.

”Ja, och jag gav den till min hustru så att hon kunde läsa den. Hon sade till mig: ’Förstör inte den här elevens tro vad du än gör.’” Sedan vände han om och gick iväg.

När julen närmade sig hade jag en stark känsla av att jag skulle ge honom en Mormons bok. Jag fick tag på ett exemplar, skrev ner mitt vittnesbörd i den och tackade läraren för att han hade läst min uppsats. Sedan slog jag in boken i julklappspapper och gav den till honom. En kort tid efteråt fick jag ett handskrivet meddelande av honom där han uttryckte sin tacksamhet för att han fått ”den här anmärkningsvärda boken”.

När jag läste det han skrivit fylldes ögonen av tårar. Anden viskade att den här läraren inte längre höll upp Mormons bok för att förlöjliga den. Jag var tacksam för att Anden hade uppmjukat våra hjärtan och hjälpt mig veta hur jag skulle undervisa min lärare.