Stavspresidentens andliga gåvor

Normalt väljs en stavspresident bland ledarna i staven, men det finns undantag. En gång intervjuade vi flera bröder till sent på kvällen men kunde inte få en andlig bekräftelse på någon av de framstående män vi hade träffat. När vi till slut hade gått igenom listan på personer att intervjua vände vi oss till några respekterade män som vid tillfället inte hade någon ledarställning. När vi träffade en lärare i klassen Evangeliets lära klockan tio på kvällen fick vi en mäktig bekräftelse av Herren på att det var mannen han hade valt. Först när vi hade utfärdat kallelsen fick vi veta att han hade varit hemma och väntat på vårt telefonsamtal. Sju månader tidigare, innan något tillkännagivande hade getts om att det skulle ske en förändring i stavspresidentskapet, hade han och hans hustru vaknat en natt och vetat att han skulle få kallelsen.

De som verkar som stavspresidenter eftersträvar inte ämbetet de innehar. Alla ödmjukas och några blir överväldigade när de kallas. När jag kallade en stavspresident i Europa som bara hade varit medlem i kyrkan i 10 år flämtade han: ”O nej, inte jag. Jag kan inte göra det.” Som väl var lade hans underbara hustru, som satt bredvid honom, sina armar om honom och sade: ”Älskling, du kan visst göra det. Jag vet att du kan det.” Hon hade rätt och han verkade mycket väl.

I Filippinerna hade en man som kallades sett kyrkan växa fort med unga ledare och sade: ”O nej, inte jag. Jag är för gammal.” När det påpekades att några av medlemmarna i de tolvs kvorum var tre årtionden äldre än han tog han emot kallelsen och tjänade mycket väl i sin kallelse.

”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och [ordinerat] er” (Joh 15:16), sade Frälsaren. Vi varken eftersträvar eller tackar nej till de kallelser vi får.

Någon gång, antingen före, under eller efter kallelsen, bekräftar Herren för mannen som kallas att kallelsen kommer från Gud. En ung stavspresident säger följande om sin bekräftelse:

”När jag intervjuades var jag 32 år gammal och hade verkat som biskop i omkring fyra år. En av dem som intervjuade mig ställde två ingående frågor: (1) Hur fick du ditt vittnesbörd? och (2) Vill du bära ditt vittnesbörd om Frälsaren för oss? Jag berättade om när jag som tonåring, kort efter det att mamma hade gått bort, fick veta att det återställda evangeliet var sant, särskilt med tanke på Mormons bok.

När jag bar mitt vittnesbörd om Frälsaren fick jag en bekräftelse på att jag skulle kallas som nästa stavspresident. Jag körde hem och berättade om upplevelsen för min hustru. När jag berättade att jag trodde att jag skulle kallas som stavspresident, sade hon: ’Du är bra, men du är inte så bra.’ Två timmar senare ringde telefonen och jag inbjöds att komma tillbaka tillsammans med min hustru, och kallelsen utfärdades.”

Efter den understödjande inröstningen på det allmänna mötet under en stavskonferens lägger vi som sänts ut händerna på den nya stavspresidentens huvud och förlänar de prästadömets nycklar som är nödvändiga för att han ska kunna presidera över och leda stavens angelägenheter. Nycklarna till att presidera över en stav delegeras från kyrkans president och de andra fjorton apostlarna som har alla nycklarna på jorden. Med de här nycklarna kommer andlig myndighet och kraft.

Herren har alltid gett nycklar till sina utvalda apostlar. För Petrus förkunnade han: ”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:19) Några av nycklarna förlänas sedan till lokala ledare. I Zarahemla ”ordinerade [Alma] präster och äldster genom handpåläggning enligt Guds orden till att presidera och vaka över kyrkan”. (Alma 6:1)

Intressant nog fanns det en tid när det krävdes att kyrkans president undertecknade en tempelrekommendation. Nu finns den myndigheten i nycklarna som delegeras till stavspresidenten. Tillsammans med sina rådgivare rekommenderar han också biskopar till första presidentskapet och ordinerar dem när de väl har godkänts, han godkänner dem som ska ordineras till melkisedekska prästadömet, han rekommenderar och avskiljer heltidsmissionärer och han verkar som domare i Israel i den bemärkelsen att han hjälper personer som begått allvarliga synder att bli fullständigt förlåtna. Han vägleder stavens biskopar och grenspresidenter i deras arbete och beslut.

I de här avseendena utgjuter Herren uppenbarelser över sina stavspresidenter. En stavspresident som bor i södra Förenta staterna berättade följande för mig:

”I oktober 2007 kom en syster och besökte mig för att få en tempelrekommendation. Under intervjun frågade jag henne om hennes make skulle besöka mig för att få sin rekommendation när vi var klara med hennes intervju. Hon sade att hennes make inte hade varit i templet på över 20 år och att de aldrig hade beseglats i templet under sitt fyrtioåriga äktenskap. Jag kände en stark maning att träffa den här brodern omedelbart. Maningen var så stark att jag lämnade mitt kontor, letade reda på honom i andra änden av byggnaden och tog honom tillbaka till mitt kontor för en intervju. Efter intervjun, under vilken hans biskop också var med, fick han en tempelrekommendation. Det var en mycket känslosam upplevelse för oss alla, särskilt hans hustru. Jag fick en inbjudan senare samma vecka att närvara vid deras besegling i templet.

Tidigt 2008, omkring fyra månader efter det att paret hade beseglats, gick den här brodern upp en morgon för att bege sig till arbetet. Han föll ihop och dog i sitt hem. Jag är evigt tacksam för att jag lyssnade på Andens maningar och uppmuntrade den här brodern att göra det han så väl behövde göra i sitt liv.”

Herren har förkunnat att en stav ska vara ”till försvar och till en tillflykt undan stormen”. (L&F 115:6) En stavspresident är Herrens herde och måste hjälpa till med att se till att en anda av andlig trygghet råder bland kyrkans medlemmar. Han måste noga försäkra sig om att läran som lärs ut är sann och ren. President Gordon B Hinckley (1910–2008) sade en gång:

”En lärares plikter inom aronska prästadömet kan tillämpas på stavens president. Hans plikt är att ”vaka över [hela staven] och att vara med [dess medlemmar] och styrka dem,

och se till att det inte finns någon ondska i kyrkan, inte heller någon inbördes hårdhet, inte heller lögner, förtal eller skvaller,

samt se till att kyrkan ofta kommer tillsammans och även se till att alla medlemmarna gör sin plikt.” (L&F 20:53–55)¹

I sitt arbete får han inspiration om hur han ska stärka familjerna och den uppväxande generationen, inbjuda fler av vår himmelske Faders barn till dopets renande vatten, nå ut till dem som har drivit bort från kyrkan och föra templets förrättningar till levande medlemmar och till dem som har kommit före oss.

I alla de här viktiga ansvarsuppgifterna välsignar Herren stavspresidenten med ett flertal andliga gåvor. I 46:e kapitlet i Läran och förbunden talar Herren om alla andliga gåvor och förkunnar:

”Ty alla har inte fått varje gåva sig given, ty det finns många gåvor, och åt var och en är en gåva given genom Guds Ande.

Åt några är en given, och åt andra är en annan given, så att alla kan få nytta därav.” (L&F 46:11–12)

Herren säger sedan: ”Åt alla dem som Gud skall utse och ordinera till att vaka över kyrkan … skall det ges att urskilja alla dessa gåvor … så att det kan finnas ett överhuvud, så att varje medlem kan få nytta därav.” (L&F 46:27, 29)

Ibland ges i samband med de här andliga gåvorna andliga löften som Herren ska uppfylla. En före detta stavspresident från Brasilien berättade följande för mig:

”En trofast ensamstående mor med fyra tonåringar hade det svårt ekonomiskt. Jag frågade henne: ’Är dina barn med på seminariet regelbundet?’ Hon svarade: ’Jag har många svårigheter och bor långt från kapellet. Det är farligt.’ I det ögonblicket fick jag en stark maning att råda henne och ge henne ett löfte. Jag sade: ’Om du inte har några pengar behöver du gå de där kilometrarna med dem. Gå med dem. Sitt med dem i klassen. Om du gör det kommer du att rädda dina barn, och de kommer alla att gifta sig i templet.’ Jag förbluffades över vad jag hade sagt men kunde inte förneka den starka maningen.

”Hon följde rådet och gick i många år med sina barn till seminariet. Hennes löften har nu uppfyllts. Alla har gift sig i templet och hennes son verkar som biskop i sin församling.”

En av de största gåvorna som ges till en stavspresident är kanske en djupare och växande kärlek till de människor han har kallats att tjäna. När jag kallades att verka som stavspresident förundrades jag över den starka känslan av omsorg om och kärlek till människorna i staven. Också för dem som var inblandade i synd kände jag en stor empati och en önskan att hjälpa. De här kärleksfulla känslorna åtföljs alltid av en önskan att hjälpa medlemmarna att verkligen bli omvända till Frälsaren och hans återställda evangelium. Jag hade verkat som rådgivare i många år, men när jag fick presidentskapets nycklar blev känslorna starkare och mer motiverande. Jag kände att jag kanske till viss del hade fått den kärlekens gåva som Mormon talade om när han sade: ”Be till Fadern av allt ert hjärta att ni må vara fyllda av denna kärlek som han har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare.” (Moroni 7:48)

De här känslorna får en stavspresident att sträcka sig utåt, och underverk följer. En stavspresident från Sydamerika återgav ett exempel på hur den här kärleken manade honom att söka efter någon som gått vilse:

”Jag fick ett starkt intryck av att jag behövde försöka hitta en broder som många år tidigare hade verkat som min missionärskamrat. Han var gift och mindre aktiv i kyrkan. Hans matrikelkort fanns i en liten enhet femton mil från stavscentret. Jag åkte dit och pratade med grenspresidenten som sade att min tidigare missionärskamrat bodde långt ute på landet. Presidenten gav mig en vägbeskrivning till den lilla byn. Efter ett tag förvandlades den asfalterade vägen till grus. Efter många kilometer insåg jag att jag hade kört vilse. Jag stannade bilen och tänkte ge upp. Det var en mycket varm dag och bilen hade ingen luftkonditionering. Dammet från vägen gjorde det besvärligt för min hustru och mina barn. Jag knäböjde på vägen och bad Herren om hjälp.

Några timmar senare kom vi fram till den lilla byn och hittade min missionärskamrat. Jag inbjöd honom att komma tillbaka. Han blev aktiv i kyrkan och verkade i många ledarskapspositioner. Hans son verkade hedervärt som missionär och i dag är min vän och före detta kamrat rådgivare i biskopsrådet.”

Det finns kraft i ämbetet. Herren är med sina stavspresidenter. Det här är från en stavspresident i Ecuador: ”Jag såg en man i staven som ofta verkade vara ledsen. En dag fick jag en stark maning att jag behövde besöka honom. Jag körde genast hem till honom. Han sade att han var mycket ledsen över att under många år hade inte ett enda ord utväxlats mellan honom och hans far. Han sade att hans far var en hård man och att han hade sagt upp bekantskapen. Jag frågade om han ville rätta till situationen. Jag körde hem till hans far och stannade på framsidan av huset. Jag knackade på dörren och hörde en röst fråga: ’Vem är det?’ Jag kände igen hans fars röst och svarade: ’Din stavspresident, broder.’ Han öppnade dörren och såg mig stå där bredvid hans son. Utan ett ord kramade de om varandra och började gråta. Situationen var uppklarad.”

Det finns över 2 800 stavspresidenter runt om i världen. På många sätt är de vanliga människor — precis som du och jag. De arbetar på sin frälsning precis som vi arbetar på vår. Men de har fått en speciell kallelse. Händer har lagts på deras huvud och de har fått prästadömsnycklar.

Jag har träffat hundratals stavspresidenter. De är dugliga och redbara män i sitt personliga liv och i yrkeslivet. De är fulla av tro och har en orubblig önskan att glädja Herren.

Jag har varit i deras hem, knäböjt med dem i bön och hört deras uppriktiga vädjan till vår himmelske Fader. Jag har känt Herrens kraft vara med dem. Herren älskar dem och utgjuter andliga gåvor över dem.

Låt oss alla be för vår stavspresident. Låt oss stå vid hans sida och hjälpa honom. Låt oss lyssna på honom och lita på honom. ”Och Israel skall frälsas … och med nycklarna som jag har givit skall de bli ledda och aldrig mer på något sätt förvirras.” (L&F 35:25)