Rättfärdiga kvinnors hjältemodiga inflytande

Bild

en grupp flickor med stad i bakgrunden

Några av mina favoritminnen från min barndom är av att ligga hopkurad under täcket med en ficklampa i handen medan jag läste de sista sidorna i en älskad bok. Slaget hade vunnits, rollfigurerna jag älskade var trygga och jag var glad. Jag låg vaken och undrade hur det skulle kännas att vara den segrande huvudpersonen, och när jag slutligen slumrade till hade jag ett brett leende på läpparna.

Jag älskade att leva genom figurerna i mina böcker eftersom jag var säker på att någon så vanlig som jag aldrig kunde vara en hjälte.

I tysthet höll jag fast vid den här övertygelsen tills den utmanades för några veckor sedan i min psykologikurs på universitetet då jag ombads att skriva om mina hjältar. De första ansikten jag såg för mitt inre var kvinnorna i mitt liv. Först slog jag ifrån mig den här tanken eftersom så många beskriver sina mammor eller mostrar/fastrar eller ledare i Unga kvinnor som sina hjältar. Men sen insåg jag att det var det som var poängen.

De flesta människor som har förändrat mitt liv är inte stora på sociala medier eller miljardärer eller välkända experter. Mina hjältar är människor som har tagit sig tid att visa mig kristuslik kärlek och hjälpa mig förstå vem jag egentligen är.

Vår kraft som rättfärdiga kvinnor kommer av att inse vår egen betydelse, vår gudomliga identitet och vår kapacitet att åstadkomma mycket. Och när vi inser vårt eget värde kan vi hjälpa andra att också se sina egna styrkor och sitt oändliga värde.

Syster Jean B. Bingham, Hjälpföreningens generalpresident, har uppmuntrat oss att ”hitta våra gåvor och utveckla dem, minnas vem som gav dem till oss och sedan använda dem i hans syften. När vi använder våra gåvor för att hjälpa andra får vi uppleva prästadömets kraft i våra liv.”¹ Det är så viktigt för kvinnor att alltid inse att världen ”behöver er styrka, er omvändelse, er övertygelse, er förmåga att leda, er visdom och era röster”.²

Dessutom, hur mäktiga vi än kan vara som enskilda är vi alltid mycket starkare tillsammans. Bördor kan vara tunga när vi sticker ut eller står ensamma, men tillsammans kan vi ”bära varandras bördor” genom att ”sörja med dem som sörjer” och trösta ”dem som står i behov av tröst” (Mosiah 18:8–9). Vi måste sluta döma och tävla med varandra som världen gör. Vi behöver varandra i evangeliets pågående återställelse.

När jag var yngre definierade jag hjältemod som att en person räddar världen genom ett storslaget offer. Hjältemod var något man ser på nyheterna – en modig brandsoldat som släpar ut en bebis ur en brinnande byggnad eller en modig hund som räddar sin husse under en brutal snöstorm. Men min definition av hjältemod har vidgats. Hjältemod är en limpa bröd från en stödsyster som känt sig inspirerad att tjäna dig. Hjältemod är att skicka ett uppmuntrande sms eftersom du kände en maning om att mottagaren behövde höra dina ord. Hjältemod är att erbjuda din axel för en sörjande syster att gråta på. Hjältemod är ödmjukt, tyst och modigt. Hjältemod är modet att ta små steg för att tjäna och älska andra, även i utmattningens, osäkerhetens och apatins stunder. Hjältemod sker på små sätt, för ”med små och enkla medel uträttas mycket stort” (Alma 37:6).

Även om ljuset från vårt individuella hjältemod kan verka ha en liten omkrets är det tillsammans som vi kan sprida ljuset av Kristi kärlek till världens alla hörn. Som vår älskade profet, president Russell M. Nelson, har sagt: ”Mina kära systrar, inget är viktigare för ert eviga liv än er egen omvändelse. Det är omvända, förbundstrogna kvinnor … vilkas rättfärdiga liv allt mer kommer att utmärka sig i en värld i förfall och som därför kommer att betraktas som annorlunda i den allra mest positiva bemärkelse.”³

Oavsett hur coola drakar och trolldom och episka slag kan vara vill jag en dag – när jag läser boken om mitt liv – kunna se att jag var tålmodig i motgångar, vänlig när jag mötte grymhet och ödmjuk när jag mötte hat. Jag vill läsa om när jag pratade med de ensamma och försvarade de utstötta, och hjälpte dem att se sig själva som Gud ser dem. Jag vill veta att jag, eftersom jag var trygg i vem jag var och visste vilken kraft mitt inflytande hade, förändrade världen till det bättre, förde Guds verk framåt (om så bara på små sätt) och bidrog till att förbereda världen för hans återkomst. Och när jag gör det kommer jag att se att jag gjorde det med hjälp och under inflytande av mina älskade systrar och kvinnor som varit fantastiska exempel på lärjungeskap.