Vad ofrivillig barnlöshet har lärt mig om hur vi ska föröka oss och uppfylla jorden

Bild

young woman smelling flowers

I begynnelsen skapade Gud mannen och kvinnan och gav dem ett bud: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden” (1 Mos. 1:28; se Mose 2:28). Min man och jag har varit gifta i fyra och ett halvt år, men ändå har vi inga barn. Det kan finnas de som läser det här som skulle svara (och jag har redan hört alltihop):

”Men du är ju fortfarande ung!”

”Bara njut av den här tiden utan barn!”

”Ta vara på friheten så länge den varar!”

Jag har lärt mig att inte ta illa upp och att bara låta kommentarerna passera eftersom jag vet att de som säger så inte menar att såra. Jag inser att det finns människor som varit gifta längre och som fortfarande inte har några barn. Men jag vet också att även om det bara gått fyra år betyder det inte att det har varit lätt.

Det finns stunder som känns lätta. De senaste två åren har min man och jag bott i Europa och rest till platser vi aldrig drömt om att kunna besöka. Vi har ätit läcker mat. Och vi har träffat massor av nya vänner från världens alla hörn som har vidgat våra uppfattningar, åsikter och vår syn på världen. På många sätt skulle det vara dåraktigt att inte känna tacksamhet för den här tiden. Min relation med min man har stärkts, jag har lärt mig massor och vi har upplevt fantastiska äventyr.

Men vi har också tillbringat många kvällar på soffan och sett på filmer. Vi har skapat minnen som våra framtida barn inte kommer att vara en del av. Vår församling har bara ett enda ungt par utan barn, och – spoilervarning – det är vi. Och det verkar som om det inte spelar någon roll vilka äventyr vi upplever – tanken på barn finns alltid där.

Under mina upp- och nedgångar har jag kommit på mig själv med att fundera över budet som gavs till Adam och Eva. Vi tror att det här budet i allra högsta grad gäller än i dag¹ och att vi förväntas följa det. Men min man och jag har inte kunnat göra det än. Men det kunde inte heller Adam och Eva göra först. Så vad gjorde de? Det enda de kunde göra – de tog hand om lustgården. Även om jag inte bor i Edens lustgård lever jag i jordens lustgård, Nederländernas lustgård, min familjs lustgård och min församlings lustgård. De här är mina lustgårdar som Herren har bett mig uppfylla och föröka. Det är de här orden som jag har funderat kring. De här orden har hjälpt mig att ändra fokus och inrikta mig på att tjäna andra och Herren. Jag tänker ofta på dessa frågor:

• Hur kan jag föröka de gåvor som Herren har gett mig och andra?

• Hur kan jag föröka min kärlek till Guds barn?

• Hur kan jag föröka min tid och mina ansträngningar att tjäna andra?

• Hur kan jag uppfylla min egen andliga brunn?

• Hur kan jag uppfylla det som andra förlorat, antingen andligt eller timligt?

• Hur kan jag uppfylla hopp och tro som verkar ha försvunnit för många i världen?

När jag har fokuserat mer på de här frågorna har jag välsignats med möjligheter att besvara dem på kraftfulla sätt. Jag har fått möjlighet att verka i Unga kvinnors organisation. Jag har kunnat vara flexibel nog att släppa allt jag håller på med för att hjälpa någon packa eller ta hand om vänners barn. Jag har kunnat undervisa barn från världens alla hörn i teater. Jag har lagt mer tid på att studera evangeliet. Jag har haft större förmåga att bära andras bördor och trösta dem som står i behov av tröst. Och viktigast av allt: Jag har fått större kunskap, vittnesbörd och andlig insikt om evangeliet och Guds plan för mig.

Jag säger inte att budet att ”föröka och uppfylla” inte innebär att man ska få barn. Vi är här för att fostra familjer i rättfärdighet, och det innefattar att vi får barn, om så är möjligt. Men medan vi väntar på välsignelsen att få barn kan vi ändå uppfylla det budet genom att ta hand om lustgårdarna omkring oss. Så när jag blir ledsen, upprörd, bitter, avundsjuk, arg eller rädd på grund av min ofrivilliga barnlöshet, försöker jag alltid fråga mig: Vad gör jag för att ta hand om mina lustgårdar? Och det gör all skillnad i världen.