Vårdgivare? Ta hand om dig själv också

Så var fallet för mamman till en av mina tidigare kollegor. Ständiga krav och klagomål från svärmodern sänkte vårdgivarens motivation att tjäna. Vårdgivaren började känna bitterhet mod svärmodern, till och med i sådan grad att hon önskade att hon skulle gå bort.

Gradvis dränerades vårdgivaren på fysisk och mental energi. Hon blev själv sjuk. Som en följd av det tog min kollega ofta tjänstledigt eller anpassade sitt schema så att hon i sin tur kunde ta hand om sin mamma. Hon blev vårdgivare till vårdgivaren.

Även om vårdgivare i alla åldrar kan uppleva utmattning är problemet särskilt akut bland dem över 65 års ålder, när en äldre person tar hand om en annan, såsom när någon tar hand om sin make eller maka. Forskning visar att bland vårdgivare i åldrarna 66 till 96 år som upplever stress är dödlighetsrisken 63 procent högre än för dem som inte är vårdgivare.¹

Vårdgivare behöver stöd i ansträngningarna de gör för att hjälpa andra. Många familjer har lärt sig att stötta en vårdgivare på underbara sätt. Till exempel bodde min frus föräldrar nära havet i Chiba prefektur i Japan. Men när de blev äldre började barnen oroa sig för deras hälsa.

En av de äldre döttrarna uppmanade dem att flytta närmare hennes hem i Osaka, där hon kunde vara deras främsta vårdgivare. Men alla barnen gjorde en gemensam ansträngning att stötta sina föräldrar och sin syster – med förståelse för föräldrarnas behov och med respekt för deras självständighet, hittade och renoverade de ett hus så att de helt och fullt kunde känna glädje och lycka i sitt nya liv på den nya platsen.

Min frus pappa, som har en demenssjukdom, började gå till ett dagcenter i närheten där han njuter av andra åldringars sällskap i stället för att planlöst vandra runt i sitt grannskap. Även om vi är långt borta njuter min fru av doktrinära diskussioner med sina föräldrar varje söndag via internet, då de kan uppmuntra varandra och visa kärlek. Och hon kontaktar ofta sin syster för att få veta hur det går med föräldrarnas vård.

Vård ges under många olika omständigheter. I många fall behöver vårdgivarna resa för att kunna ge vård. I andra fall bor den som behöver vård hemma hos vårdgivaren. Vård kräver ofta anpassningar av vårdgivarens fysiska, mentala och ekonomiska situation och i hans eller hennes relationer med maken eller makan, barnen och samhället.

I Japan finns inget system för sjukledighet. I stället använder vårdgivarna sina semesterdagar. Sedan förhandlar de med sina arbetsgivare om anpassningar av sina arbetstider, eller så slutar de jobba helt och hållet för att kunna ge vård på heltid. Enligt uppgifter från japanska myndigheter sa cirka 90 000 personer upp sig från sina jobb år 2017 för att kunna ge vård i hemmet.²

Vårdgivare kan hamna i kläm mellan att vilja hjälpa och att själva behöva hjälp. De vill inte klaga eller dra ner dem de tar hand om – faktum är att de känner sig pressade att försöka uppfylla alla deras förväntningar. Många vårdgivare gör oerhörda ansträngningar och uppoffringar under långa tider. Utan socialt stöd håller kanske vårdgivare sina smärtor och kval inombords. En del av dem lider av ångest, depression och fysisk eller mental utmattning. Att vårda någon påverkar livskvaliteten, och återigen visar undersökningar att det är högst troligt att vårdgivare till slut känner sig betyngda och deprimerade.³

Det är viktigt för vårdgivare att förstå att de bör

• dela med sig av sina bekymmer och svårigheter med andra utan att skämmas

• lära sig att förlita sig på familjemedlemmar och utomstående resurser

• ta emot stöd från olika håll.

Forskare har försökt att identifiera faktorer som lättar vårdgivarnas bördor och att upptäcka metoder som förbättrar deras fysiska och psykiska välmående. De har upptäckt att det är till hjälp att

• sprida kunskap om de svårigheter vårdgivare ställs inför, inklusive medvetenhet om de olika stadierna av vårdgivarens hälsoförsämringar

• utöka familjens engagemang

• förstå och använda sig av resurser i samhället

• förlita sig på socialt stöd, både i och utanför familjen

• noggrant lyssna på vårdgivarens behov och önskningar

• engagera många för att lätta vårdgivarens börda.

Självklart är den främste vårdgivaren vår Frälsare Jesus Kristus. Och vi kan lära oss mycket om att ge kristuslik vård genom att studera det han kallade det första och andra stora budet:

”[Jesus] svarade: ’Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.

Det är det största och första budet.

Sedan kommer ett som liknar det: Du ska älska din nästa som dig själv” (Matt. 22:37–39).

I de här verserna anser jag att Herren ger oss vägledning som är till särskilt stor hjälp för vårdgivare. För det första, älska Herren. Försumma inte det enkla som laddar dina andliga batterier. Be. Läs skrifterna. Sträva efter att känna frid i hjärtat. Känn kraften och styrkan i din himmelske Faders kärlek till dig.

Du hyser förmodligen redan stor kärlek till din nästa – i det här fallet personen som du tar hand om. Men älskar du också dig själv på ett rättfärdigt sätt? Att ta hand om någon annan kan kräva mycket av dig, så det är viktigt att hämta nya krafter närhelst du kan. För att verkligen kunna ”älska din nästa som dig själv” behöver du hämta nya krafter för att hålla dig stark och fortsätta tjäna.

Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har sagt:

”För er som uppriktigt strävar efter att bära varandras bördor är det viktigt att ni stärker er själva och bygger upp er själva igen när andra förväntar sig så mycket av er och faktiskt tar så mycket av er. Ingen är så stark att han eller hon aldrig är trött eller frustrerad eller inser behovet av att ta hand om sig själv. …

De som visar omsorg om andra behöver också omsorg. Man måste ha bensin i tanken innan man kan ge av den till andra.”⁴

Och president Henry B. Eyring, förste rådgivare i första presidentskapet, har sagt: ”Även om långvarigt och kärleksfullt tjänande blir rikt belönat så vet du att det finns fysiska, känslomässiga och ekonomiska gränser för vad som är möjligt. En som vårdar tillräckligt länge kan bli den som behöver omvårdnad.”⁵

Vårdgivare och kyrkans ledare bör arbeta tillsammans för att avhjälpa varje familjs svårigheter, inklusive svårigheter med anställning och fysisk och psykisk hälsa, samt problem med relationer i familj och äktenskap. Vårdgivare bör uppmuntras att inte överskatta sin egen förmåga under stress och under svåra tider, och de bör regelbundet påminnas om att ta sig tid att förnya sin styrka.

Av egen erfarenhet, både som samtalsterapeut och i min egen familj, har jag upptäckt att vårdgivare ofta känner att de måste göra allting själva. Det är helt enkelt inte sant. Vårdgivare som inte tar emot hjälp bränner nästan alltid ut sig vid någon tidpunkt. De måste låta andra hjälpa dem. De behöver rådgöra med familj, vänner, ledare i församlingen eller grenen samt stödbröder och stödsystrar. De som är angelägna om att hjälpa en vårdgivare behöver respektera vårdgivarens önskemål för att kunna hjälpa hans eller hennes närstående.

När är några frågor som kan vara bra att ta upp tillsammans:

• Vilket stöd kan släktingar ge?

• Vad kan ge vårdgivaren möjlighet att vila i några minuter, eller rentav en timme eller två?

• Hur ofta är besök till hjälp? Vilka slags besök?

• Hur kan vårdgivaren få tid att förnya sina förbund genom att besöka templet, gå i kyrkan och ta emot sakramentet?

• Hur kan vårdgivaren ha nytta av att bara prata med någon?

• Finns det behov av hjälp med måltider, transport eller samhällsstöd?

Som medlemmar i kyrkan strävar vi efter att bli sanna Jesu Kristi efterföljare. Vi ”ska ge av [våra] ägodelar till de fattiga, var och en alltefter vad han har, till att föda de hungriga, klä de nakna, besöka de sjuka och lindra deras nöd, både andligt och timligt, alltefter deras behov” (Mosiah 4:26). Som sista dagars heliga älskar vi att tjäna. Det är underbart att se barn ta hand om sina föräldrar. Det är också underbart att se stödbröder och stödsystrar hjälpa dem, lyfta deras själar och dela deras bördor.

Samtidigt behöver vårdgivare och de som stöttar dem ”se till att allt detta sker med visdom och ordning, för det krävs inte att någon löper fortare än han har krafter till” (Mosiah 4:27).