Mammas tomma stol

Bild

chairs

Fotografi av stolar från Getty Images

Min man och jag bodde i samma församling som min änglalika mamma. Varje söndag satt jag, som medlem i Hjälpföreningens presidentskap, längst fram i hjälpföreningsrummet, vänd mot systrarna. Mamma satt alltid på samma plats i raden längst fram.

Jag tyckte om att se hennes reaktioner på lektionerna och höra hennes kommentarer. Efter varje möte pussade hon mig på kinden och kramade min hand. Mamma och jag stod varandra nära, så jag blev helt förkrossad när hon oväntat avled.

Efter begravningen var mina känslor fortsatt sköra. När söndagen kom frågade min man om det var okej att jag besökte kyrkan utan honom. Hans ämbete tog honom ofta iväg från vår församling.

”Jag klarar mig nog tills jag får se mammas tomma stol”, sa jag. ”Jag vet inte om jag kan se den tomma stolen och hålla känslorna i schack.”

Min man föreslog att jag skulle försöka att inte titta på stolen. Jag bestämde mig för att göra mitt bästa.

Alla i kyrkan var stöttande och kärleksfulla. När det var dags att gå till hjälpföreningsrummet satte jag mig längst fram i rummet, men tittade ner i golvet.

Men när lektionen började tittade jag i alla fall mot mammas vanliga plats. Jag väntade mig att se en tom stol, men i stället såg jag min stödsyster sitta på hennes plats. Hon log mot mig. Jag blev lättad och tacksam över hennes vänlighet. Jag kunde ta mig igenom mötet utan att överväldigas av sorg. Efter mötet tackade jag henne.

”Att se mammas tomma stol var det enda som jag visste att jag inte skulle klara i dag. Hur visste du det?” frågade jag henne.

”När jag kom in i rummet i dag fick jag en känsla av att det skulle bli svårt för dig att se hennes tomma stol”, svarade hon. ”Så jag bestämde mig för att sitta där.”

Den vänliga handlingen betydde mer för mig än hon kunde ana. Jag är tacksam för att hon var i samklang med Andens maning. Jag vet att också små handlingar kan ha en helande effekt på dem vi tjänar. Jag tror det är så Frälsaren vill att vi ska tjäna varandra.