Vår strävan efter Kristi fullhet

Frälsarens bön för sina lärjungar när han närmade sig smärtan och pinan i Getsemane och på Golgata är de mest rörande av dessa ord. Den kvällen, kvällen då han skulle uthärda det största lidande som någonsin ägt rum i världen eller som någonsin kommer att äga rum, sa Frälsaren: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. … Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet” (Joh. 14:27).

Vilken enastående syn på livet under den svåraste av stunder! Hur kunde han över huvud taget säga så när han stod inför det han visste att han stod inför? Han kan säga så eftersom de lyckliga slutens kyrka och evangelium tillhör honom! För oss är segern redan vunnen. Han ser långsiktigt. Han ger det breda perspektivet.

Men jag tror att några av oss fortfarande måste ha den där klichéartade kvarlevan av det puritanska arvet inom oss som säger att det på något sätt är fel att bli tröstad eller hjälpt, att vi ska vara bedrövade över något hela tiden. Jag vill påstå att budet att vara vid gott mod (se KJV John 16:33) i vår strävan efter det ”mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet” (Ef. 4:13) kan vara det bud som, även för annars trofasta sista dagars heliga, åtlyds sämst världen över. Och ändå kan väl inget vara sorgligare för Herrens barmhärtiga hjärta.

Hur bekymrad jag än skulle vara om ett av mina barn någon gång i livet var allvarligt bekymrat, olyckligt eller olydigt, skulle jag vara oändligt mycket mer bedrövad om jag kände att det barnet vid det tillfället inte kunde lita på att jag skulle vara till hjälp eller trodde att hans eller hennes angelägenheter var oviktiga för mig eller otrygga i min vård.

I samma anda är jag övertygad om att ingen av oss kan förstå hur djupt det sårar Gud Fadern och hans Son, världens Frälsare, när de ser att vi inte känner oss tillfreds i deras omvårdnad eller känner oss trygga i deras händer eller litar på deras bud. Mina vänner, bara av den anledningen har vi en plikt att vara vid gott mod!

Ett annat råd om att söka Kristus och det mått av mognad som motsvarar hans fullhet gavs när Jesus hade utfört underverket att mätta 5 000 med fem bröd och två fiskar (se Matt. 14:13–21). (Ni behöver förresten inte oroa er för att Kristus får slut på underverk som är till hjälp för er. Hans ”nåd är nog” [2 Kor. 12:9]. Det är en evig, andlig lärdom vi drar av det här underverket. Han har så många korgar fulla av välsignelser att det räcker och blir över! Ha tro och gläds åt hans erbjudande om ”livets bröd” [Joh. 6:35]!)

När Jesus hade mättat mängden sände han iväg dem och satte sina lärjungar i en fiskebåt för att åka över till andra sidan av Galileiska sjön. Sedan ”gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be” (Matt. 14:23).

När lärjungarna åkte iväg med sin båt var det nästan kväll och det blev stormigt på natten. Vindarna måste ha varit våldsamma redan från början. På grund av vindarna hissade de här männen förmodligen inte upp seglen utan arbetade bara med årorna – och vilket arbete det måste ha varit.

Vi vet detta för ”mot slutet av natten” (Matt. 14:25) – någon gång mellan klockan 03.00 och 06.00 – hade de bara färdats några kilometer (se Joh. 6:19). Vid det laget var båten fångad i en enormt våldsam storm.

Men som alltid vakade Kristus över dem. Frälsaren, som såg deras belägenhet, tog den mest direkta kursen till båten och stegade ut över vågorna för att hjälpa dem.

I stundens extrema nöd tittade lärjungarna ut över sjön och såg i mörkret detta under i fladdrande mantel komma gående mot dem på sjöns höga vågor. De skrek av skräck vid synen, i tron att det var en vålnad på vågorna. Genom stormen och mörkret – när sjön verkade så stor och deras båt så liten – hördes Frälsarens röst, som inger mer tillförsikt och frid än alla andra, uttala dessa enkla ord: ”Det Är Jag. Var inte rädda” (Matt. 14:27).

Den här berättelsen påminner oss om att när vi kommer till Kristus och söker hans fullhet, eller när han kommer till oss med den fullheten, kan det första steget fylla oss med något som liknar ren skräck. Det borde inte göra det, men ibland blir det så. Något av det mest ironiska med evangeliet är att just den källa till hjälp och trygghet som erbjuds oss kan vara den som vi, i vår mänskliga kortsiktighet, flyr ifrån.

Jag har sett undersökare av någon anledning springa iväg från sitt dop. Jag har sett äldster springa iväg från sin missionskallelse. Jag har sett kärlekspar springa iväg från äktenskapet. Jag har sett medlemmar springa iväg från utmanande ämbeten. Och jag har sett människor springa iväg från sitt medlemskap i kyrkan.

Alltför ofta springer vi iväg från just det som räddar oss och tröstar oss. Alltför ofta ser vi förpliktelser i evangeliet som något att vara rädd för och sedan glömma.

Äldste James E. Talmage (1862–1933) sa: ”Varje vuxen människa möter erfarenheter som kan liknas vid sjömannens kamp mot storm och vreda böljor. Ofta är mödans och farans natt långt framskriden innan undsättningen kommer, och alltför ofta tar man den annalkande räddningen för en ny och ännu större fasa. [Men] … som i [dessa lärjungars] fall ljuder räddarens röst för alla som mitt i stormen kämpar i tron – ’Det Är Jag. Var inte rädda.’”¹

Det som är så underbart med denna inbjudan att ta emot Frälsaren, att komma till honom och uppnå den mognad som motsvarar Kristi fullhet, är att alla kan göra det. Det betyder inte att alla du känner vill hålla buden, eller att alla du träffar kommer att hålla buden. Men det betyder att det är möjligt att hålla buden utan att behöva någon speciell gåva eller något speciellt arv för att göra det.

Jag ber innerligt om en tro som är ”strålande och klar och ren och robust” så att Kristus kan ”vara delaktig i varje kvadratcentimeter av vår kultur”², och så att vi får uppleva den mognad som motsvarar Kristi fullhet (se Ef. 4:13).

Livet för med sig utmaningar. Svårigheter kommer. Bedrövelser väntar. Närstående dör. Så vart du än är på väg, ta dig fram till Kristus först. Tänk på att hans lidande och uppståndelse möjliggör vår seger över svårigheter och död. Ingå förbund med honom och håll dem i din strävan framåt.

I all min svaghet, som jag villigt erkänner att jag har, längtar jag efter att vi ska uppnå ”ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet”. Jag vill bli som han. Jag vill att han om möjligt ska komma till mig. Och jag vill verkligen att också ni ska få den välsignelsen.