Begränsar vi Gud i våra liv?

Det här är ingen ovanlig berättelse. De flesta av oss ser vår biskop som församlingens andlige ledare. Han är presiderande högpräst i församlingen och innehar prästadömets nycklar till att leda kyrkans arbete i församlingen. Eftersom hans roll enligt skrifterna innefattar att verka som allmän domare behöver vi hans hjälp med frågor som rör värdighet och omvändelse. Han har också det yttersta ansvaret att använda kyrkans resurser för att hjälpa behövande. Så han är ofta den första personen vi tänker på när vi behöver någon form av hjälp.

Men i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är biskopen inte den enda som Herren har bemyndigat att handla å hans vägnar. Andra män och kvinnor i församlingen verkar under ledning av prästadömets nycklar och har myndighet och makt att ta emot uppenbarelse och hjälpa dem som de fått i uppdrag att ta hand om. Äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidenter har utsetts att ta emot Guds vägledning för att hjälpa oss. Andra ledarämbetsmän i församlingen, stödbröder och stödsystrar och alla som fått i uppdrag att handla å Herrens vägnar under prästadömsnycklars myndighet kan också ge nödvändig hjälp.

”Äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidenter har det gudagivna ansvaret och uppenbarelsen att hjälpa medlemmarna”, sa president Jean B. Bingham, Hjälpföreningens generalpresident. ”Alla som avskiljs till ett ämbete eller som har fått ett uppdrag under prästadömets nycklar har myndigheten och rättigheten till den uppenbarelse som behövs för att verka i det ansvaret.” ¹

Gud älskar oss, och han vill använda sin oändliga kraft till att välsigna oss (se Läran och förbunden 41:1). ² ”Men det är vanligen genom någon annan som han tillgodoser våra behov.” ³ När vi begränsar dem vi litar på ska hjälpa oss motar vi kanske bort många av de välsignelser som Gud vill ge oss, eftersom vi inte uppfyller de villkor han har satt för mottagandet av dessa välsignelser (se Läran och förbunden 130:20–21). ⁴

Under generalkonferensen i april 2018 tillkännagav ledare betydande förändringar, bland annat omstruktureringen av prästadömskvorum, introduktionen av stödverksamheten i stället för hemlärar- och besöksverksamheten, samt upphöjelsen av Hjälpföreningens och äldstekvorumets presidentskap så att de kan hjälpa till att leda frälsningens och upphöjelsens verk i församlingen. De här förändringarna betonade Hjälpförenings- och äldstekvorumpresidenternas roller att ”ta huvudansvaret för … att vaka över och betjäna kyrkans medlemmar” ⁵ , och samarbeta om timliga behov tillsammans med biskopen. ⁶

Dessa nya förändringar i kyrkans organisation, riktlinjer och program var delvis avsedda att ”hjälpa äldstekvorum och Hjälpföreningen att harmonisera sitt arbete. … Och de gör det möjligt för biskopen att delegera fler ansvar till äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidenter så att biskopen och hans rådgivare kan fokusera på sina primära ansvar” för det uppväxande släktet i församlingen. ⁷

Eftersom det finns ansvar som bara biskopen kan uppfylla kan det vara till stor nytta för biskopar och medlemmar i behov av hjälp om Hjälpföreningens och äldstekvorumets presidenter är bemyndigade att hjälpa till.

Det är till exempel bara biskopen som kan verka som allmän domare i fråga om värdighet. Likaså är han ensam ansvarig för att använda fasteoffer och församlingens ekonomi. Han innehar aronska prästadömets nycklar i församlingen och får inte försumma sitt ansvar för det uppväxande släktet.

Att kunna delegera är en välsignelse för både biskopen och för församlingsmedlemmarna. ”En biskop behöver vara bra på att delegera, annars krossas han under bördan av sina åligganden eller blir frustrerad av att se så många av dem ogjorda”, har president Dallin H. Oaks, förste rådgivare i första presidentskapet, sagt. ⁸

”Biskopen behöver förstå att det här inte förminskar hans betydelse”, sa syster Reyna I. Aburto, andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap. ⁹ När andra ombeds hjälpa till i Herrens verk kommer de tvärtom att byggas upp och välsignas genom möjligheterna att tjäna. Det är resultatet av att handla i Frälsarens namn och med hans myndighet att välsigna andra.

Det är mest troligt att medlemmarna och ledarna ser dessa välsignelser i församlingar där medlemmar har fångat visionen om stödverksamheten och där äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidenter samarbetar bra med varandra och med biskopen.

”Helst bör äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidenter redan samarbeta om behoven hos medlemmarna de samtalar om när de samordnar stödverksamheten”, har president Bingham sagt. ”Sedan träffar de biskopen för att få hans insikter och godkännande av deras planer på att ge hjälp.” ¹⁰

Det är viktigt att inse att när församlingsmedlemmarna tjänar så blir jobbet gjort. ”Stödverksamheten är evangeliet i handling”, har äldste Walter F. González i de sjuttios kvorum sagt. ”Att tillgodose medlemmarnas behov är inte bara äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidenters uppgift, precis som det inte bara är biskopens uppgift.” ¹¹

”Stödverksamheten är nyckeln till att tillgodose behov och utföra frälsningens och upphöjelsens verk”, sa president Bingham. ”Stödverksamhet är att inbjuda människor att komma till Kristus och ingå tempelförbund med honom. Stödverksamhet är vårt sätt att identifiera medlemmarnas behov och styrkor samtidigt som vi stödjer dem i att leva efter evangeliet och bli oberoende.” ¹²

Kort efter att Marco hade avlösts som biskop slog pandemin till. Broder Peña förlorade sitt jobb och familjen hamnade i ännu en känslomässig och ekonomisk kris. Peñas äldstekvorumpresident följde råd från kyrkans ledare och den reviderade handboken ¹³ , och tog ledningen i sökandet efter inspirerade sätt att stödja dem. När äldstekvorumets president rådgjorde med den nya biskopen kände han sig manad att ge Marco i uppdrag att hjälpa broder Peña.

Den viktiga tillitsfulla relationen fanns redan där. Och med uppdraget som gavs med prästadömsnycklars myndighet, kunde Marco lita på att han skulle få den uppenbarelse som behövdes för att han skulle kunna hjälpa till. ¹⁴

”En del skulle säga att det är ironiskt att jag blev ombedd att hjälpa broder Peña efter att ha tillbringat så mycket tid med dem som biskop”, sa Marco. ”Men det här uppdraget har varit en speciell upplevelse för mig. Det är ett uppdrag från Herren att hjälpa till att utföra hans verk. Jag är tacksam att jag inte bara kunde lätta paret Peñas bördor, utan biskopens också.”