På en helig plats

Bild

ung man med Downs syndrom och med böjt huvud

Illustration: Dilleen Marsh

Vi var nya i Dunwoodys församling när vi träffade Billy för första gången. När sakramentsmötet började lade jag märke till att han satt vid sakramentsbordet.

När församlingen hade fått ta del av brödet påbörjade Billy sakramentsbönen för vattnet, men han stammade och kämpade med varje ord. De ofta så vanliga distraktionerna och ljuden från småbarn ebbade ut. Alla verkade stanna upp och vänta på Billy.

Orden i den vanligtvis flytande och korta sakramentsbönen kom långsamt, varje ord drogs ut och uttalades omsorgsfullt. Först kände jag mig generad för den unge mannens skull. Mitt hjärta fylldes av medlidande med honom.

Men sedan förändrades allt.

När han avslutade bönens första ord – en bön som jag hade hört tusen gånger – fylldes salen av en ny känsla. En intensiv tystnad lade sig över oss och vi visste att vi befann oss på en helig plats. Billy läste inte bara bönens ord utan bad uppriktigt till sin himmelske Fader, som svarade med en överväldigande utgjutelse av Anden.

Känslan av Guds kärlek till den här unge mannen var påtaglig och vi kände oss privilegierade att få vara en del av denna unikt andliga förrättning.

Billy fortsatte och avslutade så småningom bönen. Jag ville inte att han skulle sluta eftersom jag ville att denna heliga känsla skulle dröja kvar. Men Andens kraftfulla gåva fortsatte att utgjutas när sakramentet delades ut till församlingen. Det var en sann förnyelse av förbunden att omvända sig, bli bättre och tjäna Herren mer fullständigt.

I slutet av mötet gick jag upp till sakramentsbordet för att tacka den unge mannen. Jag såg att han hade Downs syndrom. Han stammade ”varsågod”, med ett stort leende.

Många år senare i en annan församling minns jag fortfarande Billy. Sakramentsmötena är mer meningsfulla när jag, liksom Billy, strävar efter att vända mig till min himmelske Fader med en enkel, innerlig tro och bön.