Jesu Kristi försoning i Gamla testamentet

Gamla testamentet framlägger hundratals symboler som uppenbarar Jesus Kristus och hans försoning. Här är några korta exempel:

Öster och väster. ”Så långt som öster är från väster, så långt avlägsnar [Herren] våra synder från oss” (Psaltaren 103:12). Avståndet mellan öster och väster är naturligtvis oändligt och omätligt. Det är också Guds förmåga att avlägsna våra överträdelser.

Tjockt moln. ”Jag [Herren] har utplånat dina brott som ett moln, dina synder som en sky. Vänd om till mig, för jag har återlöst dig” (Jesaja 44:22). Precis som tjocka moln ständigt bildas, förändras, försvinner dyker upp igen på himlen och på så sätt framkallar tanken på oändlighet, så förlåter Gud dem som omvänder sig och återvänder till honom.

Kasta bort synder. Gud ”förlåter skuld och … ska kasta alla deras synder i havets djup” (Mika 7:18–19). Gud kastar synder i havens djup, där de försvinner för evigt. När Hiskia hade återhämtat sig från en sjukdom skrev han: ”För du [Gud] har kastat alla mina synder bakom din rygg” (Jesaja 38:17). När Gud kastar våra synder bakom sin rygg ser han dem inte längre.

Scharlakan och vitt. Herren sa: ”Om än era synder är blodröda ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull” (Jesaja 1:18). De tre nästan identiska färgerna – blodröda, röda och scharlakan – representerar mänskligt blod och skuld (se Jesaja 59:3; Mika 3:10; Habackuk 2:12). Kristi blod heliggör (se Mose 6:59–60), ger evigt liv (se Johannes 6:53–54), och gör människans blodröda skuld vit, vilket representerar renhet.

Gamla testamentet framlägger hundratals profetior om Jesus Kristus, varav många handlar direkt om hans försoning. Jesaja profeterade till exempel:

• ”Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig” (Jesaja 53:4).

• ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder” (Jesaja 53:5).

• ”Han [blev] plågad på grund av mitt folks brott” (Jesaja 53:8).

• ”Han bär deras skulder” (Jesaja 53:11).

• ”Han som bar de mångas synd” (Jesaja 53:12).

Psaltaren 22 är en anmärkningsvärd profetia om Frälsarens sista timmar på jorden, när han skulle utsättas för våldsamma smädelser och sedan korsfästas. Folket skulle håna och smäda honom (se v. 4–8; se även Matteus 27:30–31, 39–43; Lukas 23:35). Den här psalmen uttrycker de exakta ord som Jesus sedan uttalade på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (v. 1; se även Matteus 27:46). Psaltaren 22 innehåller också en tydlig hänvisning till korsfästelsen: ”De har genomborrat mina händer och fötter” (v. 17; se även Matteus 27:35). Orden i vers 19, ”De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad”, uppfylldes fullständigt av dem som korsfäste Jesus (se Matteus 27:35).

Ett stort antal rättfärdiga personer i Gamla testamentet tjänade som levande symboler för Jesus Kristus. Parallellerna mellan dessa personer och Jesus Kristus är så slående att äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum skrev:

”Jehova använde sig av en mängd arketyper och symboler. Förvisso har de alltid varit ett slående kännetecken på Herrens undervisning till sina barn. Exempel på de här figurerna – särskilt sinnebilder av Kristus – finns överallt i den här förmessianska uppteckningen. …

Mose (liksom Isak och Josef och så många andra i Gamla testamentet) var själv en profetisk symbol för den Kristus som skulle komma.” ²

Här är tre exempel på dessa levande symboler:

• Job förlorade sina barn och ägodelar och led svårt i köttet (se Job 1–2), och han emotsåg den lidande tjänaren och smärtornas man, Jesus Kristus (se Jesaja 53).

• Jona var en sinnebild av Jesus, som jämförde Jonas tre dagar och nätter i fiskens buk (se Jona 2:1 med sin egen vistelse ”i jordens inre i tre dagar och tre nätter” (Matteus 12:40).

• Abraham var villig att frambära sin älskade son Isak som ett offer, vilket var en parallell till att Gud offrade sin älskade Son Jesus. Abrahams lydnad genom att ”offra sin son Isak … är en sinnebild för Gud och hans enfödde Son” (Jakob 4:5; se även Hebreerbrevet 11:17–19).

Bild

Job knäböjer på marken

Job, av Gary L. Kapp

Gamla testamentet innehåller ungefär 100 namn och titlar på Jehova, varav många är viktiga för att vi ska förstå hans försoning. Jehova kallas till exempel Frälsare: ”För jag är Herren din Gud, Israels Helige, din Frälsare” (Jesaja 43:3; se även 43:11; 45:15, 21; 49:26; 2 Samuelsboken 22:3; Psaltaren 106:21; Hosea 13:4).

Jehova kallas också Återlösare: ”Så säger Herren, Israels Återlösare” (Jesaja 49:7; se även 44:6; 47:4; 54:5; Jeremia 50:34).

Gamla testamentet uppenbarar tydligt att Jehova är den store Försonaren: ”Hjälp oss, du vår frälsnings Gud, för ditt namns äras skull! Rädda oss och försona ³ våra synder för ditt namns skull” (Psaltaren 79:9).

Jehova befallde gång på gång sina profeter och präster att försona för folket. Faktum är att det engelska ordet atonement [försoning] återfinns i King James version av Gamla testamentet 69 gånger. Var och en av dessa omnämnanden ökar vår insikt om innebörden och betydelsen av Jesu försoningsoffer.

Exceptionellt heliga högtider förebådade Jesu Kristi försoning. Försoningsdagen fokuserade till exempel på flera ritualer som förutsåg Jesu försoning (se 3 Moseboken 16; Hebreerbrevet 7–9). En annan högtid, påsken, pekade också fram emot Jesu Kristi offer (se 2 Moseboken 12). Påsklammet förebådade Jesus Kristus, lammet som offrades för världens synder (se 2 Moseboken 12:3–6, 46). Lammet skulle vara felfritt (se 2 Moseboken 12:5) precis som Jesus Kristus skulle vara felfri (se 1 Petrusbrevet 1:18–19).

Lammets blod som ströks på dörrposterna räddade det forntida Israel från döden (se 2 Moseboken 12:13) precis som Kristi försonande blod räddar oss från graven och från den andliga döden (se Helaman 5:9). Likheterna mellan påsken och Jesu Kristi död var så anmärkningsvärda att Paulus kallade Jesus ”vårt påskalamm” (1 Korintierbrevet 5:7).

Jehova själv utformade och uppenbarade Moselagen för att undervisa om sin ankomst som den utlovade Messias, Jesus Kristus och hans försoningsoffer (se Galaterbrevet 3:24; 2 Nephi 11:4; Jarom 1:11; Mosiah 13:30–33; Alma 25:15).

Äldste Holland ger denna sammanfattning av syftet med moselagen: ”Detta historiska förbund, som gavs av Gud själv och som en väg till rättfärdighet endast överträffas av evangeliets fullhet, bör betraktas … som den ojämförliga samling av representationer, skuggbilder, symboler och förebådanden av och om Jesus Kristus som den är. Av den anledningen var det en gång (och är fortfarande, i sitt innersta och i sin renhet) en vägvisare till andlighet, en port till Kristus.” ⁴

Som Amulek vittnade: ”Detta är [moselagens] hela innebörd, och varje liten del pekar på detta stora och sista offer. Och detta stora och sista offer kommer att vara Guds Son, ja, oändligt och evigt” (Alma 34:14).

Jag vittnar om att Bibeln – både Gamla och Nya testamentet – förkunnar Jesus Kristus med stor tydlighet, kraft och myndighet. Jag hoppas att både de nuvarande och de uppväxande släktena ska komma att älska och förstå Bibeln och dess viktiga budskap om Jesus Kristus.