Hur vi lärde oss om glädje

Jag hade alltid tyckt att vi hade en stark familj. Våra tre pojkar och två flickor var normala barn och vi hade de vanliga problemen med dem. Ibland när de var bråkiga brukade jag bli arg. Senare brukade jag tänka för mig själv: ”Varför blev du så arg på dem?”

Jag visste inte då att perestrojkan — en period med politiska och ekonomiska reformer — hade inletts i Ryssland. Jag visste inte att varorna skulle försvinna från hyllorna i affärerna, att vi i flera månader, och senare i flera år, inte skulle få någon lön. Livet blev mycket svårt. Vi kämpade, och min make och jag var nära att skiljas. Det kom en epidemi av drogmissbruk, och en av våra söner hamnade i det. Det kändes som om solen inte lyste genom våra fönster längre. Jag visste inte vem jag skulle be till, men jag bad ändå Gud om hjälp. Vi kämpade för allt vad vi var värda, och bit för bit drog vi oss upp ur eländet.

Sommaren 1998 fann missionärerna oss. Vårt liv förändrades 180 grader och vi började gå i en ny riktning. Inom fem år hade vi varit i templet och beseglats som familj för evigt.

När vår mellanson verkade som heltidsmissionär i Tjeckien skrev han till oss i alla brev: ”Håll er starka och trofasta. Tillsammans är vi den lyckligaste familjen.” Också mina vänner sade till mig att jag måste vara den lyckligaste kvinnan i världen med så många barn och barnbarn och med vetskapen att jag aldrig kommer att plågas av ensamhet.

När jag ser tillbaka inser jag att vår familj, liksom folket som lyssnade på kung Benjamin, fick uppleva en mäktig förändring i hjärtat och blev barn till Kristus. (Se Mosiah 5:7.) Det var en stor förvandling som skedde med mig. Innan jag blev medlem i kyrkan, när jag tänkte på döden, grep en outhärdlig sorg tag om hjärta och själ. Det tog all styrka jag kunde uppbåda att avvisa sådana tankar. Nu har jag frid i själen.

Jag har lärt mig att glädje kommer i olika former. Den finns i de mörkaste åskmoln eller i jorden när den dallrar av hetta. Den finns också i solens varma strålar mitt i hällande regn. Den kommer som de första gröna löven om våren som tittar fram ur poppelträdets utspruckna knopp. Den finns i det lilla vita blombladet som arbetar sig fram på äppelträdets gren. Den finns i den mörka natthimlen med tusentals blinkande stjärnor. Den finns i ögonen hos nära och kära. Den tittar fram ur strålande ögon på familjefotografier.

Jag känner också glädje när jag gör något bra för någon annan. Den värmer min själ med en stilla låga när jag ber till vår himmelske Fader. Ibland när jag tycker att jag vill ha något särskilt tänker jag på att jag behöver lära mig att sätta värde på det jag har — Herren själv har gett alltsammans till mig.