Kraften i en fråga

Jag blev vän med Kerstin när jag var 14 år. Vi gick i samma skola. Jag hade länge vetat vem hon var men jag hade inte lärt känna henne innan eftersom hon var 12 år.

Vi lärde känna varandra ännu bättre när vi båda försökte få en roll i skolpjäsen. Vi blev snart goda vänner fastän det var två år mellan oss. Det dröjde inte länge förrän vi träffades på eftermiddagarna för att gå på promenader och prata. En våreftermiddag, på en av våra promenader, frågade hon något som skulle förändra hennes liv för evigt.

Kerstin undrade varför min bror och jag inte var med på skolans religionslektioner som de flesta elever i Österrike är med på. Jag berättade för henne om evangeliet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Sedan bar jag mitt vittnesbörd och frågade om hon ville följa med på en ungdomsaktivitet. Senare gav jag henne en Mormons bok och en Liahona.

Sedan dess har Kerstin varit med på varje kyrkaktivitet och gått på varje söndagsmöte. Hon har till och med varit på en ungdomskonferens. När vi kan går vi till en å i närheten för att läsa skrifterna och arbeta på unga kvinnors Personliga tillväxt-program.

Tråkigt nog kan Kerstin inte döpas förrän hon blir 18 år. Hennes föräldrar vill inte att det ska bli bråk med släktingarna. Trots det hindret har Kerstin redan lyckats få med sin mamma till kyrkan.

Kerstin arbetar också med missionärerna. Hon berättar om kyrkan för alla hon möter och har fått sin pappa intresserad av släktforskningsprogrammet, trots att han inte är intresserad av religion.

Kerstin är för mig ett exempel på hur lätt det är att prata med andra om evangeliet och hur vår Fader i himlen förbereder människor för att lyssna på hans ord. Vi behöver bara öppna vår mun och ha tro. Resten sköter sig själv.