Hjälpt av Anden

Byggarbetaren låg där han hade fallit. Den 23 cm breda plankan han låg på 100 meter upp i luften vinglade farligt. Han hade träffats av en fallande stålbalk som nästan helt slitit av hans vänstra arm och ben.

Som sjukvårdare vid Yorkshire flygambulans, som ska täcka större delen av norra England, vet jag aldrig vad nästa nödsamtal leder till eller vilken slags situation vi möter när vi kommer fram.

I det här fallet kunde den drabbade inte flyttas förrän hans skador hade undersökts. Jag lyftes upp av en kran på en metallplattform. När jag var uppe hos den skadade mannen höll en byggarbetare fast i min reflexjacka och tjänade som en mänsklig ”kran” så att jag fritt kunde röra mig och undersöka patienten.

I sådana situationer tar gammal vana över och jag började bedöma mannens skador. På knät hade han ett omslag som en av byggarbetarna med första hjälpen-vana hade lagt om. Normalt sett skulle jag undersöka såret för att uppskatta skadan eftersom vi är utbildade att följa en viss procedur.

Men när jag skulle göra det manade Anden mig: ”Ta inte bort omslaget.” Så jag rörde det inte. Tre gånger till under undersökningen uppmanades jag av tre andra inblandade — första hjälpen-personen, min kollega på marken och en läkare — att undersöka såret på knät, och tre gånger manade Anden mig att inte röra omslaget. När vi hade stabiliserat patienten lyfte vi över honom på plattformen. Vi sänktes båda till marken och han transporterades sedan till sjukhuset.

På akutmottagningen väntade traumapersonalen på oss. En läkare tog snabbt bort omslaget från knät. En artär brast omedelbart och patienten började blöda ymnigt. I sjukhusets kontrollerade miljö löstes den här livshotande situationen snabbt. Om det hade hänt på plankan, 100 meter upp i luften, skulle patienten kanske inte ha överlevt.

Varje morgon ber jag min himmelske Fader att hjälpa mig och välsigna mig med inspiration så att jag vet hur jag bäst kan hjälpa mina bröder och systrar som behöver hjälp den dagen. Under årens lopp har erfarenheten lärt mig att lyda vad Anden än manar mig att göra. Den lydnaden har skyddat mig också.

En av mina uppgifter är till exempel att vara navigatör och hjälpa helikopterpiloten fram till olycksplatsen. Nödhelikoptrar kan flyga nästan vart som helst, och gör det också, vilket gör dem ovärderliga när det gäller att snabbt nå en olycksplats, men det gör dem också sårbara. När vi flyger i 225 kilometer i timmen kan kraft- och telefonledningar bli praktiskt taget osynliga. Och de kan klyva en helikopter på ett ögonblick.

Under en utryckning skulle vi landa på en mycket otillgänglig plats. Plötsligt sade Anden till mig: ”Lägg ner skrivplattan!” Och nästan omedelbart efteråt kände jag igen: ”Lägg ner den!” Jag lutade mig fram för att lägga skrivplattan på väskan vid mina knän. När jag gjorde det ändrades mitt synfält och jag såg kraftledningen rakt under oss. ”Ledningar! Ledningar! Ledningar nedanför!” var allt jag kunde säga. Vi nuddade faktiskt vid ledningen och fick den att bukta, men piloten reagerade så snabbt att vi lyfte och räddades undan den. Det var det närmaste en katastrof jag har kommit. Utan Andens maning kunde utryckningen ha fått en helt annan utgång.

Jag är så tacksam för det kärleksfulla sätt som vår himmelske Fader är medveten om alla våra behov. Herren vakar alltid över oss. Han vill att vi ska vara andligt trygga och återvända hem till honom. Därför talar han ofta till oss med Andens stilla och milda röst. Allt vi behöver göra är att lyssna och lyda.