Lös känslomässiga problem på Herrens sätt

I välfärdshandboken står det: ”[Vi måste] uppriktigt undervisa och uppmana kyrkans medlemmar att bli oberoende i största möjliga mån. Ingen sann sista dagars helig … flyttar frivilligt över bördan av sin egen välfärd på någon annan. Med inspiration från Herren och med sina egna händers arbete försörjer han sig själv med livets nödtorft så länge han kan” ([1952], s 2) …

Vi har lyckats ganska bra med att lära sista dagars heliga att de bör ta hand om sina egna materiella behov och sedan bidra till deras välfärd som inte kan försörja sig själva.

Om en medlem inte kan sörja för sig själv ska han begära hjälp från sin egen familj och sedan från kyrkan, i den ordningen …

När människor kan men är ovilliga att ta hand om sig själva, har vi ansvar att använda Herrens ord om att den som är lat inte skall äta arbetarens bröd. (Se L&F 42:42.)

Den enkla regeln har varit att ta hand om sig själv. Följande sanna ord har varit något av en förebild: ”Ät upp det, slit ut det, få det att fungera eller klara dig utan.”

När kyrkans välfärdsprogram tillkännagavs 1936 sade första presidentskapet:

”… Kyrkans mål är att hjälpa människor hjälpa sig själva” (Conference Report, okt 1936, s 3; kursivering tillagd) …

Det är ett system för självhjälp, inte ett system för allmosor. Det kräver en noggrann inventering av personliga resurser och familjeresurser som alla måste användas innan något annat kommer utifrån.

Den biskop som kräver att en medlem ska arbeta så mycket han eller hon kan för det han eller hon får genom kyrkans välfärd är varken ovänlig eller känslokall.

Ingen medlem ska känna sig det minsta generad över att ta emot hjälp från kyrkan. Förutsatt, förstås, att han eller hon har gjort allt han eller hon kan …

Det jag vill komma fram till i allt det här är följande: Samma princip för oberoende kan tillämpas både på det andliga och på det känslomässiga …

Om vi inte är försiktiga så kan vi göra samma sak mot oss själva känslomässigt sett (och därför också andligt sett) som vi har arbetat så flitigt i generationer för att undvika vad gäller det timliga.

Det här att söka råd i allt tycks utveckla sig till en epidemi som försvagar kyrkans andliga kraft, precis som en vanlig förkylning mer än någon annan sjukdom försvagar mänskligheten …

Bildligt talat har många biskopar en stor hög beställningar av känslomässig hjälp på sitt skrivbord.

När någon kommer med ett problem brukar biskopen tråkigt nog ge personen hjälp utan en fråga, utan att stanna upp och fundera över vad det är han gör mot sitt folk …

Andligt oberoende och självtillit är den kraft som bär upp kyrkan. Om vi berövar medlemmarna det här, hur kan de då få uppenbarelse för egen del? Hur kan de då få veta att det finns en Guds profet? Hur kan de få svar på sina böner? Hur kan de veta säkert? …

Fäder har ansvaret att presidera över sin familj.

Ibland, med de bästa avsikter, kräver vi så mycket av både barnen och fadern att han inte kan göra det.

Om min pojke behöver få råd, så borde det vara mitt ansvar i första hand, och biskopens i andra hand.

Om min pojke behöver en fritidssysselsättning, så borde jag hjälpa honom med det i första hand, och du i andra hand.

Om min pojke behöver tillrättavisas så borde det vara mitt ansvar i första hand, och ditt i andra hand.

Om jag misslyckas som far, hjälp då mig först och mina barn i andra hand.

Var inte för snabb med att ta över jobbet från mig att fostra mina barn.

Var inte för snabb med att ge dem råd och lösa alla problem. Engagera mig. Det är mitt ansvar.

Vi lever i en tid när den onde på alla sätt betonar filosofin om omedelbar tillfredsställelse. Vi tycks kräva allting omedelbart, inklusive omedelbara lösningar på våra problem …

Det är meningen att livet ska vara en utmaning. Det är helt normalt att vi ibland känner oss ängsliga, modfällda, besvikna och till och med lite misslyckade.

Lär medlemmarna att om de en och annan gång har en eländig dag, eller flera i rad, ska de oförskräckt möta dem. Så småningom rättar allt till sig.

Det finns en vis avsikt med vår kamp i livet.