Bygga andlig kraft i prästadömets kvorum
Herren har välsignat oss med prästadömskvorum för att hjälpa oss att ha ”[våra] hjärtan förenade i enighet och i kärlek till varandra”.
För någon tid sedan verkade äldste Paul V. Johnson i de sjuttio, med sin hustru, i ett områdespresidentskap i Chile. En fredag behövde han resa 145 mil bort från deras hem i Santiago för att omorganisera ett stavspresidentskap.
När han kommit fram till sin destination på fredagskvällen, fick han ett telefonsamtal om att hans hustru var på sjukhuset. När han talade med syster Johnson förklarade hon att hon hade fallit ned för några trappor och krossat knäskålen. Hon försäkrade honom om att hon blev väl omhändertagen och inte skulle opereras förrän på måndagen eller tisdagen, och uppmuntrade honom att fullgöra sitt uppdrag att omorganisera staven och presidera över stavskonferensen.
Lugnad av hennes ord skickade äldste Johnson genast ett e-postmeddelande till sin kvorumledare i Salt Lake City för att rapportera situationen. Sedan gjorde han upp planer för hur han skulle fortsätta med sitt uppdrag. Det finns en lärdom i hans respons: För det första rapporterade han situationen till sin kvorumledare och sedan gick han vidare med sitt uppdrag.
De sjuttios kvorum är organiserat på ett sådant sätt att varje medlem har ett speciellt förvaltarskap över andra, vilket även innefattar den ömma omvårdnaden om emeritusmedlemmar. På grund av uppdrag runt om i världen kan kvorummedlemmar vanligtvis inte närvara personligen. Däremot håller de kontakt genom telefonsamtal, e-postmeddelanden, sms och andra elektroniska medel. Var och en av medlemmarna ombeds att omedelbart meddela sin kvorumledare om betydande förändringar i deras eller familjens situation, vilket är precis vad äldste Johnson gjorde.
I äldste Johnsons fall var hans prästadömsledare äldste Claudio R. M. Costa, som då verkade som medlem i de sjuttios presidentskap. Äldste Costa ringde äldste Johnson följande morgon när äldste Johnson höll på med att intervjua lokala ledare. Äldste Costa kände att äldste Johnson borde återvända hem, men lyssnade noggrant medan äldste Johnson förklarade varför kan kände att hans hustru hade det bra och att han kunde avsluta omorganiseringen av staven. Äldste Costa sade till äldste Johnson att fortsätta medan han undersökte läget.
Ungefär två timmar senare ringde äldste Costa upp äldste Johnson och berättade att han talat med kvorumledare om situationen och de kände att han behövde vara med syster Johnson. Äldste Johnson meddelades att en biljett väntade på honom på flygplatsen och att äldste Carlos H. Amado var på väg för att avsluta omorganiseringen av stavens presidentskap.
När äldste Johnson kom till sjukhuset fann han sin hustru i svåra smärtor. Hennes lidande förvärrades av att hon inte talade samma språk som den sjukhuspersonal som omgav henne. Hon behövde sin make. Äldste Johnsons kvorumledares inspirerade, broderliga omsorg hade fört honom till hennes sida.
”Jag känner mig omhändertagen i det här kvorumet”, sade äldste Johnson, ”och det finns en hel del tro och energi bakom den omsorgen. Jag känner mig verkligen som en del av ett kvorum. Jag tror att om jag någonsin kallas till president för ett äldsternas kvorum, skulle jag vara en bättre president på grund av min erfarenhet här.”
Jag håller med. Den enighet och den kärlek jag ser bland mina bröder kan tjäna som modell för alla prästadömskvorum. Om den modellen efterliknades skulle kvorum och medlemmar i hela kyrkan välsignas storligen.
Källan till styrkan i ett kvorum
Det finns stor kraft i aronska och melkisedekska prästadömskvorum – eller det kan finnas det! Denna kraft närs av den gudagivna myndigheten att handla i Guds namn och är ett uttryck för vittnesbörden, styrkan och den helhjärtade hängivenheten hos enskilda medlemmar.
Resultatet är storartat: Kvorummedlemmar och deras familjer blir andligt starkare, mer självsäkra och mer effektiva lärjungar till Jesus Kristus. Jag har sett hur denna synergi formar ett enastående broderskap vars like inte existerar någonstans utanför Herrens kyrka.
Jag kommer att tänka på en insikt som president Henry B. Eyring, förste rådgivare i första presidentskapet, en gång delade med sig av. Han sade: ”Jag har lärt mig under årens lopp att ett kvorums styrka inte beror på antalet prästadömsbärare i det. Inte heller är den en automatisk följd av medlemmarnas ålder och mognad. Istället utgörs ett kvorums styrka till stor del av hur fullständigt dess medlemmar är eniga i rättfärdighet.”1
När kvorummedlemmar är eniga i rättfärdighet flödar himlens krafter obehindrat in i deras liv och förstärks av det tjänande de utför för varandra i sina familjer, i kyrkan och i närområdet där de bor.
För sjuttiosex år sedan definierade äldste Stephen L. Richards, som då var medlem i de tolv apostlarnas kvorum, ett kvorum som ”för det första en klass, för det andra ett brödraskap och för det tredje en tjänande enhet”.2 Denna klassiska definition illustreras ypperligt av de sjuttios kvorum.
Kvorumet som klass
Varje vecka träffas de medlemmar i de sjuttios kvorum som bor i Salt Lake City-området till ett kvorummöte i kyrkans högkvarter. Där turas de om att undervisa varandra om kyrkans lära, praxis och policy i enlighet med det 88:e kapitlet i Läran och Förbunden: ”Utse bland er en lärare, och låt inte alla vara talesmän samtidigt utan låt en tala åt gången och låt alla lyssna till hans ord, så att när alla har talat, alla kan bli uppbyggda av varandra” (L&F 88:122).
Dessa möten är högt uppskattade tillfällen i vilka inspiration kommer och broderskap stärks. En anda av kamratskap och en allmän känsla av stöd och kärlek genomsyrar dessa möten. Eftersom inte alla medlemmar i de sjuttio kan närvara spelas mötena in och görs tillgängliga på internet för medlemmar som verkar utanför kyrkans högkvarter.
Min broder i kvorumet, äldste Don R. Clarke, beskriver dessa möten som ”andliga fester av lärdom och tillämpning”. När han verkade i ett internationellt områdespresidentskap sade han: ”Vi såg fram emot att se på [filmerna] varje vecka under vårt möte för områdespresidentskapet. Det hände flera gånger att ämnet var precis det vi behövde ta upp.”
Tack vare dessa inspelade kvorummöten och den omsorg som de sjuttio och deras familjer kände att ledare i kyrkan och deras kvorumbröder visade ”kände vi oss aldrig isolerade”, sade äldste Kevin R. Duncan. ”Oavsett var i världen vi verkar, känner vi oss aldrig ensamma.”
När alla medlemmar i ett kvorum för aronska eller melkisedekska prästadömet är inkluderade, utvecklas en styrka och en anda av broderskap när medlemmarna undervisar varandra och delar med sig av olika insikter. Många kvorum har ett flertal lärare, vilket är en god sedvänja.
Kvorumledare i hela kyrkan skulle kunna följa de sjuttios exempel. Hitta sätt att inkludera dem som inte kan närvara vid kvorummöten. Föreställ er vilket inflytande ett telefonsamtal skulle kunna ha på en högpräst som kanske är bunden vid hemmet eller är inlagd på en vårdavdelning. Skulle inte han uppskatta att en broder i kvorumet ringer och berättar vad som togs upp under deras kvorummöte? Tekniken underlättar sådan kontakt.
Kvorumet som ett brödraskap
Kvorummöten kan även bli bättre genom en dagordning som betonar det som verkligen är viktigt. Alltför ofta tar kvorumangelägenheter och annonseringar upp tid som bättre hade kunnat användas till att visa omsorg och skapa broderskap. En effektiv dagordning kan mycket väl betona de tre aspekter som äldste Richards tog upp i sin definition – klassundervisning, broderskap och tjänande.
I vårt kvorum delar vi med oss av protokoll och annonseringar via e-postmeddelanden. På våra presidentskapsmöten står våra kvorummedlemmars välfärd först på dagordningen. Vi frågar vilka som är behövande. Vi ber för kvorummedlemmarna och nämner dem vid namn – nuvarande och avlösta – deras barn och barnbarn. Ofta har vi anpassat vår dagordning så att vi kan samtala om vad vi kan göra för att hjälpa.
Kvorumangelägenheter och tjänandeuppdrag behöver uppmärksammas, men kloka kvorumledare lägger mindre tid på datum och annonseringar (skicka dem i ett e-postmeddelande eller dela ut dem på papper) och mer tid på lärdomar, på att skapa broderskap och på hur kvorum kan nå ut till andra.
Som brödraskap har prästadömskvorum ingen motsvarighet i världen. För ett antal år sedan förklarade president Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, att ”när en man i forna tider utsågs till en utvald grupp, sammanfattade hans uppdrag, som alltid skrivits på latin, organisationens förpliktelser, preciserade vem som fick vara medlem, och innefattade alltid orden quorum vos unum, som betyder ’av vilka vi vill att du ska vara en’”.3
Inget förenar människors hjärtan mer än Guds ande. Under andens inflytande, och uppmuntrade av kvorummedlemmarnas rättfärdighet och en anda av gemensam omsorg, kan kvorum vara källor till stor andlig kraft för dess medlemmar och deras familjer, så väl som för de andra som de betjänar.
Dessutom är det viktigt med socialt umgänge. Ett starkt kvorum träffas då och då på sociala aktiviteter som ger kvorummedlemmarna och deras familjer tillfälle att umgås på ett ledigt och trevligt sätt. Umgänge är en viktig del i att bygga och upprätthålla broderskap.
Kvorumet som en tjänande enhet
På många sätt är broderskapet i ett prästadömskvorum drivkraften i det tjänande som kvorumet utför. Prästadömskvorum som samarbetar i en anda av broderskap och kärlek, kan åstadkomma under.
Jag tänker återigen på äldste Paul och syster Jill Johnson. De har upplevt en rad svåra utmaningar i familjen. De har en dotter och en liten dotterson som har kämpat mot cancer. I båda fallen har kvorummedlemmars böner och fasta spelat en mirakulös roll.
Kyrkan och de områden där kyrkans enheter finns har välsignats många gånger om genom prästadömskvorums trofasta tjänande. Detta tjänande blir kraftfullt när kvorummedlemmar förenar sin styrka i rättfärdig, kristuslik kärlek.
Jag har ofta sett hur styrka och kärlek kommer till priset av uppoffringar, som till stor del även betalas av de sjuttios hustrur. För ett antal år sedan besökte jag äldste Claudio och syster Margareth Costa när de verkade i Bogotá i Colombia. En kväll efter middagen pratade Costas med ett av sina barnbarn via videoöverföring på nätet. Då äldste Costa översatte för mig fick jag veta att barnbarnen kallade syster Costa ”datormormor”. Mot slutet av samtalet omfamnade två barnbarn, två och fyra år gamla, datorskärmen för att ge syster Costa en kram. Syster Costa berättade senare för mig att dessa barnbarn trodde att hon och äldste Costa bodde inne i datorn.
Att inte få vara nära barn och barnbarn vid speciella tillfällen är särskilt svårt för mödrar och mor- och farmödrar. Men de tjänar för att de älskar Herren och känner sig delaktiga i sin makes kallelse.
”Våra hustrur bidrar på betydelsefulla sätt”, konstaterar äldste Duncan. ”De inte bara stödjer sin make i den tunga börda han bär, utan de interagerar också med medlemmar och ledare i hela världen på inspirerande sätt. Våra hustrur är sanna exempel på entusiastisk helgelse.”
Denna typ av enighet hos de sjuttio och deras hustrur har stor kraft. Jag minns när jag var på ett uppdrag i Japan och reste mellan två städer med äldste Yoon Hwan och syster Bon Choi, som då verkade i presidentskapet för området Asien Nord. Jag kände till ett problem i deras hemland Korea och nämnde det. Efter att jag pressat henne lite berättade syster Choi för mig hur allvarligt problemet var. Sedan kom hon med förslag som visade sig vara till enorm hjälp i att hitta en lösning.
President Thomas S. Monson påminde oss: ”Bröder, världen behöver er hjälp. Det finns fötter att stadga, händer att fatta, sinnen att uppmuntra, hjärtan att inspirera och själar att rädda. Evighetens välsignelser väntar på er. Det är er förmån att inte vara åskådare utan deltagare i prästadömets verksamhet.”4
Sant broderskap är i sanning ett mått på gudaktighet. Ju mer vi närmar oss det idealet, desto mer närmar vi oss det som är gudomligt. Så enade är Fadern, Sonen och den Helige Anden i kärlek, andlig styrka och kunskap att skrifterna hänvisar till dem som ett (se Joh. 17:21–23; 2 Nephi 31:21; 3 Nephi 11:27, 36). Herren har välsignat oss med prästadömskvorum för att träna upp oss i den form av enighet som så ömsint beskrivs i Mosiahs bok: ”Med … hjärtan förenade i enighet och i kärlek till varandra” (Mosiah 18:21).
Min bön är att alla kvorumets ledare och medlemmar ska vända sig till var och en av bröderna och ta reda på vilka behov han och hans familj har. Att avsätta en särskild söndag varje månad till att i bönens anda samtala under kvorummötena skulle underlätta genomförandet av denna viktiga uppgift. När kvorummedlemmarna känner till behoven kan de finna sätt att välsigna liv och i större mått ta del av himlens krafter och på så sätt utöka den andliga kraften i prästadömets kvorum.