Att vårda vårt nya liv

När vi lever i enlighet med det återställda evangeliets ljus kan vi uthärda turbulensen i vår dödliga tillvaro och leva med Gud igen. Vår himmelske Fader väntar på att få säga till oss: ”Bra, du gode och trogne tjänare” (Matt. 25:21). Det är hans löfte och han kommer med all säkerhet att uppfylla det om vi gör vår del.

Elson Carlos Ferreira, döpt i Brasilien 1982

Närhelst det känns som om du är ensam om att ha svårigheter, kan du stanna upp och tänka på vad Kristus gjorde för dig och hur han led för dig. Han kommer alltid att finnas där för att hjälpa oss förstå vilka vi är och vad vi är ämnade att bli. Han känner oss bättre än vad vi känner oss själva.

Elena Hunt, döpt i Arizona, USA 2008

Jag har inte gjort något märkvärdigt för att hålla mig trofast i kyrkan. Jag har inte vandrat 8 mil för att komma till sakramentsmötet eller kastats i en brinnande ugn. Men att konsekvent göra enkla saker – närvara vid kyrkans möten, be och verka i ämbeten – har hjälpt mig vårda mitt vittnesbörd (se Alma 37:6–7).

Alcenir de Souza, döpt i Brasilien 1991

När jag först blev medlem i kyrkan som nittonåring kändes evangeliet spännande, och att läsa skrifterna dagligen var ett fantastiskt äventyr.

Men efter några år av medlemskap i kyrkan kände jag mig fysiskt och andligt trött. Jag släpade mig till kyrkan varje söndag, fick inte så mycket ut av mötena och längtade hem till min söndagslur.

Ett samtal med en vän kastade lite ljus på min situation. Jag gjorde en inventering av mina andliga vanor, och jag insåg att mina böner hade blivit ytliga, och att läsa skrifterna varje morgon var en rutinsyssla – inte ett nöje. Jag insåg att jag behövde få in en del andlig näring och motion i min dag.

Jag började med att be varje morgon innan jag läste skrifterna, och bad specifikt om att bli vägledd i mina studier. Jag arbetade deltid och hade en kvarts rast på morgonen då jag brukade läsa några sidor ur Ensign – min andes förmiddagsfika. På kvällarna läste jag upplyftande böcker. På söndagarna läste jag ur Kyrkans presidenters lärdomar.

Varje kväll när jag gick till sängs kände jag frid eftersom jag hade mättat min andliga hunger under dagen. Eftersom jag bestämt mig för att följa en andlig handlingsplan varje dag, har jag blivit en mer positiv människa och mitt vittnesbörd har vuxit.

Tess Hocking, döpt i Kalifornien 1976

Allt sedan jag först lärde mig om templet har jag verkligen velat komma dit. Jag fick veta att templet är en plats där vi kan utföra dop för de döda, beseglas som familj och sluta högre förbund med vår himmelske Fader. Jag har förberett mig och hållit mig värdig så att jag kan besöka templet.

Yashinta Wulandari, döpt i Indonesien 2012

Efter att jag blivit döpt planerade min pojkvän JP (som redan var medlem i kyrkan) och jag att gifta oss men vi sköt på vårt bröllop eftersom vi ville ha en stor fest.

Tisdagen den 12 januari 2010 gick min fästman och jag till skolan för att gå på våra lektioner. När jag satt vid min dator och väntade på att professorn skulle starta lektionen, började byggnaden att skaka. Jag vågade inte springa ut eftersom det skakade så hemskt.

Jag stod i ett hörn och blundade, och bad inombords till min himmelske Fader: ”Jag ber dig att ge mig en chans att gifta mig med JP i templet.”

En stund senare upphörde skakningarna och jag såg mig omkring. Jag kunde inte se något på grund av allt damm. Jag minns inte hur det gick till, men jag kom mig så småningom ut. Med tårar i ögonen började jag ropa JP:s namn.

Jag hittade snart JP:s syster. ”Han mår bra!” ropade hon. ”Han försöker hjälpa några studenter som sitter fast under rasmassorna.”

Jag är inte mer speciell än andra som inte hann undan, men jag vet att min himmelske Fader besvarade min bön. JP och jag gifte oss i templet den 6 april 2010, lite mer än ett år efter mitt dop och nästan tre månader efter jordbävningen. Det var en dag av frid och glädje som jag aldrig kommer att glömma. Vi hade inte en stor fest, men jag tyckte ändå att det var helt underbart.

Marie Marjorie Labbe, döpt i Haiti 2009

Som ny medlem i kyrkan älskar jag missionsarbete. Alla kan vara en missionär. Varje gång du berättar om evangeliet för någon förändrar det hans eller hennes liv, och det hjälper också till att stärka ditt eget vittnesbörd. Människor kan se ljuset i dina ögon och de vill veta varför du har en sådan underbar utstrålning. Att utföra missionsarbete är inte bara att ge människor en chans att lära sig om kyrkan, utan det hjälper dem också att känna Anden och få personliga andliga upplevelser.

Elena Hunt, döpt i Arizona, USA 2008

Jag älskar missionsarbete! Tre månader efter mitt dop reste jag till Martinique för att vara tillsammans med min familj under sommarlovet. Jag talade med min bror varje dag om Mormons bok och evangeliet.

Jag bjöd honom till kyrkan den första söndagen, men han avböjde. Den andra söndagen följde han med mig till kyrkan. Vid slutet av mötena var han mest likgiltig, som om han inte upplevt något särskilt under dessa tre timmar.

Även om jag fortsatte prata med honom om evangeliet under den följande veckan, bjöd jag inte in honom till kyrkan den här gången. Ett under skedde på lördagskvällen – medan jag strök mina söndagskläder inför nästa dag, märkte jag att han gjorde detsamma.

”Vad gör du?” frågade jag.

Han svarade: ”Jag ska till kyrkan med dig i morgon.”

”Jag tvingar inte dit dig”, sade jag.

Men han svarade: ”Jag vill dit.”

Han fortsatte komma till kyrkan varje söndag efter det.

Efter att jag återvänt till Sydfrankrike där jag gick i skola, berättade min bror för mig på telefon att han skulle döpa sig. Jag sade till honom att jag ville vara med på hans dop men att det viktigaste var att han fortfarande skulle vara kvar i kyrkan när jag återvände till Martinique.

Ett år senare var jag där på besök igen. Under sakramentsmötet vittnade min bror med stor kraft om evangeliets sanning. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på att min bror, som jag delat mitt livs finaste stunder med, även delar vår Herres evangelium med mig (se Alma 26:11–16).

Ludovic Christophe Occolier, döpt i Frankrike 2004

Efter att ha fått missionärslektionerna bad jag för att få veta om evangeliet är sant. Min älskade farfar kom till mig i en dröm och vittnade om dess sanning. Vid den tidpunkten började jag förstå min gudomliga skyldighet mot mina förfäder. President Henry B. Eyring, förste rådgivare i första presidentskapet, uttryckte det så här: ”När du döptes, såg dina förfäder ner på dig med hopp. Kanske gladdes de, efter århundradens väntan, över att se en av sina efterkommande sluta förbund att finna dem och erbjuda dem friheten. … Deras hjärtan är bundna till dig. Deras hopp är i dina händer.”¹

Steven E. Nabor, döpt i Utah 1979

Min hustru Laura och jag blev förtvivlade när vårt första barn, vår fyra månader gamla dotter Cynthia Marie, dog på grund av komplikationer efter ett ryggmärgsbråck. Denna tragedi fick oss, två sörjande unga föräldrar, att söka efter ett sätt att få förenas med vår dotter igen en dag. Vi var inte medlemmar i kyrkan då.

En morgon utgöt Laura sitt hjärta i bön till vår himmelske Fader och bad: ”Käre Fader, jag vill vara med min dotter igen en dag, men jag vet inte hur. Jag ber dig att visa mig det.”

Just i det ögonblicket knackade det på dörren. Laura gick för att öppna med tårarna fortfarande strömmandes ner för ansiktet. Där stod två missionärer. Så småningom fick både Laura och jag ett vittnesbörd om att Mormons bok är sann och vi döptes.

Laura ville se till att alla våra släktingar fick chansen att ta emot evangeliet. Under de första femton åren efter vårt dop förberedde Laura namn för tempelarbete, och sedan tog vi dem till templet tillsammans. Efter ett tag förvärrades Lauras artrit så mycket att jag ensam fick ta namnen till templet.

Laura gick bort för tre år sedan efter en lång kamp mot artrit. Vårt sökande efter ett sätt att få vara tillsammans med vår lilla flicka ledde till tempelarbete för tusentals av våra älskade förfäder. Vi har upplevt många underverk när vi utfört släktforskningsarbete och tempelarbete (se L&F 128:18, 22).

Norman Pierce, döpt med Laura Pierce i Louisiana 1965

När du ber i kyrkan, fäller kommentarer under lektioner och talar på sakramentsmötet, välsignas både du och de som lyssnar. När du talar i Jesu Kristi namn verkar den Helige Anden genom dig. Vår himmelske Fader talar inte endast genom skrifter, profeter och apostlar, utan även genom dig för att kunna besvara någons frågor, stärka någons svagheter eller skingra någons tvivel.

När biskopen bad mig bära mitt vittnesbörd på sakramentsmötet efter mitt dop, kände jag mig rädd och otillräcklig. Jag hade aldrig förr talat inför en församling.

”Är det här verkligen nödvändigt?” frågade jag biskopen.

”Ja!” svarade han.

Under sakramentsmötet vittnade jag om hur vår himmelske Fader älskar mig och hur han besvarat mina böner genom att hjälpa mig finna det återställda evangeliet. När jag stod vid talarstolen kände jag den Helige Anden så starkt. Jag kände mig välsignad över att vara medlem i Kristi sanna kyrka. Mitt hjärta var fullt av glädje och frid. Vår himmelske Fader förvandlade min rädsla för att tala till en fin upplevelse.

Följande månad fick jag tillfälle att hålla tal på sakramentsmötet. Jag kände mig rädd igen – vem var jag att undervisa dem som visste mycket mer om evangeliet? Men jag bad att den Helige Anden skulle hjälpa mig tala. Ännu en gång kände jag mig rörd av Anden, och det kändes som om vår himmelske Fader var nöjd med mitt dop och att mina synder var förlåtna.

Jag vet av egen erfarenhet att jag är ett dyrbart barn till Gud och att han älskar mig. Att få tala på sakramentsmötet var en värdefull möjlighet för mig att tjäna Gud genom att vittna om att Jesus Kristus återställt sin kyrka på jorden.

Pamella Sari, döpt i Indonesien 2012

Ett ämbete i kyrkan hjälper dig att lära dig evangeliet och ger dig ett ansvar som får dig att komma till kyrkan och hjälper dig att tjäna andra, även när du har det svårt.

Su´e Tervola, döpt i Hawaii 2008

Besöks- och hemlärarverksamheten ger oss möjligheter att känna och se sann kristuslik medkänsla. De bidrar till upplevelser av ödmjukhet och kärlek som kan förändra oss för evigt. Som barn till vår himmelske Fader behövs vår hjälp med att sprida goda gärningar i hela hans vingård.²

Cheryl Allen, döpt i Michigan 1980

Strax efter mitt dop kallade grenspresidenten mig som Unga mäns president. Det var härligt att få vara med ungdomarna och hjälpa dem lära sig om evangeliet. Samtidigt som jag undervisade, lärde jag mig. Det här var den första av en rad ämbeten jag fick. Med vart och ett av mina ansvar kände jag glädje och nöje inför de nya utmaningarna. President Thomas S. Monson har sagt: ”Den Herren kallar, den dugliggör Herren.”³ Jag behövde lita och tro på att jag med ödmjukhet kunde bli duglig. Och på mindre än sex månader som medlem, fick jag den härliga möjligheten att bekanta mig med kyrkans program.

Germano Lopes, döpt i Brasilien 2004