”Detta vidsträckta imperium”

Vägen fram till denna betydelsefulla dag i kyrkans ryska historia kan spåras tillbaka till återställelsens tidiga dagar. 1843 kallade profeten Joseph Smith äldste Orson Hyde i de tolv apostlarnas kvorum och George J. Adams på mission till Ryssland ”för att presentera evangeliets fullhet för människorna i detta vidsträckta imperium, och [till detta] är knutet några av de mest viktiga ting vad gäller utvecklingen och uppbyggandet av Guds rike i de sista dagarna, vilka inte kan förklaras vid denna tidpunkt”.¹ Emellertid avbröt profeten Joseph Smiths martyrdöd 1844 planerna att fullfölja missionen, och profetens planer för evangeliets bestämmelse i ”detta vidsträckta imperium” förblev ouppfyllda.²

Under de 168 åren mellan denna första missionskallelse och skapandet av den första staven i Ryssland, hjälpte dock sista dagars heliga från olika håll till med att förbereda vägen så att evangeliet skulle kunna predikas för det ryska folket. 1895 anlände den svenske missionären August Höglund till S:t Petersburg för att undervisa Johan Lindelöf, som hade brevväxlat med den Skandinaviska missionen och frågat efter missionärer efter att ha hört talas om kyrkan i sitt hemland Finland. Två dagar efter att han träffat äldste Höglund och talat med honom hela natten, bad Johan och hans hustru Alma att få döpas. Den 11 juni 1895 följde äldste Höglund med dem till floden Nevas strand. Då de inte kunde hitta en tyst och undanskymd plats för dopet knäböjde sällskapet i bön för att be Herren om hjälp. Mirakulöst nog började båtarna och människorna lämna området. Efter dopet sade syster Lindelöf: ”Jag känner mig så glad! Jag vet att Herren har förlåtit mig.”³ Johan och Alma blev därmed de första omvända att döpas i Ryssland.

Uppmuntrad av Lindelöfs omvändelse och de sociala reformer som den ryska regeringen planerat, började äldste Francis M. Lyman (1840–1916) i de tolv apostlarnas kvorum planera för att sända missionärer till det ryska imperiet. 1903, medan han verkade som president för den europeiska missionen, reste äldste Lyman till det ryska imperiet och invigde landet för evangeliets predikande. Han uppsände böner i S:t Petersburg och i Moskva den 6 och 9 augusti, och bad Herren välsigna landets styresmän och imperiets många folk, ”i vilkas vener Israels blod ymnigt flyter”.⁴ Han bad också att ”de uppriktigas och ärligas hjärtan skulle vändas till att söka efter sanningen, och vädjade till Herren om att sända tjänare fulla av visdom och tro till att förkunna evangeliet för ryssarna på deras eget språk”.⁵

Äldste Lyman skickade missionären Mischa Markow till Riga, Lettland – som då ingick i det ryska imperiet – och skrev till kyrkans högkvarter att han snart hoppades kunna kalla missionärer till Ryssland. Kyrkans ledare i Salt Lake City kände dock att de noggrant behövde överväga om fler missionärer skulle skickas till Ryssland, där det var olagligt att predika något som motsade rysk ortodoxi. Broder Markow lämnade snart Riga på order av lokala myndighetspersoner.⁶ Så småningom ledde sociala och politiska spänningar, som förvärrades av första världskrigets påfrestningar, till en rad revolutioner och ett inbördeskrig som höll Ryssland i våldets grepp. Bildandet av Sovjetunionen och, så småningom, det kalla kriget, omöjliggjorde ytterligare försök att sända missionärer till Ryssland.

Men även under sovjettiden fortsatte sista dagars heliga att förbereda sig för införandet av det återställda evangeliet i Ryssland. En sådan person var André Anastasion, en emigrant från Odessa, Ukraina, som började översätta Mormons bok till ryska efter sitt dop 1918. Efter att ha besökt Moskva 1970 skrev André: ”Två gånger under kvällen stod jag på Röda torget och bad Herren att göra det möjligt för evangeliet att nå ut till det ryska folket, som jag såg överallt i stora skaror, illa klädda, dystra, med hängande huvuden.”⁷ Den första utgåvan av Mormons bok på ryska, som till stor del var baserad på Andrés verk, publicerades 1981. Med tiden kom många ryssar att ta emot budskapet i Mormons bok och de blev pionjärer i sitt eget land och hjälpte till att uppfylla andras förhoppningar och böner.

1989 besökte Jurij och Ljudmila Terebenin från S:t Petersburg (som då hette Leningrad) och deras dotter Anna vänner i Budapest i Ungern. En sista dagars helig vän bjöd in dem till kyrkan, där de kände Anden och beslutade sig för att träffa missionärerna. De döptes så småningom. Även om de till en början var de enda medlemmarna i kyrkan i S:t Petersburg lämnades inte Terebenins ensamma särskilt länge. Medlemmar i kyrkan från Finland berättade redan om evangeliet för andra ryssar, som till exempel Anton Skripko, som blev den första ryssen att döpas i Ryssland.

På den tiden upplevde Ryssland en politisk förändring, och amerikaner som bodde och arbetade i Moskva började vända sig till sina ryska vänner och bekanta. Dohn Thornton träffade Galina Gontjarova 1989 och deras samtal kom att handla om religion. Broder Thornton berättade senare: ”När jag gav [Galina] Mormons bok och häftet om Joseph Smith, hände något helt fantastiskt. Det var som om allt ljus i rummet i det ögonblicket riktades på boken. Anden kom över oss och [hon] började gråta.”⁸ Galina sade till honom att hon kände att boken var från Gud. Hon började komma till kyrkan och döptes i juni 1990 och blev den första omvända att döpas i Moskva.

I och med att ryssar från S:t Petersburg, Vyborg, Moskva och andra städer slöt sig till kyrkan, började ett nytt kapitel i kyrkans historia i Ryssland. Den 26 april 1990 uppsände äldste Russel M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum en bön för att återinviga Ryssland. Han bekräftade på nytt äldste Lymans invigning nästan ett sekel tidigare samt bad Herren att ge evangeliets välsignelser till folket.

Under våren 1990 bjöd även Tamara Efimova i S:t Petersburg hem missionärerna efter att ha träffat dem hemma hos en vän. Hennes far Vyatjeslav Efimov var först skeptisk mot att dessa unga män kunde lära honom något nytt om Gud. Han blev dock imponerad av deras evangeliebudskap. Han skrev: ”[Det] gav mig tillfälle att få svar på mina egna frågor, och viktigast av allt, att förstå att Gud älskar var och en av oss. Vi är hans barn och han har gett oss en Frälsare, sin Son Jesus Kristus, och vi kommer alla att återuppstå.”⁹ I juni döptes Vyatjeslav, Galina (hans hustru) och Tamara. Från 1995 till 1998 verkade broder Efimov som Rysslands förste infödde missionspresident.

Som en uppfyllelse av äldste Lymans invigningsböner 1903 leddes kyrkan i Ryssland av starka och trofasta ledare, och kyrkan växte stadigt efter att missionärer kommit in i landet i början av 1990. Trofasta ryssar tog på sig ansvaret att tjäna sina vänner och grannar. Allt eftersom distrikt organiserades i många städer blev de heliga utbildade, inspirerade och stöttade av ledare som till exempel Fidrus Chasbjulin. Broder Chasbjulin, som slöt sig till kyrkan 1994, verkade som den förste grenspresidenten i Rostov-na-Donu, från 1995 till 1997, då han kallades som president för Rostovs distrikt. Som distriktspresident fokuserade han på att stärka familjer och intresserade sig särskilt för att tjäna ungdomarna och hjälpa dem förbereda sig för mission och så småningom gifta sig i templet.¹⁰

Ryska sista dagars heliga lät inte avsaknaden av tempel i det egna landet hindra dem från att delta i förrättningarna i Herrens hus. I mer än 15 år låg de närmaste templen i Stockholm och i Freiberg i Tyskland, men medlemmarna i Rysslands fjärran östra delar fortsatte dock att besöka templet i Seoul i Korea. Svårigheter med visum, långa avstånd och resekostnader gjorde att det var glest mellan tempelbesöken.

I december 1991 blev familjen Andrej och Marina Semjonov från Vyborg den första ryska familjen att beseglas i templet. Broder Semjonov sade: ”En speciell glädje kom in i vårt liv efter att vi beseglats för evigt i Stockholms tempel.”¹¹ I flera år följde han med varje grupp från Ryssland som besökte templet i Sverige.

Senare började missionernas ledare att organisera grupper som skulle besöka templet. Den första gruppen från Moskva reste till Stockholm i september 1993. Dessa besök i templet blev höjdpunkter av hängivenhet för ryska medlemmar i hela landet.

Familjen Versjinin från Nizjnij Novgorod besökte templet i Stockholm första gången år 2000. Efter att ha rest till S:t Petersburg slöt sig Sergej, Vera och deras dotter Irina till en grupp ryska sista dagars heliga från olika städer och reste med buss och färja för att komma till templet. I templet deltog Irina i dop för de döda och beseglades till sina föräldrar. ”Resan gav oss vittnesbörd och många välsignelser”, minns hon. ”Det var små vittnesbörd som var och en mottog för sig. Men tillsammans hjälpte de oss och gav oss kraft för ytterligare andlig tillväxt.”¹²

Så småningom kom ett tempel närmare Ryssland när president Gordon B. Hinckley (1910–2008) invigde Helsingfors tempel 2006. Senare, 2010, jublade sista dagars heliga i hela Ryssland när president Thomas S. Monson invigde Kievs tempel i Ukraina, det första i det forna Sovjetunionen, vilket gjorde templets välsignelser mer tillgängliga för trofasta ryska sista dagars heliga.

Invigningen av templet i Ukraina stärkte de ryska medlemmarnas förhoppningar om kyrkans framtid i sitt land. Efter invigningen sade Vladimir Kabanovij från Moskva att ”kyrkan kommer att fortsätta växa – jag har en vision om Sions stavar här [i Ryssland]”.¹³ Mindre än ett år senare blev den visionen verklighet när äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum organiserade Moskvas stav. Följande år, i september 2012, organiserade äldste Nelson ännu en stav, i S:t Petersburg.

Även om dessa ögonblick representerade kulmen av tjugo år av ryska sista dagars heligas banbrytande tjänande och utveckling, är detta bara början av ett nytt kapitel i kyrkans historia i deras land. Efter ett besök i juni 2012 hos de heliga i området Europa Öst (som innefattar Ryssland), bar äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum vittne om att Herren leder sitt verk där: ”Hans Ande vilar över detta område. Vi kommer att få se sådant som vi aldrig kunnat tänka oss.”¹⁴ När ryska sista dagars heliga pionjärer fortsätter med sitt tjänande, lever och tar till sig Jesu Kristi evangelium och fäster blicken på templet, kommer ännu fler stavar att bildas och kyrkan kommer fortsätta att gå framåt i deras land. Kanske får vi se uppfyllelsen av det som profeten Joseph Smith hade en vision om för Guds rike i de sista dagarna i detta vidsträckta imperium.