2016
Välsignad för mitt tjänande
September 2016


Tjänande i kyrkan

Välsignad för mitt tjänande

Författaren bor i västra Australien.

Herren finner glädje i att välsigna oss, och jag har upptäckt att hur mycket jag än tjänar, står jag fortfarande i skuld till honom.

Bild
men shaking hands

När jag nyligen presenterades som talare, nämnde mötesledaren artigt några av mina mer framträdande kallelser i kyrkan som jag haft, som biskop, missionspresident och medlem i ett stavspresidentskap. Brodern var bara artig, men tanken slog mig – varför inte presentera mig som missionsledare i församlingen (mitt nuvarande ämbete) eller någon av mina mindre offentliga kallelser?

Jag kan ärligt säga att jag känt samma vägledande ande i alla kallelser, och var och en av dem har varit givande. Jag har alltid sökt Herrens vägledning i mina kallelser, och har aldrig blivit besviken. Min slutsats är att Herren finner glädje i att välsigna oss – oavsett var vi tjänar.

Jag tror att vi kommer att få ta emot ”odödlighetens krona och evigt liv” (L&F 81:6), inte på grund av framträdande kallelser utan för att vi tjänat ödmjukt oavsett vilken kallelse vi fått. Frälsaren sa:

”Låt inte huvudet säga till fötterna att det inte behöver fötterna, ty hur skulle kroppen kunna stå utan fötter?

Och även kroppen behöver varje lem, så att alla kan byggas upp tillsammans, så att ordningen kan bevaras fullkomlig” (L&F 84:109–110).

Jag har varit rädd för en del kallelser i kyrkan under mitt liv. Närhelst jag har haft sådana tankar om en eventuell kallelse, visade det sig att jag snart fick den. Att ta emot sådana kallelser har krävt tro och förtröstan på de löften som finns i skrifterna.

Nephi sa: ”Jag skall gå och göra det som Herren har befallt, ty jag vet att Herren inte ger människobarnen några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem” (1 Ne. 3:7). Paulus förkunnade, ”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” (2 Tim. 1:7).

Ibland kan vi känna att det är vår rättighet att tacka nej till en kallelse om vi är rädda för den. Men vi behöver komma ihåg att kyrkans ledare ber om kallelser och de personer som ska få dem.

När vi tackar nej till en kallelse, går den vidare till någon annan som får möjligheten att växa och välsignas för sitt tjänande (se L&F 58:32).

Herren finner glädje i att välsigna oss, och jag har upptäckt att hur mycket jag än tjänar, står jag fortfarande i skuld till honom. Han har i sanning välsignat min familj långt över mina förväntningar för vårt tjänande i hans rike.