När syster Mabel SJÖNG

Bild

Sister Mabel

Min bäste vän körde in armbågen i sidan på mig för att hindra mig från att skratta. Vi var trots allt på sakramentsmötet och sjöng sakramentspsalmen.

Men det var svårt att låta bli att skratta, och Pat hade lika svårt som jag att hålla tyst.

Vi var 15 och vi visste allting. Vi visste att alla i vår församling borde vara fullkomliga, men inte var det. Vi visste att talen på sakramentsmötena borde vara inspirerande, men de var mest tråkiga. Och vi visste att den värsta sångerskan i världen satt bland oss och misshandlade psalmer som skulle föra våra tankar till himlen – men för det mesta förde dem åt det andra hållet.

Vi kunde bara hålla för öronen och rysa. Det hjälpte att skratta lite ibland.

Vi var inte säkra på om syster Mabel (hennes förnamn och det enda jag hört någon kalla henne) visste att det var plågsamt att lyssna på henne och inte brydde sig eller var helt omedveten om den inverkan hennes sång hade på resten av oss. Det är mycket möjligt att ingen någonsin hade tagit upp ämnet med henne. Trots sin ålder var hon en respektingivande kvinna. Inte i fråga om storlek utan om energi. Allt hon gjorde var energiskt och högljutt. Särskilt hennes sång.

Hennes inlevelse i sången tog sig inte bara uttryck i församlingssången utan också i församlingskören. Hennes entusiasm var hämningslös. Jag minns inte att hon var annat än hämningslös i församlingssången, men i kören hade hon fritt utrymme och gick upp i höjder och djup som jag tvivlar på att någon diva i världen någonsin har nått. Eller ville nå.

Men det här hände för länge sedan. Under åren som gått sedan dess har syster Mabel gått bort. Pat och jag har gått skilda vägar. Och i alla fall jag har upptäckt att jag inte visste så mycket som 15-åring som jag trodde att jag gjorde. Jag tror att jag har lärt mig lite om livet – och sång – under de senaste 50 åren.

Jag har lärt mig att livet ska levas med inlevelse och energi. Varje minut är en skatt, och när den väl är förbi, är den förbi för alltid, och man minns den bara flyktigt. Jag har lärt mig att om man ska tjäna andra eller dyrka Herren så är man lyckligast och mest effektiv när man gör det med all den glädje och energi man har.

Jag har lärt mig att ingen på den här sidan slöjan är fullkomlig. Allt Herren begär av oss är hjärta, förmåga, sinne och styrka – i den mån vi kan åstadkomma det. Han tar emot våra ohämmade uppoffringar, hur små de än är, som vår hängivenhets fulla mått.

Jag antar att det är ironiskt att jag har upptäckt att jag inte är bättre på att sjunga än syster Mabel. Jag hoppas att de andra i min församling har mer överseende med mig än vad jag hade med henne. Om hon fortfarande var här skulle jag be henne sjunga för mig. Jag saknar hennes änglalika röst.