Stärkt av Guds ord
Äldste Yoon Hwan Choi
i de sjuttios kvorum
När jag lärde mig att tillämpa profeternas ord förändrade det mitt liv från vad jag ville vara till vad Herren ville att jag skulle vara.
När jag växte upp i Korea lät far sina barn gå i den kyrka vi själva valde, men under middagen tvistade vi ofta om våra olika religiösa uppfattningar. Den här stridigheten gjorde att far ville att familjen skulle vara enig i sin religiösa tro. Min yngre bror gick till mötena i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga med min morbror, så pappa började gå till mötena med dem för att lära sig mer om kyrkan. Jag följde också med och blev imponerad av roliga veckoträffar och hur seminarieprogrammet stärkte ungdomarna andligen.
När jag fyllde 16 döptes mina föräldrar och jag, och resten av våra 23 familjemedlemmar och släktingar blev medlemmar i kyrkan inom sju månader.
När vi gick med i kyrkan var vi fast beslutna att vara fullt aktiva och fortsätta lära oss om evangeliets lärosatser. Det gjorde vi genom att trofast studera skrifterna varje dag och läsa många andra böcker och manualer som kyrkan har gett ut. Under de kommande åren lärde jag mig två viktiga principer om att hålla sig stark i kyrkan:
-
Studera skrifterna i seminariet, i kyrkan och hemma.
-
Lyssna på och följ profetens råd.
Styrka i skrifterna
Förutom att studera skrifterna hemma var min bror och jag också trofast med på seminariet och veckoträffarna. På den tiden hölls söndagsskolan på morgonen och sakramentsmötet sent på eftermiddagen. På grund av avståndet till vårt möteshus stannade vi kvar i kyrkan, hade en seminarielektion och njöt av att umgås med andra medlemmar i kyrkan till efter sakramentsmötet. Många ungdomar anslöt sig till kyrkan i Korea på den tiden, och medan vi lärde tillsammans och hade roligt på aktiviteterna kom vi närmare varandra.
Jag kallades att verka i mitt kvorum för aronska prästadömet och jag hade ett nära samarbete med de unga kvinnorna som verkade i sina klasser. Vi lärde oss att ta hand om och be för dem vi ledde, och hur man planerar aktiviteter tillsammans och använder tiden klokt.
Under veckorna studerade jag skrifterna till seminariet innan jag gjorde mina läxor. När jag var för trött för att göra mina läxor eller när det var jobbigt i skolan, slog jag upp min seminariebok, studerade och bad. Jag upptäckte, när jag gjorde det, att mitt sinne blev klarare och att jag kunde fokusera bättre på mina läxor. Jag gör fortfarande så. I dag, när livet är jobbigt, läser jag fortfarande skrifterna eller generalkonferenstal för att uppfriska mitt sinne.
Många elever på gymnasienivå i Korea tillbringar största delen av sin tid med att vara i skolan och studera till sent. Vi lärde oss att när vi tog oss tid att vara med på seminariet och veckoträffarna så kände vi oss starkare och välsignade och kunde göra läxorna bättre. Det jag lärde mig där hjälpte mig också i andra situationer när jag fortfarande gick i skolan.
En dag höll en av mina lärare en lektion om Utah i vår geografikurs och sa en del om kyrkan som var fel. Jag tänkte: ”Ska jag ge den rätta informationen till honom framför klassen, eller ska jag gå fram till honom efter lektionen?” I det ögonblicket kom jag att tänka på min seminarielärares ord. Hon hade sagt: ”Motsäg inte eller förolämpa någon som säger något om kyrkan som är fel.”
Jag kände att jag skulle vara tyst och visa respekt under lektionen. När jag pratade med honom efteråt sa jag att jag var medlem i kyrkan och gav honom den rätta informationen om det som han hade sagt under lektionen. Han sa: ”Jag visste inte att du var mormon. Tack för att du sa det.” Efteråt ändrade han på sin undervisning för att ge rätt information, och behandlade mig fortfarande med respekt. Jag var tacksam för rådet jag hade fått av min seminarielärare.
Militären eller mission?
När jag var liten ville jag bli general i armén. Jag planerade att ansöka till militärskolan för att komma närmare mitt mål. Det beslutet innebar att jag inte tänkte verka som missionär eftersom jag visste att programmet i officersskolan inte skulle låta någon ta ledigt för religiösa aktiviteter.
Sedan fick jag möjlighet att vara med på en regionkonferens i Seoul – en upplevelse som ändrade inriktningen på mitt liv. Under konferensen hörde jag president Spencer W. Kimball (1895–1985) råda ungdomarna att:
-
delta i seminariet,
-
utföra en hedervärd mission,
-
gifta sig i templet och
-
sträva efter upphöjelse.
Jag visste att det rådet var rätt, och jag mindes versen som lyder: ”Mina ord [skall] inte förgås utan skall alla uppfyllas, antingen genom min egen röst eller genom mina tjänares röst, ty det är detsamma” (L&F 1:38).
När jag hörde profeten tala om hur viktigt det var att verka som missionär och göra det till en prioritet, visste jag att jag skulle lita på Herren, verka som missionär, lägga undan min dröm om att bli general och tänka på att ”först [söka] Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt. 6:33).
Även om jag inte längre planerade att gå på militärskolan var det ändå ett krav att alla unga män skulle göra militärtjänst i tre år. Jag hade redan verkat i Koreamissionen Busan i ett år när jag fick order från Koreas regering om att påbörja min militärtjänst. Jag tjänade tre år i armén, och efter det ville jag avsluta min mission. Då kallades jag till Koreamissionen Seoul och verkade där i ytterligare ett år.
”Är du galen?”
När jag hade kommit hem från min mission blev jag återigen välsignad för att jag följde profeternas råd. Som exempel bestämde jag när jag var klar med missionen för att gifta mig, fastän jag inte var klar med mina studier. I Korea ska man enligt traditionen vara ekonomiskt stabil och klar med sina studier innan man gifter sig och bildar familj. Men jag visste att jag behövde följa profetens råd och genast börja arbeta på att gifta mig. Min fru och jag hade träffats i ungdomsprogrammet och var goda vänner före min mission, så vi kände varandra väl. Vi gifte oss kort efter att jag hade kommit hem fastän hennes vänner sa: ”Är du galen? Ni har inga pengar.”
Vi gjorde tvärtemot vad den kulturella traditionen föreskrev eftersom vi visste att vi behövde följa Herrens råd. Vi har välsignats av att följa profetens råd, och vi har fått uppleva mycket som vi inte skulle ha gjort annars.
Herrens råd att göra allt med visdom och ordning (se Mosiah 4:27) skiljer sig ibland från det som samhället lär, men när vi lyder Herrens tidtabell så förändras vi till det bättre. Jag är tacksam för den levande profeten som leder oss på Herrens vägar i dag. Jag vet att ”när vi får någon välsignelse från Gud, så sker detta genom lydnad mot den lag på vilken den är baserad” (L&F 130:21).