I väntan på tvillingar skedde underverk

Bild

husband and wife

En kväll när jag såg på nyheterna var det något som fångade min uppmärksamhet. Jag kände igen reportern – en klasskamrat sedan college. Hon hade uppnått sin dröm om att bli nyhetsuppläsare!

”Men jag då? frågade jag mig själv. Vad har jag åstadkommit? Jag tittade på barnet som sov i mina armar och tänkte på allt som hade hänt under de senaste tre åren.

Jag hade alltid trott att jag skulle yrkesarbeta, men när min man Charles och jag fick vår första dotter, Chevy, ändrades mina prioriteringar. Jag slutade mitt jobb för att ta hand om henne. Vi trodde på Jesus Kristus och att så länge vi betalade vårt tionde och följde buden så skulle allt vara bra.

Och allt gick bra till en dag när Charles blev avskedad från sitt jobb. Vi hade tron att allt skulle ordna sig, men vi behövde göra vår del. Vi bestämde att jag också skulle skaffa mig ett jobb, så Charles och jag började leta. Efter några veckor blev jag anställd vid en teletjänstcentral. Jag avskydde att lämna mitt nio månader gamla barn till en barnvakt varje dag, men det var den bästa lösningen.

Efter bara en månad på mitt nya jobb upptäckte jag att jag var gravid. Lyckligtvis fick Charles snart ett jobb. Det var inte särskilt bra betalt, men det hjälpte. Jag kände mig lättad ett tag.

Min graviditet blev mycket svår och jag var tvungen att sluta mitt jobb. Vid månadskontrollen blev vi chockade när vi upptäckte att jag skulle få tvillingar. Charles och jag blev rädda, men vi litade på vår himmelske Fader.

Omkring tre och en halv månad in i graviditeten blödde jag en morgon när jag vaknade. Jag trodde att jag hade fått missfall, så jag åkte till sjukhuset. Barnen var okej, men läkaren beordrade mig att ligga till sängs under resten av graviditeten.

Allt hade blivit så komplicerat. Sjukhusräkningarna tömde vårt bankkonto och Charles knappa lön räckte inte för att täcka våra behov. Jag kände mig värdelös. Jag kunde inte dra in någon inkomst eller ta hand om Chevy. Ibland glömde jag att jag bar på två speciella andebarn. Jag vädjade varje morgon och kväll till min himmelske Fader om hjälp. Jag var livrädd för vad som mer kunde gå fel. Men en tanke kom ständigt tillbaka till mig: Din himmelske Fader lever och han vet vad vi behöver.

Det var svårt för Charles också, men han var stark. Utöver sitt jobb hjälpte han mig och tog hand om Chevy. Hans prästadömsvälsignelser tröstade mig, och hans kärlek stärkte mig. Vi var rädda, men gick igenom den här nya prövningen tillsammans.

Jag gjorde mitt bästa för att acceptera situationen. I stället för att gå omkring och deppa läste jag skrifterna, kyrkans tidningar och bra böcker. Jag sjöng psalmer också – särskilt ”En grundval blev lagd” (Psalmer, nr 38) gjorde stor skillnad. Jag kom närmare min Frälsare. Jag insåg hur mycket jag hade att vara tacksam för trots våra omständigheter.

Allteftersom dagarna gick kände vi Guds hand i vårt liv. Stora och små underverk dök upp överallt. Släktingar och vänner betalade en del av våra utgifter. Jag kände deras kärlek och omsorg om vår familj. Hjälpföreningspresidentskapet gav en eller två systrar i uppgift att besöka mig varje dag. De hade med sig mat, de lagade mat och städade, tog hand om Chevy, delade med sig av andliga tankar och uppmuntrade mig. De bad om att jag skulle återhämta mig och för tvillingarnas hälsa. Vi behövde aldrig vara hungriga. De här systrarna visste inte hur mycket deras tjänande hjälpte mig att bära min börda. När det var dags gjorde min himmelske Fader förlossningarna mycket lätta, och båda flickorna var friska.

År har gått sedan den där prövande tiden i vårt liv, men det har inte gått en dag utan att vi har känt Guds kärlek. Vår ekonomiska situation är mycket bättre nu, och våra barn växer och blir smarta och begåvade. Vi är starkare och bättre förberedda för framtida utmaningar eftersom vi vet att vår himmelske Fader välsignar sina barn i sin egen tid och alltid ger dem hjälp och tröst. Livet är ingen lätt resa, men Gud är alltid med oss och vägleder oss.