Lektioner i sömnad och en andra chans
Författaren bor i Salta, Argentina.
Jag missade en chans att berätta för min pianolärare om evangeliet. Kunde jag följa maningen den här gången?
När jag var 18 flyttade jag och min familj från södra Argentina till norra Argentina där pappa verkade som missionspresident. De första månaderna var en svår anpassning för mina syskon och mig. Vi hade inte fått några vänner än, så vi började titta efter aktiviteter vi kunde delta i. Jag anmälde mig till en pianokurs.
Min pianolärare Mabel var den bästa läraren jag någonsin haft. Jag tyckte verkligen om lektionerna och blev snabbt bättre på att spela. Men Mabel var sjuk i cancer och hade det jobbigt. Hon ägnade en stor del av sin tid åt att resa och besöka helare, läkare och präster på olika platser. Hon var tvungen att läggas in på sjukhus flera gånger, men hon återhämtade sig och kom tillbaka och undervisade mig med samma goda anda och hängivenhet.
Dag efter dag, lektion efter lektion ville jag berätta för henne om hoppet i Guds plan, hoppet som Jesus Kristus ger med sin makt, men jag visste inte hur.
När lektionerna började efter sommarlovet var Mabel sjuk igen. När jag inte hade hört från henne på ett tag ringde jag och lämnade ett meddelande och frågade hur hon mådde. Dagen därpå ringde hennes dotter och talade om för mig att Mabel hade avlidit. Det gjorde mig oerhört sorgsen. Jag visste att jag borde ha berättat om evangeliet för henne, men jag sköt på det så länge att jag gick miste om den möjligheten.
Jag började på en sykurs, och fick ännu en underbar lärare. Hon tror på Gud med tillhör en annan religion. Under en lektion kom evangeliet upp i ett samtal, och när hon frågade mig vilken religion jag tillhörde, svarade jag att jag var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Hon verkade inte känna till det namnet, så jag förtydligade: ”Folk kallar oss också mormoner.” Hon blev genast glad och sa ”jag älskar mormonerna!” med ett leende på läpparna.
Hon fortsatte: ”Jag märker att du är mormon”, och listade flera anledningar. Jag var glad att hon märkte att jag strävade efter att följa evangeliet. Hon frågade lite om dopet i kyrkan. När jag hade förklarat det, sa hon med en gång: ”Jag kan inte döpas i din kyrka för jag fostrades i en annan religion.” När jag fick veta mer om hennes tro insåg jag vad jag kunde berätta för henne. Jag fick en mild men bestämd känsla av att jag skulle ge henne en Mormons bok, och jag visste att det var Anden som talade till mig.
Jag fick tag på en Mormons bok, tog ett pappersark och skrev en kort men uppriktig tillägnan och mitt telefonnummer på andra sidan, i fall hon hade några frågor. Jag lade pappersarket i boken, slog in den och satte en rosett på. Jag gav den till henne följande lektion. Hon blev så glad när hon fick den och tackade mig.
Hela veckan undrade jag hur hon hade reagerat när hon öppnade presenten – om hon tyckte om den eller inte. Jag var lite sen till nästa lektion och blev överraskad av hennes reaktion när jag kom in i rummet. Hon kramade mig och sa entusiastiskt: ”Jag älskade den, älskade den! Boken du gav mig är underbar, ända från början där den berättar om plåtarna. Den är så sann! Den har så fina bilder. Jag började läsa och har kommit halvvägs. Jag kunde inte sluta läsa den!”
Resten av klassen vände sig om för att se vad som hände när de hörde all uppståndelse. En av mina klasskamrater som jag hade berättat om Mormons bok för frågade om boken gav frid. Min lärare svarade: ”Den fick mig att vilja gråta. Inte för att jag var ledsen utan för att jag kände mig så välsignad.” Hon kunde inte sluta le och krama mig.
Jag blev så glad. I den stunden insåg jag att vi inte kan bedöma vem som är redo att ta emot Guds ord. Vi kan inte veta hur mottagligt någons hjärta är. Om Gud inspirerar oss att berätta behöver vi göra det, för han vet bättre än vad vi gör.