Små barns frälsning

När det gäller små barn som rycks bort i sin barndom och oskuld innan de nått ansvarighetsålder, och innan de kan begå synd, uppenbarar evangeliet för oss att de är återlösta. Satan har ingen makt över dem. Inte heller har döden någon makt över dem. De är återlösta genom Kristi blod och frälsta, lika säkert som att döden kommit in i världen genom våra första föräldrars fall …

… Våra älskade vänner som nu mist sin lille son har stor orsak till glädje och fröjd, till och med mitt i den djupa sorg de känner vid förlusten av den lille för någon tid. De vet att det inte är någon fara med honom. De har förvissningen om att deras lille son har gått bort utan synd. Sådana barn är i Faderns sköte. De kommer att ärva sin härlighet och upphöjelse. De kommer inte att mista de välsignelser som tillkommer dem. Enligt himmelens ordning och Faderns vishet, hans som gör allting väl, är de som går bort som små barn utan något ansvar för att de rycks bort. De har inte själva förstånd och visdom nog att ta hand om sig och förstå livets lagar. Och enligt Guds, vår himmelske Faders, visdom, nåd och ordning kommer allt det som de kunnat få och njuta av, om de hade tillåtits att leva i köttet, att ombesörjas för dem i framtiden. De kommer inte att förlora någonting genom att de tas bort från oss på detta sätt …

Med detta i tankarna tröstar jag mig med att jag skall möta mina barn som gått bortom slöjan. Jag har förlorat några och har känt allt som en förälder kan känna, tror jag, vid förlusten av sina barn. Jag har känt intensivt, för jag älskar barn och jag är speciellt förtjust i de små. Men jag känner mig tacksam mot Gud för att jag känner till dessa principer, för nu har jag all tillförsikt till hans ord och hans löfte, att jag i framtiden kommer att äga allt som tillhör mig och att min glädje kommer att vara fullständig. Jag kommer inte att mista någon förmån eller välsignelse som jag är värdig, och som med rätta kan anförtros mig. Men varje gåva och varje välsignelse som det är möjligt för mig att bli värdig skall jag äga, antingen i tiden eller i evigheten, och det spelar ingen roll vilket, utan jag erkänner Guds hand i allt detta och säger i mitt hjärta: ”Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!” (Job 1:21.) Det är så vi borde känna beträffande våra barn, våra släktingar, vänner eller de förändringar vi må kallas att gå igenom.⁴

Skulle vi vara tillfreds med att se de barn vi begraver som späda, förbli endast barn under evighetens oräkneliga tidsåldrar? Nej! De andar som bor i våra barns kroppar skulle inte heller vara tillfreds med att förbli i detta tillstånd. Men vi vet att våra barn inte för alltid behöver förbli i ett barns skepnad, för från Gud, sanningens källa, uppenbarades genom profeten Joseph Smith i denna utdelning att det barn som begravs vid späd ålder, i uppståndelsen från de döda skall komma fram i det barns gestalt som det befann sig i då det lades ned. Därefter skall det börja utvecklas. Från och med uppståndelsens dag utvecklas kroppen till dess att den når sin andes storlek, vare sig det är en man eller kvinna. Om anden ägde Guds intelligens och den dödliga själens längtan, kunde den inte vara tillfreds med mindre än detta. Vi minns att vi fått veta att Jesu Kristi ande besökte en av de forna profeterna och uppenbarade sig för honom. Han förkunnade då vem han var, att han var samme Guds Son som skulle komma i tidens mitt. Han sade att han skulle visa sig i köttet alldeles så som han visade sig för denne profet (se Ether 3:9, 16–17). Han var inte ett spädbarn. Han var en fullvuxen, utvecklad ande. Han var i en människas gestalt, i Guds gestalt, samma gestalt som då han kom och tog på sig en köttslig kropp och utvecklade den till sin andes fulla gestalt.⁵

Varje ande som kommer till jorden för att ta på sig en kropp är en son eller dotter till Gud och äger all den intelligens och alla de egenskaper som alla söner eller döttrar kan åtnjuta, antingen i andevärlden eller i denna värld, utom det att de i anden, skilda från kroppen, saknade kroppen till att vara lika Gud Fadern. Det sägs att Gud är en ande och att de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning (se Johannes 4:24). Men han är en ande med en kropp av kött och ben, lika påtaglig som en människas, och för att bli Gud och Jesus lika måste därför alla människor få en kropp. Det har ingen betydelse om dessa kroppar kommer till mognad i den här världen eller måste vänta och mogna i den kommande. Enligt profeten Joseph Smiths ord kommer kroppen, antingen i tiden eller i evigheten, att utvecklas till andens fulla gestalt. När modern genom dödens grepp berövas nöjet och glädjen att få fostra sitt lilla barn till manlig eller kvinnlig mognad här i livet, så kommer hon att få den förmånen i det tillkommande. Hon kommer där att kunna njuta mera fullständigt av det än vad som hade varit möjligt för henne här. När hon fostrar sitt barn där, sker det i den säkra vetskapen om att resultaten inte kommer att misslyckas, medan resultaten här är okända tills vi klarat provet.⁶

Våra barns andar är odödliga innan de kommer till oss, och efter kroppens död är deras andar likadana som de var innan de kom. De är sådana som de skulle ha visat sig vara om de levat i köttet tillräckligt länge för att växa upp till mognad, eller utvecklat sina fysiska kroppar till sina andars fulla gestalt. Om ni ser ett av era barn som gått bort, kan det visa sig för er i den gestalt ni skulle känna igen, barndomens gestalt. Men om det kom till er som budbärare med en viktig sanning, skulle det kanske komma på samma sätt som biskop Edward Hunters son, som dog när han var liten, kom till honom i anden: i en mans fullvuxna kropp. Han uppenbarade sig för sin far och sade: ”Jag är din son.”

Biskop Hunter förstod det inte. Han gick till min far och sade: ”Hyrum, vad betyder detta? Jag begravde min son när han bara var en liten pojke, men han har kommit till mig som en fullvuxen man – en ädel, härlig ung man – och förklarat sig vara min son. Vad betyder det?”

Min far, patriarken Hyrum Smith, talade om för honom att Jesu Kristi ande var fullvuxen innan han föddes till världen. På samma sätt var våra barn fullvuxna och hade sin andes fulla gestalt, innan de inträdde i dödligheten. Samma andens fulla gestalt har de sedan när de lämnat dödligheten. Sådana kommer de också att visa sig efter uppståndelsen, när de har fullgjort sitt uppdrag.

Joseph Smith lärde ut att det lilla barnet som lades ner i graven, skulle komma fram som ett barn vid uppståndelsen. Han pekade på modern till ett livlöst barn och sade till henne: ”Du skall få glädjen, nöjet och tillfredsställelsen att efter uppståndelsen fostra detta barn, tills det når sin andes fulla gestalt.” Det finns en återställelse. Det finns tillväxt. Det finns utveckling efter uppståndelsen från de döda. Jag älskar den sanningen. Den förkunnar stor lycka, glädje och tacksamhet för min själ. Herren vare tack för att han har uppenbarat dessa principer för oss.⁷

Om vi har fått ett vittnesbörd av sanningens ande i vår själ, vet vi att allt är väl med våra små barn som dör. Vi vet att även om vi ville, skulle vi inte kunna förbättra deras tillstånd. Minst av allt skulle det förbättra deras tillstånd om vi kunde återkalla dem hit, av den anledningen att människan så länge hon är i världen, iklädd dödlighet och omgiven av de onda ting som finns i världen, löper risker och är utsatt för faror. Även plikter som åvilar henne kan visa sig ödesdigra för hennes framtida välgång, lycka och upphöjelse.⁸

Det är mycket svårt att säga någonting i en sådan sorgens och smärtans stund som den här, som kan ge omedelbar tröst åt de sörjandes hjärtan. Sådan sorg kan bara fullständigt lindras genom tidens gång och genom den gode andens inflytande över de sörjandes hjärtan. De kan så finna tröst och tillfredsställelse genom sitt framtidshopp … Jag har lärt mig att det finns mycket som är värre än döden. Med mina nuvarande känslor och åsikter och den insikt jag har om livet och om döden, skulle jag hellre följa alla mina barn till graven, oskyldiga och rena, än att se dem växa upp till män och kvinnor som förnedrar sig själva genom världens förödande vanor, som glömmer evangeliet, glömmer Gud och livets och frälsningens plan och vänder sig bort från det enda hoppet om en evig belöning och upphöjelse i nästa värld.⁹

Profeten Elia skulle inplanta i barnens hjärtan de löften som gavs till deras fäder, vilket förebådade det stora verk som skulle utföras i Herrens tempel i tidernas fullhets utdelning för de dödas återlösning och besegling av barnen till deras föräldrar, så att inte hela jorden skulle bli slagen med förbannelse och fullständigt ödelagd vid hans tillkommelse.¹⁰

Om vi lever och vänder oss bort från sanningen kommer vi att skiljas från dem vi älskar för evighetens tider. Vi kommer inte att kunna göra anspråk på dem och de kommer inte att kunna göra anspråk på oss. Det kommer att finnas en oöverstiglig klyfta mellan oss, som ingen av oss kan ta sig över. Om vi dör i tron, och om vi har levt rättfärdiga liv, tillhör vi Kristus. Vi har löftet om evig belöning. Vi äger den eviga sanningens principer och skall iklädas ära, odödlighet och eviga liv. När vi vistas i köttet framlever vi en stor del av livet i sorg. Döden skiljer oss åt en kort tid, en del av oss går till andra sidan slöjan, men tiden kommer när vi skall möta dem som har gått bort och njuta av varandras sällskap för evigt. Separationen varar så att säga bara ett ögonblick. Ingen kraft kan sedan skilja oss åt. Eftersom Gud har förenat oss kan vi göra anspråk på varandra – en oavvislig rättighet – – om vi har förenats genom prästadömets makt i Jesu Kristi evangelium. Därför är det bättre att skiljas åt i det här livet för en kort tid, även om vi måste gå igenom saknad, sorg, oro, slit, förlusten av make eller maka eller föräldrar, eller många andra av livets skiften, än att skiljas åt för all evighet.¹¹

Vi har blivit födda i Kristi egen avbild. Vi bodde i begynnelsen hos Fadern och Sonen såsom söner och döttrar till Gud. Vid den utsatta tiden kom vi till den här jorden för att få en kropp. På så sätt skulle vi kunna formas till Jesu Kristi likhet och avbild och bli honom lika, så att vi kunde få en kropp, genomgå döden såsom han har lidit döden och uppstå igen från de döda såsom han har uppstått från de döda … Tanken på att få möta dem av mina barn som gått före mig genom slöjan, att få möta mina släktingar och vänner – vilken lycka det skänker! Jag vet nämligen att jag skall möta dem där. Gud har visat mig att det är sant. Han har klargjort det för mig som svar på mina böner och min hängivenhet, liksom han klargjort det för alla de människors förstånd som flitigt sökt att lära känna honom.¹²

(Till äldste Joseph H Dean i Oahu, Hawaii, skrev president Joseph F Smith:) Jag hörde om och beklagar verkligen ditt lilla barns död hemma. Jag vet hur det känns, för jag har gått igenom samma sorts bittra erfarenhet i samma situation. Jag hade tänkt skriva till dig förr, men jag bedömde dig i enlighet med mig själv och lät bli. Under liknande omständigheter vill jag hellre dra mig undan till någon tyst, ensam plats där ingen ser mig utom Gud, och där i min ensamhet känna min smärta som endast Gud förstår … Tiden, bara tiden – denna stora läkare – kan beröra min själ och jag tror att du säkert känner på samma sätt. Men när sorgens första bittra vånda är förbi och själen lugnats av tiden och ödet, då kan ett väl avvägt ord röra vid den vänskapens hjärtesträng som går från ett sörjande hjärta till ett annat. Herren vet verkligen bäst, och vi vet att de oskyldiga som har blivit kallade från jorden så snart efter sin ankomst, obefläckade av denna fallna världs smutsiga beståndsdelar, återvänder till honom som de kom ifrån, rena och heliga, återlösta från början, genom hans offer som sade: ”Himmelriket tillhör sådana som de”. Min uppriktiga och innerliga bön är: Å Gud, hjälp mig att leva så att jag är värdig att förenas med mina oskyldiga barn i deras hem hos dig!¹³