Redbarhet: Att leva efter vår religion av hela vårt hjärta

Den religion vilken vi omfattat är ingen söndagsreligion. Det är inte enbart en bekännelse … Den är det viktigaste i världen för oss, och följderna för oss i denna värld och i den tillkommande beror på hur vi förhåller oss till sanningen och hur konsekvent vi åtlyder dess bud och håller oss till dess principer och krav.²

Det är alltid en glädje för mig när jag har förmånen att träffa män och kvinnor som omfattat sanningen och är den trogna i sitt dagliga liv, för kom ihåg att vi upprättar normerna för vår redbarhet och vår trohet mot sanningen genom våra dagliga gärningar. Trädet känns igen på dess frukt och vi plockar inte druvor på törnen eller fikon på tistlar. När ni ser ett antal personer, ett samhälle, eller ett helt folk, som har tagit emot Jesu Kristi evangelium och lever enligt sin bekännelse, är trogna sina förbund och varje aspekt av sin tro, då ser ni män och kvinnor som bär god frukt och är värdiga i alla avseenden.³

Det är vår sak att göra vår plikt och leva efter vår religion alla dagar. Om vi alltid tjänar Herren i rättfärdighet blir han vår Fader och vän, och våra fiender får ingen makt över oss.⁴

Vi behöver alla ha kärlek i vår själ, hela tiden. För det första till Gud vår himmelske Fader, alla goda gåvors givare – en kärlek som genomsyrar vår själ, våra tankar, våra hjärtan, våra sinnen, vår kropp, till den grad att vi villigt, om det fordrades av oss, skulle ge såväl vårt liv som vår tid, talanger och ägodelar i denna värld till den levande Gudens tjänst som ger oss allt vi har … Vi [bör] ha denna kärlek i våra hjärtan, så mycket att vi älskar Gud mer än affärer, mer än pengar, mer än jordiska nöjen, vilket innebär att vi finner större behag i att dyrka och älska Gud än i något annat som hör världen till.⁵

Överallt nämns ordet framgång som om framgång kunde definieras som ett ord, och som om mäns och kvinnors högsta strävan vore att främja världslig ärelystnad … Ens framgång måste, när allt kommer omkring avgöras mera efter människans eviga (liksom nuvarande) behov än av timliga normer som människor uppställer i enlighet med den tids anda i vilken vi lever. Förvisso är ingenting mer ödesdigert för vårt välbefinnande än tanken att vår nuvarande och vår eviga välfärd grundas på denna världs rikedomar och hedersbetygelser.

Vår generation tycks i allmänhet ha förlorat ur sikte den stora sanning som uttalades av Frälsaren att det inte gagnar en människa att vinna hela världen om hon förlorar sin egen själ (se Matteus 16:26). Måttet på framgång såsom det förklaras av Guds ord är själens frälsning.⁶

Det väsentliga i ett sant medlemskap i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är detta – att ni och jag, oberoende av varje annan person i världen, lever efter vår religion och gör vår plikt, oavsett vad andra människor gör. Som Josua fordom uttryckte det: ”Men jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren.” (Josua 24:15.) … Det sanna måttet på vår ställning i denna kyrka är att vi vill göra det som är rätt, oavsett vem i vår omgivning som gör rätt eller fel. Låt oss därför sträva efter att få del av denna anda och att leva efter denna regel.⁷

Den första och högsta normen för ett rättfärdigt leverne finns i detta personliga ansvar som gör att människor förblir goda för sanningen skull. Det är inte svårt för människor som är sanna mot sig själva att vara sanna mot andra. Människor som hedrar Gud i sitt enskilda liv behöver inte styras av den allmänna uppfattningen, vilken ibland inte endast är likgiltig utan helt och hållet felaktig. Det är på grundval av personligt ansvar som människor känner att de kan ställa sig på rätt sida i alla allmänna frågor. De som försummar sitt inre liv är beroende av den allmänna opinionen, vilken leder dem till allehanda inkonsekvenser.⁸

Frukten av Guds ande – den sanna religionens frukter – är frid och kärlek, dygd och ärlighet, rättskaffenhet och trofasthet mot alla dygder som finns i Guds lag.⁹

Vår plikt är att ständigt gå framåt – framåt och uppåt i den riktning som Herren den Allsmäktige har bestämt att vi skall följa. Bevara tron, hedra Guds namn i era hjärtan, vörda och älska hans namn vars blod utgöts för att sona världens synder. Hedra och visa högsta aktning för honom som Gud uppreste i hans barndom för att lägga grundvalen till detta stora verk i de sista dagarna.¹⁰

Jag tillbringade min barndom och ungdom med att vandra med Guds folk, med att lida och glädjas med dem. I hela mitt liv har jag identifierat mig med detta folk, och med Guds namn och hjälp blir det så till slutet. Jag har inget annat umgänge eller plats som jag vill vara på. I denna bemärkelse påminner jag om Petrus. När Frälsaren såg hur människorna lämnade honom frågade han Petrus: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” (Se Johannes 6:67–68.) Vi har inget annat att göra än att hålla oss på den smala väg som leder tillbaks till Gud vår Fader. Det är den väg som han bestämt åt oss att följa och det är vår plikt att sträva framåt. Vi kan inte vika av eller ta en annan väg. Det finns inget sidospår. Det är direkttåg och dess destination är redan bestämd och kartlagd.

Vi är tvungna att övervinna motståndet efter hand som det kommer, kämpa mot det med de sanningens vapen som Gud har lagt i våra händer. Vi måste bestämma oss för att denna värld med alla dess nöjen är som slagg jämfört med den överlägsna kunskapen om Gud. Han avser att pröva oss och han har rätt att göra det, även till döds om det är nödvändigt, och endast de som uthärdar till slutet, som inte ryggar tillbaka utan bevarar sin redbarhet trots att de riskerar att behöva uppoffra allt, om behovet föreligger, skall få evigt liv, eller vara värdiga de trofastas belöning.¹¹

Min ständiga bön har inte varit att jag skall bli besparad prövningar, utan att jag skall ha visdom och urskillningsförmåga, tålamod och uthållighet att kunna bära de prövningar som jag kan kallas att gå igenom. Även om jag inte sanningsenligt kan säga att jag har prövats i min tro på Kristi evangelium, kan jag uppriktigt säga att jag prövats på många sätt. Mitt tålamod har prövats, min kärlek har prövats, min redbarhet har prövats.¹²

Jag tror att [våra förfäder bland pionjärerna] gjorde bättre ifrån sig än vad de trodde. Jag tror att de leddes av Guds kraft, steg för steg, och att de undervisades med rad på rad, bud på bud. På detta sätt prövade han deras redbarhet och hängivenhet. Han prövade dem ända in i döden, ja, även bortom döden, ty döden skulle för många av dem ha varit en ljuv, behaglig vila, jämfört med den möda och de svårigheter de måste uthärda.¹³

Mången människa har lidit martyrdöden i lydnad, efter bästa förstånd, till Guds befallningar. Ingen av de forna lärjungarna som utvaldes av Jesus Kristus undgick martyrdöden, utom Judas och Johannes. Judas förrådde Herren och offrade sedan sitt eget liv. Johannes erhöll av Herren löftet att han skulle få leva tills Mästaren åter kom till jorden. Alla andra dödades. En del korsfästes, några släpades utefter Roms gator, några kastades ned från torn och några stenades till döds. För vad? För att de åtlydde Guds lag och bar vittne om det som de visste var sant. Så kan det vara än i dag. Men må detta evangeliums anda vara så djupt inpräglad i min själ att jag och mitt hus må tjäna Herren och hålla hans lagar även om jag skulle behöva genomgå fattigdom, prövningar, förföljelser eller döden.¹⁴

Herren sade till den unge man som älskade världen att om han önskade bli fullkomlig skulle han sälja allt han ägde och ge det till de fattiga. Därefter sade Herren: ”Kom sedan och följ mig.” (Matteus 19:21.) Detta kan tyckas vara ett mycket formellt sätt att uttrycka det på, men det ligger en stor sanning däri, det rör sig om en väsentlig princip. Denna princip handlar om att sätta det som är heligt och gudomligt, det som är av Gud, det som ger frid och lycka i människornas själar, framför våra rikedomar, framför alla våra jordiska hedersbetygelser och ägodelar. Herren den Allsmäktige kräver detta av de sista dagars heliga, och varje man och kvinna som har omfattat evangeliet borde idag i hjärta och själ känna: ”Vadhelst Herren kräver av mig, det gör jag, eller det ger jag, oavsett vad det är.”¹⁵

Om han skulle kräva av mig att jag ger bort allt jag äger så önskar jag att jag skulle göra det glatt och villigt, vilket Job och även Abraham gjorde när Herren kallade dem att visa sin tro. Abraham kallades att offra sin son – ett löftets barn – men stannade han upp för att resonera eller argumentera med den Allsmäktige? Nej, han började genast, utan att klaga eller knorra, att göra det som han var befalld. Måhända kändes det underligt för honom, och utan tvivel prövades han till det yttersta. Hans ömmaste känslor prövades, men han satte ändå igång med att utföra den Allsmäktiges vilja. Emellertid verkställde inte Abraham befallningen, för när Herren såg hans redbarhet och villighet förhindrade han det. (Se 1 Mos 22:1–18.) …

Hur många av oss har den tillit till Herren som Abraham hade? Anta att han av er skulle begära er förstfödde, eller någon av era nära och kära, eller er rikedom, skulle ni kunna uthärda det utan att klaga? … Kan vi förvänta oss att uppnå celestial upphöjelse om vi har något i någon vrå – har stoppat undan någonting – som våra hjärtan eller ömmaste känslor är fästa vid? Fråga er själva om ni är värdiga att erhålla upphöjelse i Guds celestiala rike.¹⁶

Job var en rättfärdig man, fullkomlig i allt han gjorde. Det fanns ingen som var lik honom på hela jorden … Han förbannade inte sabéerna för att de rövat bort hans boskap, ej heller elden från himmelen för att den förtärt småboskapen, eller stormen från himmelen för att den förstört hans hus och dödat hans hushåll och hans barn. Han varken svor, hädade eller förnekade Herren på grund av detta. I stället sade han: ”Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!” (Job 1:21.) …

Här åskådliggörs den princip som bör ligga till grund för all tro, allt hopp, all barmhärtighet, all kärlek, allt arbete, alla människornas önskningar – att de må tjäna Gud vad som än händer. Även om de får utstå fångenskap, förföljelser och fattigdom, även om Gud skulle pröva dem till det yttersta och låta dem gå igenom de största prövningar för att bevisa sin redbarhet, bör de som Job säga: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit. Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!” (Job 1:21.) Förhärliga därför Gud genom att älska honom med hela din själ och med hela ditt förstånd. Älska sedan din nästa som dig själv, så att du när prövningar kommer, skall kunna uthärda dem utan att klaga, bara vänta tills Gud har klargjort sina avsikter. Då kommer vi att se att det inte finns någon kärlek som är lik den Gud har för sina lidande barn, att det inte finns någon barmhärtighet så allomfattande, ingen avsikt så storslagen och ädel som den Gud har för sina barn. Om vi gör detta kommer vi så småningom att lära oss detta och vi kommer att välsigna Gud av hela vårt hjärta.¹⁷