När friden infinner sig

Pandemi och nya frågor att uttala sig kring, statistik, nya ord och nya vanor, ja det har vi fått vänja oss vid. Vi ser hur uppenbarelse gör vår kyrka levande, för vem kunde tro att när första presidentskapet för några år sedan talade om ”hemcentrerad kyrka” att det då skulle bli så verkligt – så snart? Det är tryggt att veta att kyrkan förändras med tiden, annars hade ju inte uppenbarelsen i ett föränderligt samhälle haft någon betydelse. Vi förstår värdet av att hörsamma profeternas beslut om förändringar, deras varningar, deras undervisning och deras uppmuntran, ja hela deras omtanke.

När första presidentskapet för en tid sedan började tala om ”hemcentrerad kyrka” visste vi inget om pandemi eller Covid 19. Corona kände vi till från SARS och Ebola som tidigare har skrämt oss, eller kanske varnat oss. Många följer nu kyrkans möten på nätet, vi klär oss i vit skjorta, slips och kortbyxor för de syns inte på de digitala plattformar som vi använder. I vår församling (Borlänge) har närvaron på sakramentsmötet ökat med cirka 30%. Medlemmar som bor långt borta och normalt inte kan ta sig till kyrkan medverkar, precis de som kanske av sociala skäl varit borta från kyrkans möten under en tid. Nätet gör ju att man själv väljer både graden av medverkan och det umgänge man vill ha. Möjligen kan man hoppas på att utsändningen till dem på avlägsna orter fortsätter, liksom för dem som har svårt att ta sig fram eller inte har råd att resa. 

Sex mil från Borlänge ligger Almo och speglar sig i Siljans blanka yta. När man kommer till Ollasgården mitt i byn har man sedan länge lämnat stadens larm, storstadens köer och vardagens hets. Till för några år sedan hade gården varit i samma familjs ägo sedan 1400-talet och om dagens ägare hade bott där sedan barnsben hade de hetat Ollas-KG och Ollas-Gunnel. Nu är de inte barnfödda på gården så de får nöja sig med att heta Myhrberg. Här råder frid, leenden och öppna famnar. När vi själva köpte gård på andra sidan Leksand något senare skrev Sandvikssonen Bengt Emanuelsson att ”man vet inte hur många vänner man har förrän man skaffat en fin gård i Dalarna”. Inte heller vi får kalla oss Varås-Veronika eller Varås-Mats.

Kring Siljan hörs både älven och traktorerna. Djuren betar som de gjort i århundraden. På Kyrkudden i Leksand står den ståtliga kyrkan där Gud har prisats och Leksand styrts i 1000 år. Det är inte många som har bråttom här förutom några sommargäster från storstäderna som inte hunnit varva ner ännu. Gudfruktigheten är hög och i Siljansnäs, blott några pilskott från Ollasgården, är fem av sju kyrkor aktiva. Det är till kyrkan man går på konsert när repertoaren i Dalhalla inte räcker till. Kommunen har sina näringslivsträffar i en kyrka och när bygdespelen i Nås, Leksand och Dala-Järna spelas upp handlar det om deras tro. Det handlar om Mats ”som till himla far” och om Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”. Egentligen är det bara i Äppelbo som spelen handlar om troll och jungfrubröllop.

Andra söndagen i augusti blev annorlunda för åtta par ”empty nesters”, det vill säga par vars barn vuxit upp och lämnat boet trots att föräldrarna fortfarande är beundransvärt unga. President Nelsons öppnande för hemkyrka har blivit verklighet och med sexton personer förberedda med sakramentet lämnades vittnesbörd som berörde, nya tankar och nära vänners erfarenhet av att lyckas trots att det inte alltid känns så. Många exempel kopplades till den exempellöst behagliga augustikvällens kräftskiva som föregått söndagens möte och de rika erfarenheter från livet med familj, karriärer och evangeliet som fanns i denna kamratsamling.

Vi bygger våra vittnesbörd på det som den Helige Anden vittnat för oss om. Vi har alla blivit undervisade om värdet av att ge näring till vår relation till Gud och Kristus med böner och studier, sådant som gör att vi kan ge mer än vi behöver ta. Vittnesbörden blir så levande när man vågar berätta det personliga, det är medryckande och vi gör egna kopplingar till det som sägs för att Anden vittnar om äktheten i det.

Att få dela livet, sakramentet och vittnesbörden med dem man delar sin tro med blir så verkligt. Vi som var i Almo fick känna det igen.