Vem är jag? DNA-tester tar släktforskning till en ny nivå

Det är en fråga som många ställer sig i olika skeden av livet. För mig har alltid min familj, både framåt och bakåt, varit en otroligt viktig del av svaret på den frågan. Min mamma Elin (Forsman) Håkansson höll på med släktforskning i alla år. Jag kunde sitta i timtal tillsammans med henne då hon gick igenom lånade mikroficher för att söka efter anmödrar och anfäder. Vi jublade tillsammans då vi hittade nya släktingar och jag blev till slut rätt duktig på att läsa prästernas gamla snirkliga kråkor i kyrkböckerna.

Släktträdet fylldes långsamt på, både på mammas och på fars sida. Trots alla ansträngningar fanns det viktiga hål kvar att fylla, det ena på min morfars sida och det andra på min mormors. Eftersom det var två mödrar som inte hade velat tala om vem som var far till deras barn såg det mörkt ut gällande lösningen på dessa mysterier.

2016 jobbade min man på ett företag som erbjöd DNA-tester som ett sätt att hitta släktingar. Som anställd hade han möjlighet att beställa tester till ett reducerat pris och vi, våra föräldrar och våra barn gjorde testerna. I början hände inte så mycket eftersom testerna inte hade hunnit bli särskilt välkända. Efter några månader fick jag dock kontakt med en relativt nära släkting på fars sida i USA. Det är mängden delat DNA som avgör hur man är besläktad och man får även reda på gemensamma DNA-träffar. I det här fallet var det alltså min far som var länken mellan oss.

Min släktings mormors mor och mormors far träffades i Amerika, men kom båda från Sverige. Far hade många släktingar som emigrerade, så jag antog att svaret låg där. För att få reda på hur behövde jag hjälpa släktingen. Hon var nämligen inte så bevandrad i hur man forskar och visste inte att emigrerade svenskar nästan alltid ändrade sina efternamn för att passa engelskan eller att i princip alla immigranter kommit genom Ellis Island, så vips hade jag hittat hennes mormors far som kom från Kalmar. Det rasslade till och så hade hon helt plötsligt en massa släkt. På andra hållet var det svårare. Det visade sig att ett efternamn var fel och det fanns en fader okänd. Med hjälp av detektivarbete från både hennes och mitt håll hittade vi en dag den felade länken. … Hennes släkting och min släkting hade båda förlorat sina partners och bodde grannar i en liten by i Blekinge när hennes mormors mor blev till. Ett par år senare dog min släkting och hennes släkting tog sina yngsta barn och emigrerade. Är vi helt säkra på att vår historia är sann? Allt tyder på det då vi lägger ihop alla fakta vi har, inklusive mängden delat DNA hos mig och släktingen.

Min mamma slutade aldrig hoppas att hennes morfars morfar skulle hittas. Var föräldrarna till ett barn inte gifta stod det ”oäkta” i kyrkböckerna, men vissa präster skrev in faderns namn längst bak i kyrkboken om fadern tog på sig faderskapet. Tyvärr ledde detta henne inte någonstans. För mig fanns det dock nu ett nytt arbetsredskap. DNA-testernas popularitet har ökat och antalet DNA- träffar på nära och avlägsna släktingar har ökat dramatiskt för mig. För några månader sedan upptäckte jag att mamma, min morfars systerdotter och jag delade flera relativt nära släktingar, varav en hade ett öppet släktträd med över 1000 namn. Skulle det äntligen gå att lösa mysteriet med ”fader okänd” på morfars morfars plats i trädet?

Min släkting med det utförliga släktträdet är en duktig släktforskare, men visste ingenting om DNA-forskning. Jag bidrog med vad jag har lärt mig där. Jag skrev också mejl till ett museum, Folkrörelsearkivet, stadsarkivet i den stad där min morfars mor Anna föddes och till några andra ställen. Alla var otroligt hjälpsamma och även om de flesta inte hittade något var det en träff som var otroligt viktig i sammanhanget. Det visade sig att det fanns så många pusselbitar som passade när vi lade ihop vårt pussel och tillsammans med min morfars anteckningar som min morbror Karl-Erik hade hemma är vi nu säkra på att vi har hittat rätt man. Det finns till och med en bild på honom! Han är inte längre okänd …

Våra släktingar trodde säkert att deras hemligheter fanns i säkert förvar. Är det etiskt att fylla hålen i släktträdet på det här viset? Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker. Min morfars mormor hade berättat om mannen som blev far till hennes barn för en väninna på ett sätt som tyder på att förhållandet var ömsesidigt, om än inte rätt i samhällets ögon. Med tanke på att skammen var stor då man fick ett utomäktenskapligt barn förut tänker jag dock att det är dags att vi lyfter bort den skammen och läker hålen i våra träd.