Endast digitalt: Unga vuxna
Finna mening i väntan
Kristus ger oss styrka och nåd att älska den situation där vi befinner oss och att se fram emot framtiden.
Jag har fem äldre systrar som alla gifte sig i tjugoårsåldern. När jag växte upp förväntade jag mig att mitt liv skulle se ut precis som deras – men det gjorde det inte. Jag tog examen från college utan vare sig fästman eller något allvarligare förhållanden i sikte, påbörjade en yrkesbana, flyttade tillbaka till mina föräldrar ett tag, reste, köpte hus, hade underbara rumskamrater och skapade mitt eget liv. Jag kände mig aldrig utanför i min familj, men ibland kände jag mig väldigt ensamstående och ville ha en man och barn precis som mina systrar hade.
Och var inte det vad Gud ville för mig också?
Jag var förstås inte alltid ensam. Och jag visste verkligen att Gud inte hade övergett mig – jag hade många underbara välsignelser i mitt liv. Jag kunde fokusera på min andliga och mentala hälsa, jag volontärarbetade och träffade enastående människor, och jag hade tid och energi till att tjäna på unika sätt. När jag kände mig missmodig påminde jag mig om att jag lärde mig och växte och att Gud var medveten om mig.
Värt att vänta på
Så småningom gifte jag mig, och det var absolut värt att vänta på. Några dagar efter vårt bröllop fick jag en mycket tydlig tanke: ”Jag är så tacksam att jag fick vänta. Jag skulle inte byta det mot något.”
Jag blev ärligt talat lite förvånad över det här ögonblicket av uppenbarelse. Skulle jag inte ha velat träffa min man mycket tidigare? Men enligt mig själv var jag en bättre person och äkta hälft tack vare allt jag hade lärt mig och upplevt medan jag väntade på den här eviga välsignelsen. Jag skulle ha gått miste om så mycket utveckling utan den tiden.
Naturligtvis är en persons tidsplan inte bättre eller sämre än någon annans. Tidsplanen för äktenskap är upp till dig och Gud, och utveckling kan ske i alla livets skeden – gift eller ogift, med eller utan barn och så vidare. Och jag skulle fortsätta att lära och växa. Äktenskapet är naturligtvis inte en slutdestination för vår tillväxt och andliga utveckling. Men för mig fanns det avgörande upplevelser som troligen inte skulle ha hänt under andra omständigheter, och jag är tacksam för hur de har format den jag är.
Utrymme för förnöjsamhet och hopp
En kväll, flera år innan jag träffade min framtida man, hittade jag det här skriftstället i Filipperbrevet: ”Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist” (4:11–12).
Det här skriftstället gjorde mig förundrad. Paulus skrev om svårigheter som skilde sig mycket från mina egna, men budskapet till mig var att det är möjligt att ha både frid och glädje i våra nuvarande omständigheter och hopp om framtiden – samtidigt. Jag kunde vara både mätt och hungrig. Jag kunde leva mitt liv till fullo och vara tacksam för tiden jag behövde vara ensamstående, och jag kunde hoppas och arbeta mot äktenskap. Det fanns utrymme för bägge.
Och hur var det möjligt? Svaret finns i nästa vers: ”Allt förmår jag i honom [Kristus] som ger mig kraft” (Filipperbrevet 4:13). Kristus ger oss styrka och nåd att älska den situation där vi befinner oss och att se fram emot framtiden.
Slösa inte bort din väntan
Jag har gått tillbaka till de här skriftställena gång på gång. De är tillämpbara på så mycket mer än att bara vara ensamstående. Vi befinner oss ständigt i olika väntetider i livet – vi väntar på välsignelser eller svar eller större livsförändringar. Min man och jag har just nu väntat och hoppats på att få barn. Jag har sett hur systrar och vänner har blivit gravida och fått barn medan vi har bett och väntat på samma välsignelse.
Den här väntan har varit svår och ofta hjärtskärande, men det har funnits många välsignelser och möjligheter samtidigt. Jag har kunnat ta examen, utvecklas inom min yrkesbana, skapa ett hem där släkt och vänner känner sig älskade och välkomna, fortsätta att verka i ämbeten i kyrkan och vara volontär och söka personlig uppenbarelse och vägledning. Min man och jag försöker använda den här tiden till att bli det slags människor (och förhoppningsvis framtida föräldrar) som Gud vill att vi ska vara. Vi kan inte förkorta väntetiden, men vi kan försöka att inte slösa bort den.
Ibland är det svårt att behålla det här perspektivet. Som Paulus skrev är vi ibland mätta och andra gånger är vi hungriga. Det är genom Kristus och hans nåd som vi båda ens kan vara tillsammans och hitta den fina balansen mellan tillfredsställelse och hopp. Eftersom så mycket av livet består av väntan försöker jag att inte missa välsignelserna och lärdomarna som kan komma samtidigt.