VID JORDENS MITT

I huvudstaden Quito finns det lite av varje — allt från traditionell kolonial arkitektur till moderna skyskrapor. Det kan vara en utmaning att försöka navigera genom de myllrande gatorna, liksom det kan vara en utmaning att styra sig förbi livets frestelser. För många tonåringar har broschyren Vägledning för de unga blivit som en vägkarta.

”Jag uppskattar avsnittet i Vägledning för unga där det står att vi ska klä oss lämpligt”, säger María Alejandra Cabeza de Vaca, 12 år. En dag på skolan fick vi klä oss hur vi ville. Det kändes inte alls bra för några av mina vänner klädde sig opassande. Jag sade till en av dem: ’I morgon ska jag ge dig något som kommer att hjälpa dig mycket.’ Jag gav henne ett exemplar av Vägledning för de unga . Hon läste den och sade att hon kände att det var sant och att hon inte ville klä sig opassande igen. Det är bra att vi berättar om vad vi har, så att världen får reda på allt det goda som vi får lära oss.”

Alejandro Flores, 13 år, upptäckte hur viktigt det är att leva som man lär. ”Förra söndagen”, säger han, ”bad min farmor mig att hålla en lektion på hemaftonen om normer för klädsel med hjälp av Vägledning för de unga . Några av mina kusiner och jag brukade följa världens mode och det kändes obehagligt när jag höll lektionen. Men nu har mina kusiner och jag blivit bättre på att klä oss lämpligt.” Hans lektion och exempel hjälpte kusinerna att förbereda sig för en viktig händelse. ”De ska döpas nästa vecka!” säger han.

För Christian Lizano, 14 år, är tjänande ett av de viktigaste ämnena som tas upp i Vägledning för de unga . ”Att tjäna andra borde vara vår norm”, säger han, ”bara något så enkelt som att ge någon annan sin sittplats på bussen. Enkla saker kan säga mycket om medlemmarna i kyrkan.”

När Ivanessa Romero, 15 år, upptäckte att hon hade börjat följa vännernas vana att använda ett dåligt språk så insåg hon att hon behövde ändra sig. En dag sade hon till dem: ”Från och med nu när någon säger ett fult ord så ska jag börja ta betalt.” Efter några dagar hade hon fått ihop 28 kronor! Hennes vänner sade: ”Iva kommer att bli miljonär!” Med hjälp av Vägledning för de unga uppmuntrade Ivanessa sina vänner att förbättra sitt språk. ”Det börjar gå bättre för dem”, säger hon. Under tiden lär hon sig något om exempel. ”Jag insåg att mina vänner söker efter ljuset. Varje liten sak vi säger eller gör har en inverkan på andra.”

Saríah Moya, 15 år, blev vän med en ung kvinna som sade att hon och hennes familj var ateister. Men hon beundrade Saríahs normer och hennes villighet att hålla fast vid dem trots kritik. De talade om evangeliet många gånger. Saríah gav henne en Mormons bok, de bad tillsammans och Saríahs vän följde med henne till kyrkan. ”I går kom hon med till en aktivitet för unga kvinnor och vi sjöng en psalm”, säger Saríah. ”Efteråt sade hon till mig: ’Jag tror faktiskt på Gud.’ Jag insåg att mitt exempel hade hjälpt någon att finna vår himmelske Fader.”

Under de senaste åren har Luis Miguel Meza, 17 år, börjat komma ifrån sina vänner som han haft sedan ettan i skolan. ”De började röka och dricka och försökte pressa mig att göra det också”, säger han. ”Jag var tvungen att vara stark mitt i all denna kritik.” Med en bön i hjärtat läste han avsnittet i Vägledning för de unga som handlar om att välja vänner. ”Med tiden fick jag tillfälle att bli vän med personer som inte dricker eller röker och som respekterar mig för mina normer. Jag träffar fortfarande mina gamla vänner och vi hälsar på varandra. Men eftersom jag var villig att göra en uppoffring så var min himmelske Fader där för att ge en hjälpande hand.”

”Jag brukade göra det rätta av gammal vana”, säger Raquel Alonzo, 17 år. ”Jag växte upp i kyrkan och eftersom jag hade fått lära mig att välja det rätta så gjorde jag det. Men jag kände det inte i mitt hjärta. En dag när jag samtalade med min mamma kunde jag verkligen känna Herrens ande.” Hennes mamma berättade om de stora uppoffringar hon hade gjort när hon var ung kvinna för att vara trofast mot evangeliet och gå ut som missionär, trots att hon gick emot sin pappas önskningar. ”Hon sade att den enda anledningen till att hon är så lycklig nu är att hon var smart nog att hålla fast vid Frälsaren i hela sitt liv. Det ögonblicket växte mitt vittnesbörd sig starkare än någonsin. Jag är ett Guds barn och min himmelske Fader älskar mig. Och om så världen faller ihop över mig så kommer han att hjälpa mig.”

Livet i Otavalos dalgång är inte lika hektiskt som i Quito. Många medlemmar i Otavalo väver och broderar vackra tyger till olika saker som säljs världen över. Många gör arbetet för hand. De flesta människorna här talar quichua hemma och spanska för övrigt. Många får gå en timme eller mer för att komma till kyrkan. Ungdomarna har uniform i skolan men bär stolt sin traditionella dräkt i kyrkan.

Men även om livet kanske är lugnare här så är prövningarna desamma. De unga männen och kvinnorna har märkt att det krävs stora ansträngningar för att hålla sig nära Herren. Genom att göra dessa ansträngningar har de lärt sig vilken kraft bönen har.

”När min mamma inte hade något arbete”, säger Jéniffer Santacruz, 12 år, ”så bad jag att hon skulle hitta ett jobb fort. Herren hörde min bön och inom en eller två dagar så hade hon fått ett bra jobb.”

Kanske den mest innerliga bön som Tamía Moreta, 13 år, har uttalat, var när hennes mamma fick problem när hon skulle föda en ny baby. ”Jag bad”, sade hon, ”och min himmelske Fader besvarade min bön. De gjorde ett kejsarsnitt på min mamma. Min lillebror är nu ett år och både han och min mamma är friska.”

Laura Córdova, som nu är 15 år, bad om att få ett vittnesbörd innan hon ens hade fyllt 10. ”Jag hörde andra säga att Mormons bok och kyrkan var sanna”, säger hon. ”Så jag bad för att få veta det själv. Och Herren gav mig mitt vittnesbörd.”

Zasha Maldonado, 15 år, minns hur hon blev skrämd av ett fruktansvärt regnoväder som gjorde att hennes hem översvämmades. Medan familjens medlemmar frenetiskt försökte rädda sina ägodelar sade ett av barnen att de borde hålla en bön. ”Vi knäböjde alla i vattnet och vädjade till vår himmelske Fader att han skulle hjälpa oss. Efter några minuter började regnet att avta. Vår himmelske Fader besvarade vår bön. Inget är omöjligt för honom.”

Bönen kan också hjälpa på mindre dramatiska sätt. Jesús Ruiz, 14 år, säger att han ofta vänder sig till Herren för att få hjälp när han väver ett tyg. ”Ibland kommer jag inte ihåg mönstret”, säger han, ”och då ber jag Herren hjälpa mig. Han hjälper mig alltid.”

Detsamma gäller för skolarbetet. ”När jag ska ha ett prov i skolan”, säger Armando Arelano, 16 år, ”så ber jag min himmelske Fader hjälpa mig minnas det jag har lärt mig. Han öppnar mitt sinne så att jag kan minnas det jag har studerat.”

Yolanda Santillán, 17 år, säger att hennes innerligaste böner har varit ”att en dag kunna komma till templet med min familj och beseglas. Min himmelske Fader besvarade bönerna. Vi har varit i templet! Nu kan vi vara tillsammans för alltid.”

Det kan vara en prövning att efterleva de normer som gör det möjligt för oss att komma till templet. Men bönen har hjälpt David Tabi, 17 år, att motstå trycket. ”Mina klasskamrater röker, dricker och gör en massa annat”, säger han. ”De frågar alltid om jag vill hänga med. Jag bryr mig inte om dem. Jag försöker att få andra vänner. Det finns en kille in min klass som också är medlem. Vi stöttar varandra.”

Guayaquil är en livlig hamnstad. Ett vackert nytt tempel höjer sig över en del av staden och strålar av ljus på kvällen. Ett annat strålande ljus är den varma vänskap man känner hos tonåringarna när man kommer hit — samma genuina vänskap de erbjuder alla som behöver ett lyft.

När Gabriela Aguirre, 17 år, hade flyttat till Guayaquil kände hon sig ensam. ”Jag kände ingen här och jag var ledsen för att alla i skolan verkade så reserverade. Men jag fann vänner i kyrkan! Det finns 14 unga kvinnor och vi är sammansvetsade. Vi kommer bra överens med de unga männen också. Mina verkliga vänner är mina vänner i kyrkan.”

”När de unga männen och kvinnorna i vår församling umgås”, säger Tatiana Alarcón, 16 år, ”har vi trevligt tillsammans eftersom vi är så sammansvetsade. Vi är mer än vänner — vi är som bröder och systrar. Vi tar hand om varandra.”

Och de vänder sig också till andra som behöver vänskap. Nyligen besökte de ett hem för äldre. ”Jag kunde verkligen känna Kristi rena kärlek”, säger Tatiana. ”Vi visade vår kärlek till människorna där och sjöng för dem, och de blev glada. De frågade oss när vi skulle komma tillbaka.”

På en fest som ungdomarna ordnade för behövande barn ”var barnen glada för aktiviteten och presenterna vi gav dem”, säger Katherine España, 14 år.

”Vi älskar att samlas för fester, aktiviteter och danser”, säger Estefanía Gómez, 17 år. ”Och vi samlas också för att arbeta för Herren. Biskopen har kallat många av oss som församlingsmissionärer. Min kamrat är min syster och vi uppmuntrar nyomvända och mindre aktiva medlemmar. När missionärerna undervisar en familj med tonåringar så ber de oss hjälpa till. Vi besöker dem, är deras vänner och bjuder in dem till aktiviteter. På det sättet har de unga nyomvända redan vänner när de kommer till kyrkan.”

I församlingar med färre ungdomar hjälper de unga männen och kvinnorna ändå till. ”Jag är den enda aktiva i Unga män i min församling”, säger José Olivares, 14 år. ”Så jag går med en broder i äldstekvorumet och besöker de unga männen som inte kommer.”

”Som diakonernas kvorumpresident”, säger Jared Rivera, 13 år, ”uppmuntrar jag diakonerna att ta med sig andra till kyrkan, för vi behöver alla Herrens hjälp för att kunna motstå frestelser. Vi kommer till kyrkan före sakramentsmötet och håller en bön om att det ska gå bra att dela ut sakramentet den dagen. Och vi besöker kvorummedlemmarna som inte kommer till kyrkan. Vi vill ta reda på hur det är med dem.”

Att hjälpa till vid sakramentsbordet är ett viktigt sätt som man kan tjäna medlemmarna i församlingen på, säger Alex Arancibia, 17 år. ”Varje gång jag knäböjer för att säga sakramentsbönen så känns det bra, för jag vet att jag hjälper andra att förnya sina förbund. Jag känner att Herren godtar det jag gör. När jag tänker på de ansvar jag har på söndagen så är det lättare att fatta rätta beslut under resten av veckan.”

Olmedo Roldán, 18 år, ser missionärsarbetet som ett naturligt resultat av vänskap. ”Några dagar efter mitt dop”, säger han, ”läste jag i Liahona om en ung man som hjälpte heltidsmissionärerna fastän han just hade blivit döpt. Så nästa dag hjälpte jag missionärerna också! Och jag älskade det. Nu har biskopen kallat mig att verka som församlingsmissionär och jag håller på att förbereda mig för en heltidsmission. Det var genom missionärsarbete som vi fann kyrkan. Det är många människor som behöver kyrkan och som söker efter den. Vi kan hjälpa dem att hitta den.”

”Jag har ingen kallelse”, säger Olmedos yngre syster Grimaneza, 14 år, ”men jag försöker hjälpa till genom att vara en vän. För bara 14 månader sedan var jag ny i kyrkan och jag vet hur viktigt det är att ha vänner som stöttar en. När det kommer en ny flicka till kyrkan sitter jag bredvid henne, lär känna henne och uppmuntrar henne att fortsätta lära sig om evangeliet. Och jag inbjuder henne att följa med mig till Unga kvinnor.”

”Som ungdomar vill vi ibland förändra världen”, säger Diana Flores, 17 år, från Quito. ”Men jag tror att vi behöver backa tillbaka lite och börja med att ändra oss själva.” Diana och andra ungdomar i Ecuador är tacksamma för att evangeliet lär dem att låta Jesus Kristus och hans kyrka vara det centrala i deras liv. ”Vår himmelske Fader älskar oss väldigt mycket”, säger hon, ”och han har gett oss alla de hjälpmedel vi behöver, som skrifterna, evangeliet, templet och vår familj. Vi vet att vi är hans barn och att vi är här för att utvecklas. Vi kan känna frid i vetskapen om att vi förbereds för att möta allt som kan komma att hända oss.”

”Under en lång tid”, säger Jhon Tobar, 17 år, från Quito, ”lät jag mig ryckas med av mina vänner, och jag hade ingen bra relation med mina föräldrar. Men jag har lärt mig att om man förlorar föräldrarnas och syskonens tillit så är det som om man var ensam. Jag hade en intervju med min biskop i morse — det är min pappa som är min biskop. Nu kan jag säga att jag inte har någon bättre vän än min pappa. Jag älskar honom mycket. Han är mitt största föredöme.”

”En kväll skulle jag välja mellan att gå på en fest i kyrkan och en annan fest där ingen var medlem i kyrkan”, säger Estefanía Gómez, 17 år, från Guayaquil. ”Jag bestämde mig för att jag inte ville gå på festen i kyrkan. När jag kom till den andra festen var det fullt med cigarettrök och alla drack. Det kändes verkligen inte bra — och jag kände mig ensam. Den Helige Anden som jag alltid försöker ha med mig, stannade utanför för han kommer inte till orena platser. Efter 10 minuter ringde jag min bror och bad honom ta mig till festen i kyrkan.

Många av våra vänner kanske är på andra fester och de säger kanske att det bara är en liten kompisträff. Men det är inte bara en kompisträff. Det blir ofta något annat av det hela — och det är inte bra på något sätt!”