JAG ÄR REDO FÖR MIN MISSIONÄRSINTERVJU!

E n söndag medan jag verkade som missionspresident i Vladivostok i Ryssland hände något ganska märkligt. Jag hade gått in på mitt kontor för att samla ihop lite material när 13-årige Vladimir, en ung man som kallas Vova av sina vänner, knackade på dörren. Vova är diakon i Vladivostoks första gren. Han frågade om han kunde få tala med mig på kontoret. Han hade kommit tillsammans med syster Olga Vyachyeslavna Dryagunova. Denna syster talar mycket bra engelska och pojken hade bett henne att tolka åt honom. Vova talar ingen engelska och jag talar bara lite ryska.

Vova hade varit föräldralös. Han övergavs vid födseln därför att han hade fötts med kluven gom. Skadan har sedan dess delvis reparerats, med ett ärr som resultat. Han adopterades av en underbar kvinna som har behandlat honom som sin son. Pojken är alltid glad. Han har ett leende på läpparna och en underbar utstrålning när han delar ut sakramentet. Han bär diakonens mantel lika bra som någon annan pojke jag känt. Han bär regelbundet ett fint och kort vittnesbörd om att evangeliet är sant. Han är allt som en diakon bör vara.

Under vårt möte talade Vova ryska och syster Olga översatte. Hon sade att Vova hade kommit för att fylla i sin ansökan om att tjäna som heltidsmissionär. Jag frågade, utan att dra på munnen: ”Hur gammal är han?”

Hon frågade, och han svarade: ”Nästan 14.”

Jag behöll fattningen och sade: ”Förstår han att han måste vara 19 innan han kan gå ut som missionär?”

Hon svarade: ”Det gör han, men han vill inte vara sen med att skicka in sin ansökan.”

Jag försäkrade dem om att det fortfarande fanns gott om tid innan vi behövde skicka in hans missionärsansökan till Moskva och vidare till Salt Lake City. Varken grenspresidenten eller jag skulle glömma när det var dags för honom att fylla i blanketterna. Jag gick fram till väggen där bilderna av de 44 missionärerna som då verkade i Rysslandmissionen Vladivostok var uppsatta. Jag sade till Vova att jag var rädd att hans missionärsansökan kanske skulle skickas tillbaka om det upptäcktes att jag hade rekommenderat att en 13-åring skulle gå ut som missionär.

Sedan sade jag att eftersom han ändå var i kontoret där jag intervjuade missionärerna så kunde det vara lämpligt att ställa de frågor som kommer att ställas till honom när han blir 19, bara för att försäkra oss om att han var värdig att verka som missionär. Sedan gick jag igenom frågorna angående värdighet som om Vova var en av mina heltidsmissionärer. Men jag hoppade taktfullt över pojke-flicka-frågorna eftersom jag ansåg att det var för tidigt att ställa dem. Förresten ville jag inte genera syster Olga.

Vova besvarade alla mina frågor på lämpligt sätt och med visdomen från en dubbelt så gammal pojke. När jag hade tänkt efter gissade jag att han kanske hade frågat någon av äldsterna vilka intervjufrågor han kunde förvänta sig av missionspresidenten. Sedan sade jag till Vova att han kunde komma tillbaka var sjätte månad så skulle vi ha en intervju igen.

Sedan frågade han lite oroligt vad han skulle säga för att jag skulle veta att han var redo för ännu en intervju om sex månader. Jag sade till honom, genom syster Olga, att det var dags att han fick sin första lektion i engelska. Sedan sade jag långsamt: ”Det här är vad du ska säga till mig: ’Jag är redo för min missionärsintervju.’”

Tre gånger upprepade han de viktiga orden han behövde komma ihåg.

När jag var redo att avsluta intervjun bad Vova syster Olga att ställa en sista fråga. ”Vad har du för råd att ge mig för hur jag ska förbereda mig för min mission?”

Jag blev lite tagen. Få av mina mogna äldster skulle ha haft visdomen att ställa en sådan läglig fråga. Jag tänkte en stund och sade sedan att han skulle göra tre saker: För det första skulle han läsa skrifterna varje dag. För det andra skulle han be till sin himmelske Fader varje morgon och kväll. För det tredje skulle han öva på sin engelska.

Jag medger att det sista förslaget var lite själviskt från min sida, eftersom jag tänkte hur trevligt det skulle vara att tala med honom på engelska och fråga honom om sådant som han tyckte var viktigt. Jag föreslog att han skulle gå på engelskalektionerna som missionärerna höll gratis, men han sade att hans mamma inte lät honom vara ute när det var mörkt. Vi kom överens om att han skulle vara flitigare i sina engelskalektioner i skolan.

Senare när jag såg diakonerna i korridoren efter kyrkan frågade jag Vova om han ville säga frasen som han behövde använda för att få sin nästa intervju. Han gjorde det på ett bra sätt. Sedan upptäckte jag till min stora förvåning att alla diakonerna i grenen hade lärt sig de magiska orden. Var och en sade, medan de tittade på mig: ”Jag är redo för min missionärsintervju!”

Hur stor är inte exemplets makt! Glädjen av att vilja öppna munnen och dela med sig av det man lärt sig var något som jag försökte få alla mina missionärer att uppleva! Dessa ryska diakoner gick framåt på vägen mot fullkomlighet.

När jag satt vid mitt skrivbord undrade jag vad som skulle kunna göras inom missionärsarbetet i det stora land som Ryssland är, om det om fem år, när Vova är 19 och redo att gå ut som missionär, fanns ytterligare 2 000 unga ryska diakoner som förberedde sig precis som Vova. Svaret finns förstås i Alma 57. Där hade en profet som hette Helaman 2 000 unga män, och han utförde underverk med dessa pojkar som hade stor tro och hängivenhet och som hade blivit undervisade av sina mödrar. (Se v 21.)

Tänk så välsignad den missionspresident är som får Vova som en av sina unga missionärer.